Teori och praktik 2

Althussers essä Ideologi och ideologiska statsapparater har undertiteln Noter för en undersökning. Essän karakteriseras som ”en första och mycket preliminär skiss”. Detta är inte ovanligt, en text presenteras som ett ”första utkast”, en ”inledning” på ett projekt eller liknande. Läsaren uppfattar det som ett löfte om en kommande stor teori eller mer fullständig utredning. Något sådant får vi emellertid aldrig se, vilket då tas för en hållfasthetsbrist hos projektet. Men det kan också handla om en oklarhet beträffande den ifrågavarande teorins och begreppens karaktär. Det kanske inte är stor teori som behövs utan snarare begreppsliggöranden med viss minimal teoretisk förankring att tjäna i situationer som kräver detta, vilket kan vara nog så omvälvande. Alltså för att som kritik bryta upp situationer som är slutna just genom begreppens (tänkandets, den kritiska hållningens) frånvaro. Det är så jag menar att Althussers ansats till ideologiteori kan fungera. Viss komplettering från bl a  Žižek är av nöden, men med den är teorin rustad för kritiska uppgifter inom den aktionsradie som samtidigt definieras. Teorin utgör ett brott, skiljelinjer som gäller ideologins förmåga till självmaskering, det som jag i förra inlägget sammanfattade som att erkänna eller spela med i formeln (Ideologi →) ”ideologi”. Redan med sitt minimala omfång skapar teorin en avgrund till ideologins självförståelse, dvs till konventionella ideologibegrepp som osynliggör de verkliga bindningsmekanismerna. En så rustad kritik å sin sida angriper dessa mekanismer med de där verkande interpellationerna. Begreppet interpellation kan konkretiseras i det oändliga, men sammanförandet av olika interpellationer under ett begrepp skapar omvänt ett teoretiskt område och ett politiskt problem.

Jag skall utveckla detta som ett förtydligande av min bloggs position och speciellt föregående inläggs teori. Eftersom jag på bloggen queersmotkapitalism hittade en intressant serie inlägg om ideologikritik och psykoanalys som framför både parallella och lite avvikande tankegångar, använder jag dem här som referenspunkter och tänkt samtalspartner. Ett annat upplägg följer i en tredje del. Här är två stycken från varsitt inlägg, detta och detta.

Utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv kritiseras postmarxistiska analyser för att inte kunna visa på hur människor binds upp till identifikation med en given samhällsordning. Med andra ord saknar man ett teoretiserande kring förutsättningarna för identifieringen med dominerande diskurser som psykoanalytikerna menar kräver att känslomässiga eller affektiva dimensioner inbegrips i analysen. Uppmärksamheten behöver riktas mot människors begär, fantasier och njutningar. Det möjliggör kunskap om hur ideologier ”griper tag i” eller binder subjektet att identifiera sig på ett specifikt sätt. Det handlar om att förstå själva interaktionen mellan samhällets meningssystem och individens psyke. Annorlunda uttryckt; individers identifiering med olika ideologiska diskurser måste förstås i sammanhanget av processer som placerar det mänskliga psyket i politiska och sociala sammanhang. Den diskurs som vinner människors identifikation är den som ger det mest trovärdiga löftet om att avskaffa subjektets känslor av brist.

Althusser kritiserade idén om ett falskt medvetande. Han menade att den idén inte fångar den komplexitet genom vilken individen blir till. Individen blir inte till som subjekt genom att inneha vissa idéer, utan menade Althusser, genom att besvara en viss uppsättning anrop. Det sker i stor utsträckning i det undermedvetna. Slavoj Žižek har pekat på en viktig skillnad mellan Althusser och psykoanalytiska förståelser av hur subjektet blir till. Medan Althusser, såg subjektet som ett resultat av interpellation, gör subjektet enligt psykoanalytiska idéer motstånd mot interpellationen. Žižek säger att “inte bara kommer subjektet aldrig att till fullo känna igen sig i interpellationen, dess motstånd mot interpellationen (mot den symboliska identiteten som interpellationen erbjuder) är subjektet”.

Först nämns den brist på teori och kritik kring bindningarna till samhällsordningen som är min bloggs utgångspunkt. Författaren fastslår att det måste handla om någon form av psykoanalys, ”interaktionen mellan samhällets meningssystem och individens psyke”. Tveksamheter inträder när det hela i första styckets sista mening görs till en tävling mellan ”diskurser”. Så kommer i nästa stycke Althusser med interpellationsbegreppet in i bilden i form av några formuleringar som är misstänkt lika dem i min text Om Althusser. Men denna teori behöver kompletteras med just psykoanalys, fortfarande helt i linje med bloggens argumentation. Fortsättningsvis berörs Lacans teori om det ekorrhjul som ”subjektets brist” och strävan att häva densamma utgör. Dock får jag intrycket att Althusser behandlas som passerad till förmån för bl a  Žižek och att det skulle föreligga ett motsatsförhållande. Därför vill jag förklara varför jag håller fast vid ett althusserskt interpellationsbegrepp. Jag menar att vi som Althusser skall se ”subjektet som ett resultat av interpellation”, riktade tilltal (inte ”diskursers” tävling om uppmärksamhet) reglerade i ideologiska apparater, detta i enlighet med Althussers tes om ideologins materiella existens. Därefter bör vi med  Žižek se resultatet som något mycket komplext och ingalunda som en enkel spegling eller anammande av en entydig kallelse; det är i spelet mellan igenkännande och främlingskap inför interpellationen som subjektiviteten formas, individens mobilisering av egen fantasi för att besvara frågan ”vem är du och vad vill du av mig?”. Subjektet möter något uppenbarligen mäktigt att stå till svars inför som samtidigt i mycket är obegripligt och inte helt kan integreras i subjektiviteten. För att betona den Kafka-artade sidan av saken. Subjektiviteten är sätten att härbärgera sådana konflikter under lager av ideologisk fantasi mer än entydigt antagna identiteter. Men denna komplexa subjektivitet är fortfarande resultat av interpellationerna. För den praktiska kritiken handlar det därför om att röra sig på apparaternas sida, eller rättare sagt mellan apparat och individ, för att söka blockera deras interpellationer, alltså att kritiken ställer sig mitt i flödena och ropar till deras mål: ”hallå, låt er inte interpelleras av dem!”. Den annars underordnade subjektiviteten betraktas just då som en svart låda med interpellation in, praktisk acceptans av samhällsordningen ut. Att kritiken förutsätter ett teoretiskt fundament ligger i hur den övervunnit metaideologin om ”idéernas (diskursernas) kamp”, ”falskt medvetande” och tron att det kan vara framgångsrikt att på utsagornas nivå möta en ”ideologi” med en annan ”ideologi” (”diskurs”); bindningarna är resultat av riktade (tautologisk bestämning) interpellationer från ideologiska apparater. Därför bör också uttrycket ”interaktionen mellan samhällets meningssystem och individens psyke” kompletteras med interaktionen mellan makten och subjekten, sådan denna interaktion består av hur makten talar till subjekten genom de ideologiska apparaterna, och adressaterna i avsaknad av artikulerat motstånd på konforma sätt tvingas besvara tilltalen och uppgå i deras performativa verkningar. Alltså identifiering med tilldelade attribut och ”meningssystem” (arbetstagare, kund, konsument, väljare osv), summa summarum praktisk acceptans av samhällsordningen. Samtidigt som allt detta maskeras i nämnd idealistisk metaideologi: myter om politiken som en tävling mellan ismer, om det autonoma subjektet som är subjekt i kraft av sin åskådning osv. Vilket kan fortgå ostört så länge dessa förhållanden inte begreppsliggjorts i för den praktiska kritiken adekvata termer.

Man kan jämföra med religionskritik som med Althusser citerar Pascal: ”fall på knä, rör läpparna i bön och ni skall tro”. Det handlar inte om att reducera ”den religiösa erfarenheten” till banala gester utan om att lokalisera den och dess komplexitet till dess apparater. Detta gentemot dessa självförnekande apparaters metaideologi att religionen handlar om ”Gud” (som för ”ateisterna” ”inte finns”) eller möjligen ”diskurser”. Diskursbegreppet kan förvisso innefatta apparater, men frågan är om detta görs på ett teoretiskt stringent sätt eller som eklekticism, där man flyttar sig mellan stolarna allt efter hur det passar.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s