Nu är det val igen 7

Angående den pågående valrörelsen kan jag bara hänvisa till serien Nu är det val igen från förra gången det begav sig. Här sammanfattar jag några punkter (och klipper och klistrar från andra äldre texter).

En valrörelse är om något en ideologisk apparat i althussersk mening, inte en arena för strid mellan olika ideologier (ideologier strider aldrig med varandra) utan en apparat för ideologin om de fria Väljarna som genom att lägga sina röster formar framtiden. Denna ideologi är inte heller främst är en propagerad myt utan vad som ligger i praktikernas materialitet och förmåga att binda individerna till sig. Alltså alla praktiker som sammantagna definierar den medborgerliga plikten: att följa debatterna, lyssna på de opartiska kommentatorerna som framträder i media efter varje debatt, läsa programmen, kanske göra partitester och besöka valstugor, för att slutligen gå till valurnan och avge sin röst. Vi har här att göra med hur en uppsättning praktiker genom att framstå som något helt utesluter andra, förändrande praktiker. För apparaten finns ingen framtid annan än den reproducerade nutiden, detta eftersom den är en beståndsdel av den befintliga samhällsformationen, dess kropp som innesluter mänskliga kroppar.

De fantasier som är i verksamhet är främst lokaliserade till individens omedvetna som den instansens kortslutning med de faktiska beteendena. Individen vet att makten finns någon annanstans och att de stora frågorna om det goda samhället och planetens öde inte har något utrymme; ändå väcker ritualerna i sin massiva omslutning fantasier om att där finns förborgat något större, en Demokrati vars uttryck förblir ofullkomliga och ytliga (”käbblet”, frågan hur partierna kan ”locka väljare”, deras ”likhet” och ”brist på visioner”). Där finns en pendling mellan ”ytlighetens” meningslöshet som skapar likgiltighet och fantasin om att en Demokrati ändå innebor i skeendena och bristfälligt representeras av ytfenomenen. Det verkligt större, produktionsförhållandena och deras reproduktion, förblir i praktiken förborgat.

Vi har att göra med en slutenhet med olika nivåer. Den första är den fysiska inneslutningen inom denna apparat och dess  massiva interpellerande av Väljarna. Räkna hur många gånger ordet väljare uttalas i en dagstidning eller av en politiker. Vad som sägs om dessa väljare refererar bara till en roll som performativt konstitueras i detta tal som främst är tilltal (anrop, interpellation). När man utför de påbjudna beteendena är man objektivt en väljare, och när man dessutom tilltalas som Väljare, och på ett eller annat sätt svarar (”ja, det är jag”), har man performativt blivit väljandets subjekt. Som med all performativitet är den cirkulär, ritualerna för bekännelse av ”tro” är desamma som genererar samma tro. Det som sker i en valrörelse är inte ett tomt spektakel, det är en rik teater där alla, politiker, media och väljare, spelar sina roller och olika konserverande effekter följer.

Paradoxen hur en ekonomisk struktur i förening med en struktur av ideologiska apparater kan interpellera subjekt i en värld utan struktur, marknadernas platta och homogena rum, får en motsvarighet i Väljarnas tillvaro inom och inför politikens platta och homogena rum, de ”alternativ” som tävlar inom demokratins mittfåra. I båda fallen handlar det om sätten att materiellt leva sin underkastelse inom en insida utan utsida, vad Althusser kallar ett imaginärt förhållande till existensvillkoren.

För det andra är existensen för politiker och partier avhängig hur väl de faktiskt lyckas ”locka väljare”. Den som inte är ”förtroende­in­givande” enligt väl etablerade mått blir inte heller vald, vilket effektivt repro­ducerar såväl måtten som apparatens helhet. När Socialdemokraterna insåg att motstånd mot vins­ter i välfärden inte är en vinnande ”fråga”, genom att talet om ”valfrihet” nått hegemonisk ställning, blev deras inrikt­ning i stället att stärka denna hegemoni och torgföra sig som de bästa utfö­rarna av något annat, kvalitetsövervakning inom de privat drivna verksamheterna. Här skapas och för­stärks den ”opinion” som man söker anpassa sig till cirkulärt genom hur den tilltalas. Ingen förväntas längre ifrå­ga­sätta ”valfrihetens egenvärde”. Det klagas ibland på politikens brist på ”visioner” som en sorts fantasilöshet, men inte på hur jakten på röster kon­stituerar de röstande och hela den apparat som politiken reduceras till. Driften mot ”mitten” (dvs åt höger) är förstås ett utslag av maktförhållandena men verkar genom apparatens inre egenheter.

Men dessa slutenheter fullbordas genom att innefatta ytterligare en slutenhet. Om begreppet ideologi kan användas för denna helhet av praktiker med effekten att skapa Väljare, subjekt som identifierar politiken med detta som uppvisas för dem (de ”alternativ” som de skall välja bland) och sig själva som politiska varelser därmed (om än inte utan misstro), och om vi betonar att detta inte handlar om myter så mycket som om fasthållning i praktikernas grepp och det ofrånkomliga i att på något sätt svara på tilltal, måste vi också notera hur denna användning är blockerad av termens etablerade bruk inom ideologin ifråga.

”Ideologi” betyder ju i sammanhanget partier­nas prog­ram, där deras ”människo- och samhällssyn” formuleras. Även Vänsterpartiet hävdar: ”vår socialistiska ideologi ligger till grund för vår politik”. Apparatens metaideologi (som uppfordrar Väljaren ”att välja partiet med den ideologi som bäst överensstämmer med hen­nes egen”) är en till­slut­ning utformad så att den förekommer kritiken genom att stjäla och förskjuta dess språk. Den ideologiska förskjutningen från Politik som artikulerar samhällets grundkonflikter till spelet på den parlamentariska apparatens insida (det imaginära förhållandet) full­bordas i och med att ideo­lo­gi­begreppet självt förskjuts till insidan.

Vi kan också tala om den slutenhet som ligger i hur bilden i teverutan med partiledarna på rad (t ex i en partiledardebatt) är en bild av fullständighet – detta är politiken, vad de säger utgör de möjliga politiska frågorna. Bilden bestämmer såväl betraktarpositionen som betraktarens medborgerliga plikt enligt ovan. Och det ideologibegrepp som skulle innefatta detta, ett benämnande av och förståelse för apparaten som en del av den ideologiska apparatur som på sina egna sätt ingår i produktionssättets reproduktion, är förekommet av samma fullständighetsillusion: det ideologiska är vad man får när man lägger partiprogrammen på rad och eventuellt kompletterar med en annan ”radikal ideologi” (den metaideologiska sammanblandningen av ideologi/subjektskonstituering/bekräftelse och politik/artikulering av motsättningar).

Nu vågar jag anta att du som läser detta inte själv praktiserar de berörda formerna av metaideologi (i varje fall inte den förstnämnda om de fria Väljarna) men ändå inte heller kritik av nämnd typ. Det är lätt att vända ryggen åt vad som fortfarande uppfattas som ett spektakel och vända sig t ex till ”utomparlamentarisk kamp”. Eller stanna vid gyckel. Men om tillvaron på den parlamentariska apparatens insida ändå är en dominerande realitet och faktiskt förskjuter annan politik, då behövs också en annan slags kritik. Först med ett kvalificerat politiskt språk som låter oss se det symboliska våldet på dess olika nivåer bryts systemets konstitutiva tystnad och öppnas möjligheterna för Politik.

En slutsats som kan propageras är att vi – utöver alla andra skäl – inte kan leva under ett system som är så slutet och reducerar själva språket till ren instrumentalitet för det bestående. Där det mesta är kuggar i en maskin vars enda mål är att pengar skall bli mer pengar. Politisk kritik skall naturligtvis gälla orättvisor och förstörelsen av planeten men måste förenas med kritik av denna totalitarism som jämfört med de klassiska totalitära systemen är mer långtgående i att skapa praktisk acceptans.

Det sagda har inget med ”förakt för demokratin” att göra. Befintlig demokrati är naturligtvis i viss mening en demokrati. Demokratibegreppet är för övrigt aldrig entydigt. Jag säger inte att det inte spelar någon roll om man röstar eller på vad. Inte heller handlar det om förhållandet mellan parlamentarisk och utomparlamentarisk kamp. Oavsett hur radikala rörelser, kamper och strävanden ser ut behövs kritik av vad som sker, kritik i betydelsen att benämna och söka intervenera i det som är format för att inte omtalas, såsom de ideologiska apparaterna och mekanismerna. Och om något radikalt kan införas i det parlamentariska måste det vara som en förening mellan radikal politik och kritik av apparaten som sådan. Sedan är en annan fråga hur den egna ideologin, formerna för den egna politiska subjektiviteten, kan se ut. Den vänster som negligerar allt detta kan aldrig förstå varför den inte har någon framgång.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s