Teori och praktik 3

Del 1, Del 2

I det första inlägget talades om ideologiska apparater (IA) och om ”den ideologiska formationens inskrivning i samhällsformationen och dess reproduktion”. Det framhölls att en IA generellt sett inte är ett centralt styrt ”verktyg” för makten utan uttrycker hegemonins decentraliserade karaktär. Men en fråga som inte behandlades är hur olika IA går samman till det som kallades den (dominerande) ideologiska formationen. Och kan man alls tala om en sådan och samtidigt hävda att enskilda IA är ”relativt autonoma” (med varierande grad av autonomi)? Althusser har också anklagats för ”funktionalism”, apparaterna sägs existera för de funktioner som de fullgör, vilket förstås är suspekt om man stannar där. Några förtydliganden är därför på sin plats. De formar sig till ytterligare ett sätt att motivera politiskt bruk av kritik med althusserska utgångspunkter och uttalad inriktning att bryta upp det slutna och cirkulära. Jag kommer att föreslå en snabbtur genom samhällsformationen och dess ideologiska delformation, där den senare inte är en distinkt apparatur som enkelt låter sig förevisas, däremot en social realitet som genomkorsar samhället som ett vanligen misskänt politiskt problem.

Vad händer sålunda med ansat­ser till radikal politik när de möter den befint­liga ideo­lo­giska formatio­nen, ett X vars existens vi anta­r och avläser i enskilda apparater? Vilka svar kan försök att kommuni­cera politik framkalla mot bakgrund av hur motta­gar­na redan besva­rat alla tilltal som är så mycket mer dominerande, inte minst inom den etablerade politiken, sådan den­ är inskriven i de förhål­lan­den som den inte kan erkänna? Och vad hän­der med den egna ideolo­gin när politiken inte är fram­gångsrik, när det inte finns en uppenbar och växande föränd­rings­rörelse som med­lem­marna i rörel­sen kan rela­tera till? Finns de väggar som de stöter emot med i deras beräkningar eller tar egen kom­pensatorisk ideo­lo­gi över, egna sätt att som opposi­tion leva inom en verk­lighet som inte låter sig rubbas? Alltså sätt där den inre sam­man­håll­nin­gen går före utåtrik­tade strävanden. Är det möj­ligt att tvärt­om utveckla makt­kritik som genom att inne­fatta ideologisk makt fram­ställer an­grepp på mak­ten som desto mer ange­lägna? Är det möj­ligt att vända inte bara orättvi­sorna utan också maktens subjek­ti­vi­tets­pro­duktion mot den – genom att det sym­bo­lis­ka våldet synliggörs som sådant? Innefattande de tystnader som råder där ideologier talar. Att aktivt gå emot maktens ideolo­gi­er, vad de gör, i stället för att bara bemöta vad de säger i det ena eller and­ra fal­let.

Begreppet ideologisk formation avser alltså det politiska problemet mer än en entydigt fastslagen ansamling av apparater, vilket inte upphäver att det rör sig om en objektiv realitet. Vi har att göra med resultaten av en social evo­lu­tion där ideologiska praktiker associerade med olika områ­den av sam­hälls­livet (fa­milj, arbete, kon­sumtion, politik, religion osv), mer eller mindre involverade i de kapi­ta­listiska förhållandena, under­hål­ler lokala iden­ti­teter, men den vägen även praktisk acceptans av dessa förhål­lan­dens helhet. Detta genom att identiteterna är förskjutna bort från all arti­ku­lering av samhällets grund­konflikter och inte heller är oförenliga med varandra. Frågan gäller här det som Althusser benäm­ner imagi­närt förhål­lande, ett begrepp som jag använde mig av i det första inlägget. Indi­videns förhållande till existens­betin­gel­serna, hennes sätt att leva underkastelsen under de kapi­talis­tiska förhål­lan­de­na, bärs av positivt identitets­stöd­jande praktiker. Bestäm­nin­gen ”ima­gi­när” syf­tar inte på något inbillat utan på denna ”avbild­ning” eller form­för­änd­ring från underkastelse till posi­tiv identitet. En annan fråga gäller distri­bu­tionen av meta­ideolo­gisk och idealis­tisk praktik. Hur hålls uppmärk­sam­heten borta också från de ideo­logiska prakti­kerna som sådana? Hur kommer vi med andra ord åt det väsentli­ga inslag i det ideologiska som är ideologiernas självmas­keringar?

Det är med dessa frågor som sökljus vi gör vår ­tur. Först bör emeller­tid två allmänna förhållanden upprepas, om den sluten­het som finns redan i det ekonomiska och om tidlösheten hos fenomenet ideo­logi.

Vad som är lätt att glömma i kritiken av de kapitalistiska förhållandena är att de faktiskt är våra existensbetingelser, hur var och en får sin försörjning och konsumtionsvaror, nödvändiga såväl som inte nödvändiga. Samt hur offentlig verksamhet vilar på beskattning av lönearbete och varuproduktion. Det mesta i samhällslivet förutsätter att hjulen snurrar på det kapitalistiska sättet, eftersom detta är det enda utbredda. Den kapitalistiska maskinen har vidare i likhet med andra maskiner sina interna villkor. Utan rätt smörjning går den sämre. Alla steg i antikapitalistisk riktning är ”grus i maskineriet” som på kort sikt kan innebära färre jobb och bostäder, dyrare varor. Därför finns denna grund för den borgerliga apologetiken att det är oansva­rigt eller naivt att vara radikal i politiken och kulturen. Samman­hållningen av kapita­lismen är i grunden ekonomisk och inte ideologisk och det är inte ideologi som produ­cerar underkastelse, denna är en dimension av systemet självt. Men för att inte hamna i en metafysik om hur ekonomin direkt styr enskilda psyken undersöker vi hur denna första slutenhet, en sorts proto­ideologi, är miljön för ideologiska apparater som inom satta gränser på sina egna sätt, med ”relativ autonomi”, ger form åt de individuella bindningarna och begränsar möjligheterna att tänka ”en annan värld”. Vilket producerar en övergripande Capitalist Realism, ”det är lättare att föreställa sig värl­dens undergång än kapitalismens slut”.

De ideologiska apparaterna är också existensbetingelser men utifrån en helt annan sorts nödvändighet. Människan är ett ”ideologiskt djur” och kan inte leva utan ideologi, sociala riktningsgivare motsvarande djurens instink­ter. Hon kan inte känna oändligheten av livsmöjligheter i sitt eget huvud. I sina verksamheter och inför livet självt behöver hon bekräftelser på vem hon är och av hennes tillhörighet i olika sammanhang. Hon behöver tilltalas med namn och attribut av någon som också äger namn och attribut. Därför åtföljs de flesta aktiviteter av ideologiska interpellationer som institutionaliserats i stora eller små apparater, innefattande vardagslivets vanor och ritualer. Och det är med en speciell subjektiv energi som hon binder sig och binds inom dessa IA som kontingent utvecklats inom samhällskroppen för att på båda nivåerna säkra sammanhållning och reproduktion. Ideologin är, som Althusser säger, evig. Identiteten består både av sådant som individen själv ener­giskt hävdar som sin självbild och de performativa effekter hon med större eller mindre inslag av motstånd ändå accepterar. Bindningarna rymmer affektiva, existentiella och resig­ne­ra­de moment. Att det ideologiska är materialiserat i apparater och interpellationer är vad Althusser gentemot konventionella, metaideologiska ideologibegrepp utreder. Det ideologiska åtföljer det icke-ideologiska men utgör en egen kvalitet, skild från produktionen men även, som diskuterades i det första inlägget, från kunskap och politik. Ideologier kan övervinnas, men svårligen utan hänsynstagande till att de är konstruerade för att inte övervinnas.

Vi har alltså en av ekonomin påförd tillslutning av samhället som sätter gränser för de ideologiska apparaterna, som emellertid inom dessa gränser bygger sin egen materia och formar egna interpellationskate­gorier för lokala utföranden av de eviga ideologiska subjektskonstitueringarna. Som avser t ex systemets arbetstagare, kunder, konsumenter och väljare. De horiso­ntella cirklar, där ideologier interpellerar innehavare av de attribut som de själva tillskrivit dem, uppgår i reproduktionens stora cirkel. Naturligtvis finns motstånd, och ingen uppgår fullständigt i performativiteterna; frågan är här överhuvudtaget inte i vilken utsträckning människor ”tror” på vad som sägs från en ideologisk apparat, men när motståndet inte artikuleras m a p det ideologiska som sådant, vilket är fallet när metaideologin regerar, kommer den fysiska dominansen av systemkonforma interpellationer att konsolidera den fundamentala slutenheten.

I kapitalismens mitt finner vi kapitalförmeringen, pengar blir varor som blir mer pengar. Sluts den cirkeln (eller snarare spiralen) är allt som det skall vara, oavsett konsekvenserna för människor, samhälle och miljö. Kapitalet måste också expandera så att alltfler områden av livet och samhället dras in i varufieringen och marknadslogiken. Alla frågor om vilka behov som behöver tillgodoses, hur ett gott liv och ett gott samhälle kan se ut, vad kultur kan vara, underordnas den galna men ur kapitalets synvinkel rationella dödsdansen.

Att pengar blir mer pengar framställde Marx som mervärdeteori: den köpta arbetskraften kan användas för att skapa nya värden utöver den tid som motsvarar dess eget värde. Exploateringsaspekten döljs här av skenet att lönen är betalning för utfört arbete, en myt som inte behöver uttalas då den ligger i själva löneformen. Som dessutom är en IA för interpellationer av löntagare (”arbetstagare”), individer som vinner sin försörjning genom fria och rättvisa utbyten på arbetsmarknaden. Detta sker i omedelbar anslutning till kapitalförmeringen, och där befinner sig även fackföreningarna som representanter för en av ”arbetsmarknadens parter”.

För att varorna skall säljas fordras reklam och kommersialisering av offentliga miljöer, där varuhus och gallerior framstår som tempel. Genom sin massiva närvaro utgör kommersialismen påtagliga deklarationer av livets mening och individens plikt (som tycks sammanfalla med hennes lycka), samtidigt som den som förskjutning av identiteten från producentskapet till konsumentskapet utgör ett imaginärt förhållande till det förstnämnda. Liksom avancerad ingenjörskonst krävs för att utveckla de maskiner som används i varuproduktionen krävs motsvarande forskning och uppfinningsrikedom för att manipulera konsumenterna. (Om det låter ”elitistiskt” att tala om manipulerade medmänniskor kan man fråga om de biljoner som läggs på dessa aktiviteter är utan effekt.) Frågan är om vi inte också när det gäller nivån med interpellationer av konsumenten som sådan har att göra med en IA som faktiskt är ett medvetet kontrollerat verktyg. Jag har i tidigare inlägg refererat till en reklamfilm från McDonalds som interpellerar barn i form av en förevisad interpellation. Ronald McDonald träder ut ur ett McDonalds och börjar sjunga ”vår nya sång”, ”Good time, Great taste”. Han sträcker sig i olika riktningar och ropar ut sin kallelse. Barn i grannskapet vänder sig genast mot rösten (jfr med Althussers person på gatan som anropas av en polis), avbryter sina lekar och kommer springande, dansar kring Ronald McDonald och stämmer in i sången: ”This is our place!”. Måste inte reklammakarna ha läst Althusser? Jag menar, detta är modellen för alla faktiska interpellationer, men att gestalta själva skeendet så renodlat och explicit! För den tittare å sin sida som läst Althusser omvandlas scenen av lycka till den scen av övergrepp som det egentligen är fråga om.

Innan vi fortsätter till den politiska nivån kan vi notera några ideologis­ka apparater vars imaginära förhållanden inte bara gäller de ekonomiska existensbetingelserna. Vi har familjens ideologiska apparat, förbunden med famil­jen som biologisk reproduktionsapparat, samvaroform och konsumtionsen­het. Här får barnet namn, släkttillhörighet och fostran. Skolan är en institu­tion som rymmer fostrande, kvalificerande, bildande och ideologiska funk­tioner. Dess betygsättning är ett disciplineringsverktyg och ett urvalsinstru­ment till högre studier men tilldelar också performativt varje elev en begåv­ningsprofil, dvs en självuppfattning gentemot olika ämnen och studierna som helhet. Den största myten, som även den är inbyggd i sin praktik, är att det spektrum av individuell duglighet som betygen hålls för att mäta skulle vara grunden för samhällets arbetsdelning. Till eleven själv förläggs hennes framtida destination. Inne i apparatens praktiker ter sig detta naturligt. Ju mer eleven identifierar sig med systemet och dess utdelade attribut, desto mer agerar hon i enlighet med dem, vilket leder till bekräftelse vid nästa betygsutdelning (ideologisk ritual). Vi har kulturen, det rättsliga systemet osv.

Kapitalförhållandets expansion, t ex som privatisering och varufiering av välfärden, kräver sin pr och framför allt lagstiftningsmässig krattning av manegen. De politiker och partier som skall betjäna klassbröderna i dessa avseenden måste manipulera sina kunder/väljare för att bli köpta/valda. Att det i mycket är pr-byråer som engageras även här tas ofta som bevis på politikens ”ytlighet” och ”brist på visioner”. Men det är motsatsen till ytlighet vi bevittnar; det är samma kommersiella apparatur som tränger upp inte bara en utan två nivåer för att 1) diktera hur man skall tala om företagen och ”valfrihetens” betydelse och 2) främja kapitalförhållandena på politisk nivå genom själva valutgången. I inläggen Hur bekämpa det nyliberala monstret diskuterade jag utifrån en artikel av Wendy Brown hur avståndet mellan ekonomi och samhälle, kommers och politik, som upprätthölls även under den liberala demokratin, försvunnit. När politiker ställer ”människors valfrihet och vardagsmakt” mot ”politikermakt” – kapitalets makt nämns aldrig –  visas det försvunna avståndet mycket konkret: reklamapparaten och den politiska apparaten blir ett. Och när man frågar sig hur detta är möjligt måste man notera den rent fysiska dominansen av tal som snarare än att vilja bli taget på allvar verkar för att utmanövrera allt allvar. Vi skall sluta fråga oss vad som är sant, det sanna är det som omsätter pengar. Men också verkligen identifiera oss som homo economicus snarare än som homo politicus på grundval av att det är så världen ser ut, återspeglat i det dominerande språkbruket. Det är homo economicus, fast under andra beteckningar, som är adressaten för det mesta som sägs. Många borgerliga s k opinionsbildare förklarar att vänster och höger är förlegat. Motsättningen står mellan framåt och bakåt (till det grå betongsamhället). Vilken kategori tillhör du? Återigen, detta ”fungerar” inte utan motstånd men i det att motståndet saknar radikal artikulering. Det sammansatta kapitalförmeringsmaskineriet är här nästan komplett.

Men för att saker inte skall framstå så krävs ytterligare nivåer där resterna av det politiska uppgår i den vanliga idealistiska metaideologin, tävlingen mellan ismer, synsätt och liknande. Och där IA osynliggörs som sådana. Även från vänster sägs att privatiseringarna genomdrivs ”av ideologiska skäl”. Här odlas en idealism som dragen till sin spets säger: ”ett samhälle är grundat i den ena eller andra ismen, saker och ting är som de är för att människor valt den ordningen framför andra tänkta ordningar”. Nu behöver inte heller detta uttalas eller ens utgöra egentlig ”tro”, eftersom även idealismen är materiell och ligger i tävlingens praktiker, institutionaliserade i skolans undervisning, den parlamentariska apparaten och de politiska ”debatterna”. Man talar inom de sistnämnda och föreskrivet av deras form som om politiska strider stod mellan tankesystem. Individen identifierar sig med de formler som hon enligt spelets regler förfäktar gentemot andra, hon är ”liberal”, ”socialist” eller något annat. Debatten bestämmer i förväg vilka som kan vara dess deltagare, och vad dessa främst gör är att med engagemanget i den ena eller andra positionen upprätthålla gränserna. Allt handlar om att med argument försvara den egna positionen gentemot de andra; ingen uppmärksamhet gäller hur debatten formas som denna slutenhet, en insida utan utsida, även det ett imaginärt förhållande till de reella existensbetingelserna. En mer passiv deltagare som en väljare förväntas samla partiernas program, läsa dem, lägga dem bredvid varandra och välja partiet med den ”ideologi som bäst överensstämmer med hennes egen”. Här är det apparatens massiva omslutning och mångfald av tilldragelser, ständigt interpellerande denne Väljare, som upprätthåller skenet att den politiska teatern är politiken rätt och slätt. På den högsta nivån finner vi ”åskådningsdebatterna” som likaledes institutionaliserade former för idealismen om all kamp som ”idéernas kamp”, dvs idéernas primat. Man talar mycket sällan om kapitalets makt. Tänkandet vänds bort från såväl samhällets grundkonflikter som de ideologiska bindningarnas symboliska våld på de olika nivåerna upp till och med metaideologin själv. Det främsta misskännandet gäller inte i något av fallen främst innehållet i de odlade föreställningarna utan prakti­kerna där de odlas och förfäktas som om de ägde föregiven självständighet. Vi har att göra med paradoxen att misskännandet av det ideologiska – ideologins materiella existens i apparater och ritualer – utövas rituellt i samma apparater (som metaideologi). Åtskillnaden mellan ideologiska apparater som är direkt associerade med kapitalförmeringen och apparater för praktiserande av idealism är något av en upprepning inom det ideologiska av Althussers åtskillnad mellan repressiva och ideologiska statsapparater.

Till detta att apparaterna har sina egna sätt att interpellera kommer att de har sina interna maskinvillkor och egenheter. Exempel: parlamentarismen och partiernas röstkalkylerande, hur de ”opinioner” som de inte törs utmana cirkulärt skapas genom politikens anpassning till dem. Eller som jag skrev i det första inlägget: ”I denna ‘mittfåra’ sitter även politikerna fast, inte minst genom att de nämnda reglerna för trovärdighet bestämmer vad de kan säga för att bli valda, vilket effektivt reproducerar apparaten.” Här tänker jag på S och V och hur de underordnar sig borgerliga diktat. Exempel: skolan. När skolan kompletterar politiken som en apparat för metaideologin om samhällslivet som utfallet av en tävling mellan de politiska ismerna, där ”socialistisk åskådning” finns med som en deltagare, är det inte bara för att den inte tillåts förmedla en materialistisk historieuppfattning. Det är så man undervisar om allt annat: djur och växter, historiska perioder, religioner, riktningar inom konst och litteratur. Man har en uppsättning sidoordnade undervisningsobjekt som skall betas av eller jämföras, men bara inom denna sidoordnandets problematik. Allt för att bli föremål för frågor på prov, ”vad kallas den åskådning …?”, ”vem grundade …?”. Så befästs metaideologin inifrån apparaten, genom dess materialitet.

Lönearbetet, konsumtionen, familjen, skolan, politiken i dess parlamen­ta­riska form, varje område har sina ideologiska apparater som interpellerar olika identiteter men även utgör imaginära förhållanden till de kapitalistiska förhållandena som helhet. Detta genom bindning till de lokala praktiker­na och som ifrågavarande identiteters förenlighet med såväl varandra som den samhälls­for­ma­tion allt är inskrivet i. Det imaginära förhållandet blir ”överbestämt” när det beskrivna mångfaldigas från område till område, och allt detta görs otänk­bart genom idealistisk metaideologi med sin mångfaldigade apparatur: skolan, parlamentarismen, religionen, media, debatterna. För kritiken är det antydd struktu­re­rad slutenhet som måste begreppsliggöras för att sedan bli föremål för poli­tiska interventioner. Men när oppositionella grupper stänger in sig i sina nischer, upptagna av allt möjligt utom att söka störa den ideolo­giska forma­tionens produktion av praktisk acceptans, uppfattas inte ens prob­lemet.

I första inlägget talades om kapitalismens grundkonflikt som sades vara dubbel: abstrakt-konkret arbete och arbete-kapital (klasskampen). Sammanhanget var begreppsliggörandet av de kapitalistiska förhållandena. Däremot är det svårare att tala om en pågående fundamental strid som hålls tillbaka av reproduktionens maskineri. Grundkonflikten omtolkad som kapitallogik mot det samhälleliga eller alienerat mot icke-alienerat liv (om vi tillåter oss detta begrepp) avser inte jämförbara storheter i strid med varandra. Vad gäller klasskampen är ur marxistisk synvinkel arbetarklassens uppgift att avskaffa sig själv som klass, arbetarens att avskaffa sig själv som arbetare. Arbetarklassen som sådan bär ingen positiv substans som skall vinna i kampen. Det föreligger en konflikt men ingen symmetri mellan sidor som kan byta plats ifråga om över- och underordning. ”Vänstern” mot ”högern”? Det är så delar av vänstern vill framställa saken när de speglar sig i högern för att utvinna en vänsteridentitet (som en självförslutande nisch). Capitalist Realism handlar i mycket om frånvaron av strid; kapitalismen är vad vi lever under utan att vara konkurrensutsatt, till skillnad från varje enskildhet inom systemet. Kapitalismens kriser är i sig inte heller förebud om ett bättre samhälle. Capitalist Realism kan emellertid föda något annat, motstånd mot själva förvägrandet av framtiden. Detta motstånd är inte inneboende i det rådande, det måste emergera som något nytt, kanske som ett sådant kontingent men lyckosamt möte mellan kamper och kritikformer som föreslogs i det första inlägget. Eller med ett annat begrepp som artikulering av motstånd, det speciella motståndets sammansättning och former. Vad gäller ideologikritiken som ett av elementen angriper den slutenheten som sådan, det på olika nivåer cirkulära och den stora slutenheten, genom att angripa åtkomliga tillslutningsmoment, vad som bedöms vara svaga länkar. Jag talade om möjligheten för kritiken att ställa sig mellan de ideologiska apparaterna och de interpellerade individerna. Framför allt handlar det om att med ett kvalificerat politiskt språk bryta de institutionaliserade tystnaderna om såväl produktionssättet som reproduktionsformerna. Vilka tystnader till stor del är reproduktionsformerna. Att synliggöra det symboliska våldet, apparaterna och agenterna, men inte som empirismens ”att öppna ögonen” utan som permanent benämnande av det som är format för att inte benämnas. Teori som omedelbart placerar sig som ett element i den teoretiserade verkligheten. De egna positiva ideologiska bekräftelseformerna kring denna nya kritiska praktik och dess minimala teori är här ytterligare moment av den radikala artikuleringen.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s