Vad är materialism? – en inledning två år senare

Det här är mitt 55:e inlägg på bloggen. Av alla inläggen är det ett som får mer än hälften av alla besök och det är Vad är materialism?, ett inlägg som jag skrev för två år sedan. Inget konstigt i det, många googlar tydligen på ”materialism” och inte så många på ideologikritik eller i texterna förekommande ord. Inte heller är det konstigt om den texten är den minst lästa, dvs om de flesta besökare vänder i dörren (något jag ser på frånvaron av aktivitet). Tvärtemot det inledande antagandet är det nog ”materialism” i betydelsen ”intresse för ägodelar” som många är ute efter. (Ett annat inlägg berör den ”materialismen”.) Och de som söker en filosofisk diskussion finner något som ligger långt ifrån vad de förväntar sig. Det hela är emellertid en aning frustrerande eftersom denna förväntan, vad den står för och dess konsekvenser, just är föremålet för inläggets kritik. Så till dig som kommit hit genom att använda sökorden ”vad är ett materialistiskt synsätt?”, ”vad anser man inom materialismen?” eller liknande: det är de frågorna som inlägget handlar om, låt vara som denna kritik. De är inte ”felställda” men tillhör en allmänt dominerande idealism som föranleder materialistisk intervention. Vilket jag här skall försöka utveckla på ett annat sätt. Att komma till en plats med en fråga och genast få den ifrågasatt är förstås mer än skäl att söka sig någon annanstans. Och att delta i materialismens rörelse bort från de vanliga frågorna kan vara lite ensamt. Speciellt som det aktuella materialismbegreppet är av ett ovanligare slag. Men där finns också mycket att vinna.

Det som föreslås här och i det längre inlägget är kritik i Althussers efterföljd, vad denna blogg är ägnad åt. Som i bloggen i övrigt handlar det inte om att besvara givna teoretiska eller politiska frågor utan att söka identifiera och förekomma faror som kan vara inbyggda i dem. Att ifrågasätta saker som vanligen undgår att ifrågasättas. Det svar som frågan ”vad är materialism?” får är inte materialismen, men inte heller bara en materialism bland andra. Vår materialism ingriper i en viss naivitet eller glömska som kan vara i verksamhet när ”materialismer” och ”idealismer” dryftas.

När ”filosofiska” eller politiska ting debatteras uppvisar debatten ofta en viss form. Man talar som om världen låg vid de talandes fötter och väntade på att bli tillrättalagd genom det vinnande ”synsättet”. Som om det därvid i en idévärld finns vissa övergripande frågor tillsammans med eventuellt utveck­lingsbara svars­alternativ att välja bland (vad gäller politiken olika ”modeller” att konstruera samhällen utifrån). Som om det föreligger en symmetri mellan tävlande ”synsätt”, ”läror”, politiska ”ismer”, filosofiska eller religiösa hållningar osv. Dessa kan vara inbördes mycket fientliga men tillåts ändå tävla på samma nivå. De är åsikter på en åsiktsmarknad. Som om det finns en ”filosofisk fråga” om vad som är primärt i förhållandet mellan ”materia och ande” och med ”materialism” och ”idealism” som de två alternativen (blandformer kan tillkomma). Godtyckligt fynd på nätet: ”Materialism och idealism är sedan gammalt två motsatta sätt att se på verklighetens natur.” Som om man (an)ser vissa saker ”inom materialismen” och andra saker ”inom idealismen”. Här får även språklig formalism genomslag. ”Synsätten” att materien är primär i förhål­lande till anden eller att anden är primär i förhållande till materien tycks utgöra en symmetri redan genom utsagornas formella likhet.

Hela detta som om kan identifieras som idealism snarare än något av ”alternativen”. Eller rättare sagt, idealismen är här att uppehålla sig vid ”alternativ” som gjorts symmetriska som alternativa svar på fiktiva frågor, detta inom de debatter som de sammantagna konstituerar och är ett med. Där idéer och föreställningar får egna liv i debattens vågor, dvs tillskrivs egna liv i motsatsställningen till andra idéer. Debatterna fungerar då som evighetsmaskiner och håller fast debattörerna, som bibringas känslan av att se något, t ex ”verklighetens natur”, genom sina ”synsätt”, samtidigt som spåren utplånas efter de andra redan givna konflikter som är debatternas förnekade grund. Vilka andra konflikter?

”Materialism och idealism är sedan gammalt två motsatta sätt att se på verklighetens natur.” Detta är en lömsk utsaga som tycks vittna om vad som utspelar sig på en scen. Motsatta ”synsätt” antas där tävla om hur vi bör uppfatta ”verklighetens natur”. Och så snart utsagan accepteras befinner man sig verkligen på en scen, idealismens scen med ett fäktande med ”svar” på fiktiva frågor. Utsagan föranleder frågan ”och vad (an)ser man då inom materialismen och idealismen?”. När den pseudofrågan engagerar (grubblet, debatterna, alla böcker som skrivs i ämnet) är pseudokaraktären och de reella konflikterna ”glömda”.

Konflikterna finns på två plan. Konventionell ideologikritik söker ”kontextualisera” idéer, se dem som uttryck för en tid och dess sociala förhållanden. Speciellt härleds de till maktförhållanden och ”intressen” som de ”tjänar”, t ex i form av myter som framställer rådande samhällsförhållanden som de förnuftiga, naturliga eller ofrånkomliga. De kan också sägas tjäna som sammanhållande ”kitt” inom ena eller andra sidan i partsförhållanden. I vissa amerikanska skolor måste kreationism jämställas med darwinism. En engelsk politiker hävdar just nu ett samband mellan de pågående översvämningarna och samkönade äktenskap. Den oberoende liberala morgontidningen förklarade i en ruta betitlad Bakgrund: ”Nyliberalism kallas en politisk och ekonomisk åskådning som utgår från den klassiska liberalismens tankar om det ekonomiska och sociala livets utveckling utan statsingripanden”. I dessa fall, som på olika sätt involverar ”materia” och ”ande”, är det uppenbarligen mer än ”synsätt” som propageras. Högerkristen konservatism eller reduktion av kapitalets expansion till ”tankar” utgår inte från någons ögon (eller tankar om ”tankar”). Det handlar om hur politiska konflikter innefattar hur de framställs och om somligas strävan att diktera andras vandel eller tillgång till vetenskapliga resultat.

Men jag satte ”tjänar” inom citationstecken, för det är inte så klart hur denna tjänst egentligen är beskaffad. Och för frågan om materialismen är det en annan konflikt som måste sättas i förgrunden, en konflikt på teoretisk nivå som dock inte står mellan konkurrerande ”läror”. Den gäller det generella förhållandet mellan kunskap (här med betoning på vetenskap och teori) och ideologi som bloggen så ofta återkommer till, även det längre inlägget om materialismen. Här får det räcka med några antydningar. Till att börja med handlar Althussers distinktion mellan dessa kvaliteter inte om ”sant och falskt” eller ”vetenskaplig säkerhet” mot ”färgade glasögon” (de som underkänner distinktionen framhåller gärna att ”allt seende är färgat”). Vad Althusser uppehöll sig vid är att varken kunskap eller ideologi handlar om ”seende” som ett subjekts omedelbara tillägnelse av ”verklighetens natur” (färgat eller ej). Vi har att göra med två väsensskilda mänskliga praktiker, där kunskapens praktiker inom ”tankeapparater” (befintliga teorier, instrument, metoder, institutionella betingelser osv) skapar provisoriska förbindelser med det existerande. Knappast med ”verklighetens natur” men med de av verklighetens föremål och förhållanden som gjorts till kunskapsobjekt. ”Kunskap är produktion”, inget som i bokstavlig mening abstraheras ur det objektiva, eventuellt med viss distorsion på vägen. (Denna kritik är å andra sidan något annat än ”postmoderna” tankar om att världen ”konstrueras” genom ”diskurser”. Världen finns där; det är kunskap om den, t ex i form av teorier, som skapas.) Medan ”ideologiska apparater” producerar subjektivitet, sådant som har med tillhörighet, riktning och mening att göra. Se t ex min text ”Vad är ideologi?”. När jag i fortsättningen karakteriserar något som ”ideologi” är det inte som ett slagordsmässigt avfärdande utan avseende något som handlar om helt andra saker än kunskap och även politik. Ideologiska bekräftelser åtföljer såväl kunskapsproduktion som politik men är inte dessa kvaliteter. Om man metaforiskt kan säga att vetenskapen skapar ”seende” av det objektiva (utan att glömma att detta ”seende” är ett med sina medel – teorierna osv – och att det i det avseendet finns olika sätt att ”se”) ”ser” individen i en ideologi inget annat än en socialt konstruerad spegelbild av sig själv som subjekt. Konflikten uppstår när ideologin som subjektivitetsproduktion inte desto mindre använder sig av berättelser om ”verklighetens natur”, utformade för att göra individens tillvaro meningsfull och/eller världen subjektivt hanterlig och överblickbar, berättelser där ofta olika slags andar spelar en framträdande roll. Konflikten står mellan den teoretiska praktiken som sådan och något som inte alls är av teoretisk art men tränger sig in och tar utrymme på teorins område (i vidaste mening av all verklighetsbeskrivning). Vad som utplånats när idealismens scen väl är intagen är alltså en annan motsatsställning, den mellan olika ”produktionssätt” för idéer, olika slags idéer.

”Två motsatta sätt att se på verklighetens natur.” Vad som på respektive ”kant” antas om denna natur, om den är ”andlig” eller ”materiell”, expliceras i olika ”läror”. Vilket i båda fallen är idealism, en paradoxal produktion av idéer som outtalat förnekar att idéer inte kan skiljas från de speciella praktiker där de producerats; de sägs representera olika jämförbara svar på  ”mänsklighetens stora frågor”.

Att världen skulle vara skapad av en högre makt eller att samhällen formas utifrån stora mäns tankar (eventuellt som uttolkningar av förnuftet) är idealism i klassisk mening. Men idealismen kan också ses (av kritiken) i själva jämställandet av sådana ”hypoteser” om ”verklighetens natur” med i likaledes klassisk mening materialistiska hypoteser. Alltså utplånande distinktionen mellan kunskap och ideologi. Denna idealism utgör en metaideologi, som är en förutsättning för specifika ideologiers opererande.

Materialismen å sin sida är för kritiken då inte ett annat ”svar” utan en interventionspraktik som bryter upp den fiktiva symmetrin och återvänder till konflikten mellan kunskap och ideologi. Detta som ett ställningstagande i kunskapshänseende för den teoretiska praktikens rätt att producera kunskap utan att behöva medge utrymme för föreställningar som inte alls har med kunskap att göra. Materialismen rör sig inte från ”ande” till ”materia” allmänt, den tillfrågar givna idéer om deras materialitet. Är de resultat av en kunskapspraktik eller är de en ideologisk praktiks rekvisita?

Materialismen innefattar också den materialistiska filosofi som Althusser skisserade. Vetenskapen kan inte bevisa att världen inte är ”skapad av en högre makt” eller liknande. Men när det ideologiska i sådana föreställningar påvisats, finns grund för nämnt ställningstagande och för skiljelinjer mellan kunskapsprodukter och ideologiska produkter. Alltså inte för att de senare är falska, utan för att de verkar inom ideologins praktiska primat över kunskapen, som ger ideologiska föreställningar passersedel in på teorins område. Sådana skiljelinjer kan artikuleras som materiens primat över anden, men filosofin ifråga stannar där, den säger inte mer än vad de idealistiskt/ideologiska berättelserna om andar tvingar den att säga. Allt den säger är på förekommen anledning. Den materialistiska filosofin är en ”teoretisk verksamhet” som inte producerar teori, ”läror” eller liknande, bara skiljelinjer till förmån för den vetenskapliga praktiken och dess upprättande av tankeapparaters förbindelser med det materiella och det andliga. Den uttalar sig inte om materiens eller ”verklighetens” natur utöver denna minimalism.

En anmärkningar om materialismen som interventionspraktik. Materialismen är inte grund för vetenskapen utan en iakttagelse av vad den gör. Och av vad ideologin gör. Att det existerar en materiell verklighet oberoende av såväl betraktare som transcendenta Subjekt är ett antagande som är immanent i existensen av den vetenskapliga praktiken, vilket materialismen erkänner men inte behöver postulera. Själva  ism-ändelsen i  materialism inte är så lyckad och kanske inte heller termen som helhet. Notera dock att ”ism” kan användas i andra sammanhang än att signalera ”lära” eller liknande, t ex för sådant som optimism eller magnetism.

Berörd metaideologi förskjuter distinktionen mellan olika slags idéer (representerande kunskap, ideologi, politik osv) till fiktiva motsatsställningar mellan idéerna själva, ”motsatta sätt att se på verklighetens natur”. Vad jag med denna inledning vill förmedla är att det längre inlägget (liksom allt på bloggen) blir obegripligt utan en beredskap att gå utanför denna metaideologi och dess praktik. Men också att det är just själva handlingen att ”gå utanför”, brottet med idealismen, som kan kallas materialism. Vilket emellertid är svårt när man väl befinner sig på idealismens scen, en ”insida utan utsida”, där idéerna bokstavligen regerar genom tvånget att uttala dem utan reflexion över deras karaktär. Dessutom kan kritikens vägran att räkna ”synsätt” uppfattas som ett hävdande att det bara skulle finnas ett ”synsätt”, det ”sanna”. Men liksom det finns olika ideologier finns förstås konkurrerande vetenskapliga teorier, vetenskaplig debatt osv. Sådan debatt förenas med fördel med metareflexion.

Vad har materialismens interventioner för betydelse? De kan bryta upp slutenheten i debatter som är eviga eftersom de står mellan ”alternativ” som är formade som denna evighet, fäktningar lösgjorda från de konflikter som ändå är deras grund. Debatter som anropar och skänker identitet till deltagarna: materialister och idealister, liberaler och socialister utan att debatten som sådan någonsin debatteras. Dessutom har de politiska motsvarigheterna direkta politiska konsekvenser. I debatterna där ismer står mot varandra, som om samhället var resultat av denna tävling mellan ”modeller”, ”glöms” inte bara klassamhällets fundamentala konflikter och kapitallogikens bestämmande. Debatterna är även här denna ”glömska” som en aktiv beståndsdel i produktionsförhållandenas reproduktion. Det är inte ”ideologier” som möts i dem, de är i sig själva en sorts ideologisk praktik. Materialism inom politiken är då att återvända till grundkonflikten i produktionssättet, vilket underlättas av om den filosofiska materialismens interventioner lyckats med att återvända till grundkonflikten i det teoretiska, alltså att på den nivån göra upp med ideologins förmåga att begränsa samtalen. Vilket vi emellertid inte sett mycket av.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s