Svar till Krigsmaskinen

I ditt svar på mitt inlägg Antipolitik? skriver du:

En sanning tycks vara tagen för givet, nämligen att det inte finns något utanför ideologin som sätt att tänka, och att det utifrån ideologikritiken därmed följer att det verkliga inte kan tänkas. …

Vad jag tycker sticker av i de ideologikritiska frågorna är att de ställs utifrån fixerade punkter snarare än utifrån processer. Till exempel ställs frågan “vad säger egentligen att krisen själv genererar överskridande?” och ett antal problem och lösningar räknas upp som om det egentligen inte är något unikt med den nuvarande krisen och att de ideologikritiska frågorna inte behöver ställas utifrån utsagornas och teoriernas förhållande till historiska tendenser. På det följer märkligt nog att en ideologisk hållning antas som bestämmande före verkliga processer. …

Utsidan är ett begrepp som jag förvisso inte har använt mig av här eller alls ofta längre, men som jag ändå tror är relevant utifrån den mening vi tidigare har gett det, det vill säga varken i rumslig eller kulturell mening utan snarare som Händelse. Om vår kritiska utgångspunkt är från processer snarare än positioner måste därför de ideologikritiska frågorna ställas på nytt. Hur har den politiska sfären formats och omformats, och hur förhåller sig dagens rörelser till det politiska?

Om du inte följt mig i det jag kallar ”striden om ideologibegreppet” är du i gott sällskap. Det althusserska ideologibegrepp som jag försöker tillämpa ser man väl knappast till alls, speciellt inte i svensk debatt. Bloggens enda syfte är att försvara den Händelse inom teorin som det representerar. Men du har rätt i att de ideologikritiska frågorna där ställs utifrån fixerade punkter. Det är poängen med dem. De ställer fixerade frågor till dem som är involverade i processer, där det fixerade gäller de fixa dragen hos de ideologiska faror som hotar just processerna.

Jag hänvisar som vanligt till andra texter, t ex Vad är ideologi?, och vill bara trycka på två punkter. Althussers (misskända och ofta förhånade) distinktioner kunskap/politik/ideologi är positiva och gäller kvalitativt skilda praktiker, där det ideologiska bara handlar om sådant som tillhörighet, meningsfullhet och bekräftelse. Vilka effekter alltså uppstår inom de ideologiska praktikerna och deras interpellationer. Och för det andra att det ”ideologiska djuret” människan inte kan leva utan dessa bekräftelser på vem hon är och av hennes handlingars meningsfullhet, men att ideologier kan vara av olika slag och med olika konsekvenser. De kan befordra eller vara kontraproduktiva med avseende på individens strävanden. Det är detta att ideologi alltid är förhanden men att ideologiska lösningar på subjektiva predikament negativt kan interferera med andra praktiker som föranleder den självkritiska frågan ”vad är det för ideologi vi själva praktiserar?”. Om individen alltid-redan är interpellerad av specifika ideologier, där det emellertid är möjligt att förflytta sig till annan ideologi, då är frågan alltid hur det står till med dessa saker här och nu.

En ideologin är själv utan egentlig substans; den är ett med sina praktiker och dessa praktikers effekter. Hur individen binds vid bollandet av igenkänningstecken. Detta är tämligen likartat inom olika ideologier och ideologin är som Althusser säger evig. Detta är de fixerade punkter utifrån vilka ideologikritik kan bedrivas. Kritik som till skillnad från konventionell kritik inte handlar om att avslöja ”falskt medvetande” eller härleda ”idéer” till ”intressen” utan om att få det ideologiska att framstå som sådant (ideologin säger aldrig själv ”jag är ideologi”). Detta för att mota ut kontraproduktiv ideologi till förmån för ideologi som stannar vid att kommentera delaktigheten i processer, dvs avstår från att t ex utmåla vad som i det förra inlägget kallades den ”verkligare verkligheten”.

Naturligtvis kan det verkliga tänkas, dvs vi kan utveckla tankar om det verkliga, vilket du gör i hög grad, och bara utanför ideologin. Ideologin sysslar med andra saker än tänkande. Min undran gällde i vilken mån somligt som du och andra säger om det verkliga verkligen gäller det verkliga och i vilken mån det handlar om ideologi, t ex som en förtröstan på att framtiden redan är här. Eller om det finns en sådan underström i de betydelsefulla saker som sägs. Jag försökte tillämpa en generell kritik som ställer frågor om förhållandet mellan den ”produktiva” tendensen, nya sätt att tänka om och agera i verkligheten, och en eventuellt kontraproduktiv tendens, när ideologin som bekräftelseformer inom den egna gruppen inte vet sin plats utan börjar interferera med tänkandet. Vilket blir problematiskt om det är ”fel” saker som bekräftas och ideologin går in i en cirkel där det bekräftade mest är ideologin själv.

Jag tror att du läser in för mycket i inlägget. Om krisen gör jag inga antaganden alls – jag förstår att du tycker att jag visade för lite respekt för krisens verklighet och unicitet – och jag håller nog med dig i sak. T ex vad gäller att (gentemot ideologiska berättelser) spåra de verkliga historiska tendenserna till överskridande av kapitalismen och att verka i den riktningen, att ställa de politiska (i ordets bredaste betydelse) frågorna processinriktat mot den bakgrunden. Det är hur du brottas med den verkligheten som får mig att följa ditt skrivande. Kritiken ställer bara på antytt sätt de allmänna ideologikritiska frågorna från deras fixerade punkter: hur står det till med förhållandet mellan (anti)politiken och ideologin i berörda texter. Jag skall försöka utveckla detta i anslutning till fler texter där jag tycker mig se ett släktskap till saker du skriver. Hur som helst tjänar de som illustrationsmaterial.

Efter att jag hade skrivit föregående inlägg besökte jag igen Motarbetaren och klickade på länken Vägrandets dynamik. Detta av positivt intresse. Vägran att delta i det av hegemonin påbjudna är ju vad jag försöker skriva om, att utöver mer handfast vägran avvisa interpellationerna, och här utlovades tankar om en dynamik, kanske undersökningar av hur former av vägran skapar utveckling. Hur vägran, till en början uppfattat som ett brett begrepp för olika former, genom skeendena vinner alltfler bestämningar. Hur olika krafter kan samlas för att överväga hur saker kan vägras och hur vägran kan ackumuleras och spridas. Dock visade det sig efter en stunds läsning i Riff-raffs samling texter av Gilles Dauvé att denna vägran krävde mycket mer av mig. Jag måste ansluta mig till revolutionen, kommuniseringen, kommunismen och annat i en mycket speciell men samtidigt opreciserad tappning. Mitt intryck var att det var ideologi och t o m en religiös ideologi som slog emot mig. Hela tiden refereras till kommunismen (i bestämd form), ibland börjar meningar med ”kommunismen är …” men på ett cirkulärt sätt. (Redaktionen kunde dock exemplifiera kommunismen med fildelning.) Vägran är att kliva ut ur samtiden för att välkomna framtiden som på något sätt arbetat sig bakåt för att genom oss förverkliga sig. ”De kommunistiska perspektiven anländer från framtiden.”, ”… en ensamhet som redan knyter ett band till ett kommande folk, som åkallar och väntar på detta folk, bara finns till genom det, även om det fortfarande saknas.” Jag skulle inte säga något om detta var poesi som reciterades vid lägerelden efter en dags gott (anti)politiskt värv. Det är möjligt att jag inte begrep någonting av Dauvé. Men det som slår mig är hur likt de involverade (Dauvé själv, Riff-raffs redaktion, dem jag möter på diskussionsforum och i någon mån du) uttrycker sig, att det verkligen är ett eget språk som uppvisas, men ett språk som för mig som utomstående i mycket ter sig ideologiskt (i angiven mening). Inte genom vad som sägs i enskildheterna, inte i kritiken av det existerande, egentligen inte heller i det stora perspektivet, men i ett svårgripbart enhetliggörande. Till delar vill jag kalla det teologi, alltså en benägenhet att med svällande ordmassor dölja ordens tomhet annat än som ideologisk rekvisita. Detta rör sig i marginalen av ideologi som tycks ha fångat en ganska stor del av en politiskt engagerad ungdomsgeneration. Min fråga är här om språkets ideologiska funktioner närmar eller fjärmar de talande från det som är deras strävan. I vilken mån är det politiskt adekvata begrepp och termer som används och i vilken mån är det fråga om ett ideologiskt språk för gruppens sammanhållning, ett internt bollande av bekräftelser? I vilken mån går man verkligen i historiska tendensers riktning och i vilken mån tenderar det hela till sekterism inom sådana nischer som vårt liberala samhälle gärna har överseende med? Vilket i det senare fallet inte är ett banalt konstaterande av att man gått vilse utan av att de ofrånkomliga ideologiska behoven inte tillgodosetts bättre. Återigen, detta är allvarligt ställda frågor som söker omfatta båda tendenserna för att gagna den förstnämnda.

Fler citat från Arbete Gemenskap Politik Krig, under rubriken Antipolitik:

Närhelst denna arbetarkamp bryter ut så försöker politikerna släcka den i en flod av namninsamlingar, lobbying och valkampanjer. Men när vi slåss för oss själva ser vår aktivitet helt annorlunda ut jämfört med deras. Vi tar landägarnas egendom och använder den för våra egna syften. Vi använder militant taktik mot våra chefer och tvingas slåss med polisen. Vi skapar grupper där alla tar del i aktiviteten och ingen uppdelning mellan ledare och ledda finns. Vi slåss inte för våra ledare, för våra chefer eller för vårt land. Vi slåss för oss själva. …

Denna tendens hos arbetarkampen, att röra sig utanför och mot staten och politiken, och skapa nya former av organisering som inte sätter tilltron till något annat än vår egen förmåga och aktivitet, kallas ibland för ”anarkism”.

Texten illustreras av en bild på en arbetare som med ett järnrör (ett aktuellt redskap) avrättar sin chef. Konkret så det förslår, till skillnad från vad som nyss citerades. Men vad man kan lägga märke till, vilket jag försökte göra i det förra inlägget, är att det inte är några förslag man framför. Man förklarar dock inte särskilt väl varför det är just så allt måste gå till. Man diskuterar inte heller förhållandet mellan textens vi och flertalet arbetare. En viss sorts autonomi ställs mot underordning utan frågor om det skulle kunna finnas fler möjligheter. Eller vad som faktiskt är möjligt. De saknade frågorna är analoga med min fråga ”Vad säger egentligen att krisen själv genererar överskridande?”. Jag säger inte att det ena är rätt och det andra fel, inte att vi inte skall reflektera över möjligheten att något stort är på väg att ta form genom krisen, bara att vi kanske inte är framme vid att kunna avgöra saker så säkert, och att den som ändå anser sig sitta inne med den förmågan måste anstränga sig desto mer för att motivera ställningstagandena. Men när man rätt och slätt berättar hur det går det till när framtiden bankar på dörren finns anledning att misstänka att detta är ett av sätten att göra ideologi av politiska problem. Det handlar nog inte om naivitet eller egentlig tro utan om attraktionen i att samlas i denna utsida/framtid även om det bara är i det egna språket. Från och till organiseras verkligheten på sätt som skänker den enskilde mod och gruppen sammanhållning, men med den negativa effekten att när man uttalar det ideologiska saknar man inte de frågor som man samtidigt underlåter att ställa.

Jag ställde i det förra inlägget frågan hur eget ”ett eget språk” måste vara. När Zizek i en intervju säger ”We need time to construct our own new language, time to formulate” avsåg han nog att benämna det som dominerande ideologi förvägrar benämnande, begrepp för det existerande och för politiska interventioner som berikning av ett i övrigt ”vanligt” språk. Som när jag använder begreppen ideologisk apparat och interpellation i högst konkreta sammanhang. Men en annan egenhet hos det antipolitiska språket är att det just är synnerligen eget med en uppsjö av termer som kräver långa ordlistor när de skall förklaras, men utan förklaringar av språket som sådant. Alltså varför så många termer behövs. Varför man talar på just det sättet. Hur man kommit fram till övertygelserna. Det är möjligt att termerna verkligen behövs. Men vad som kan efterlysas är mer redovisad metareflexion. Man kan jämföra med vad Zizek sa i samma intervju om en grupp som han hade kontakt med: ”They always have the answers: never the questions, only the answers. They are not a danger but an annoyance.”

Det är verkligheten som vi måste lära känna och agera inom, allt som du skriver om att söka tendenserna och verka i deras riktning. Missförstå mig inte. Det är just för att jag ser den hållningen som helt dominerande som jag tycker mig behöva redovisa även ett annat intryck. Alltså att det frekventa uttalandet av ordet verklighet ser ut att verka besvärjande, som en åkallan av och ett begär att få bli kallad av denna verklighet, även där det verkliga mer ligger i sammanhållningen mellan de verklighetssökande. Att det eventuellt sätts gränser för projektet när den ideologiska sidan blir för stark, eller rättare sagt antar sådan form. Det är alltså ingenting jag påstår, utan något jag vill föra på tal som exempel på den generella ideologikritiska frågan. Det som styrker mig i uppfattningen att frågan är berättigad är dess inledande frånvaro.

Vad gäller begreppet utsida blandade jag på ett slarvigt sätt den bredare och mer konkreta betydelse jag själv ger det och förklaringen på Krigsmaskinen (wikin):

Utsida som teoretiskt begrepp används på olika sätt i olika sammanhang. För den kommunistiska strömning som betonar kommuniseringens externaliserande dimension, är utsidan den verklighet som existerar utanför kapitalets totalitet och dennas anspråk på hegemoni. Det rör sig inte om en färdig verklighet, inte om ”en kommunism” som väntar på att realiseras. Utsidan bör snarare förstås som begreppsliggörandet av den möjlighet som omöjliggör de rådande omständigheterna. Vagheten är alltså implicit i begreppet; det rör sig om en realitet som genom själva sin beskaffenhet inte går att systematisera med nuets redskap. En rörelse mot utsidan är med andra ord per definition en rörelse bort från den kapitalistiska totaliteten.

Rörelser av detta slag tar sig många olika uttryck och behöver inte nödvändigtvis vara revolutionära eller kommunistiska. Utsidan är varken en plats, ett tillstånd eller en ideologisk essens, utan en ”annanhet” som bara kan förstås genom sin relation till insidan (det vill säga till de rådande omständigheterna), genom gränsen mellan in- och utsida – den externaliserande rörelsen kan inte fullständigt begreppsliggöras eller teoretiseras, och inte heller generaliseras som ”ren” eller ”korrekt” praktik. Begäret att lämna den kapitalistiska verkligheten är alltså inte huvudsakligen begäret att nå utsidan i absolut bemärkelse, utan består i själva rörelsen över gränsen (som ofrånkomligen är imperfekt och ofullkomlig). På detta sätt anropas utsidan, vilket innebär att ett element av omöjlighet förs in i det möjligas sfär och därmed skapar nya relationer.

Hur dessa tar plats och gestaltar sig i den interioritet som fortfarande upprätthålls, är föremål för en mångfald omständigheter. Så länge anropandet inte är generellt och samtidigt (det vill säga kommuniserande), förblir de nya relationerna spridda undantag, isolerade ”öar” som antingen marginaliseras, neutraliseras eller rekupereras av insidans totalitet av relationer.

Denna text gör mig yr i huvudet, men jag tycker mig åter kunna uppfatta den där verkligheten som både är och inte är, som kan fyllas med ganska bestämda och samtidigt obestämda föreställningar om framtiden, allt insvept i tjocka lager av abstraktion. En bättre värld är hur som helst förebådad. Som en annan dimension kan man fråga sig om utövaren av denna långtgående abstraktion och ”vaghet” förmår stanna på den nivån och inte förr eller senare sjunker ned i utsidan som om den var något konkret rumsligt, även om detta inte medges. Som om den faktiskt var ”’en kommunism’ som väntar på att realiseras”. Man befinner sig i den verkligare verkligheten. Det var ungefär det jag menade med kortslutning mellan abstrakt och konkret. Varvid min nästa fråga var hur man från den ideologiska positionen kommunicerar med de andra på insidan. Och om inte det hela är fråga om en sådan isolerad ö som omtalas.

Du säger i kommentaren att ”avståndet mellan oss behöver inte nödvändigtvis vara så stort” och så är det nog. Speciellt inte vad gäller kritiken av det existerande. Jag funderar på min kant över hur man kan verka och leva som radikal i en befintlig verklighet som visserligen inte kan vara evigt bestående men för flertalet människor inte visar några påtagliga och definitiva tecken på sammanbrott. De nyliberala förhållandena tycks ju alltmer konsoliderade. Det är både en fråga om hur politiskt arbete bör bedrivas och hur den egna ideologin inte tillåts bli kontraproduktiv genom att kompensera för utebliven rörelse. Det är den senare frågan jag har diskuterat. Men i skärningen mellan frågorna finns nygamla frågor om att ersätta vänsterns eviga interna grälsjuka (kring vad som tidigare kunde kallas ”den korrekta linjen”) med konstruktiv debatt (naturligtvis innefattande kritik) och samverkan. Att här förutsätts öppenhet på varje punkt där man inte har mycket goda och redovisade skäl till annat. Att verkligen experimentera som du talar om, både med skapande av allmänningar och med olika slags tankar om framtiden. Att skapa egna språk för att kunna tala om hegemonin och dess förmåga att förekomma sådant tal, språk som inte är alltför egna relativt dem man behöver kommunicera med.

Det sistnämnda gäller kritiken av det existerande som jag tror måste ges en mer framträdande roll. Inte som ”upplysning” i primitiv mening utan som mothegemonisk rörelse, övervinnande cynism (”alla vet redan, men …”) och resignation genom den reella närvaron och bruket av ett kritiskt språk. Man kan ha olika åsikter om huruvida kapitalismen alls är möjlig. Men en strävan kan hur som helst vara att göra det omöjligt att tala om kapitalismen så som dess ideologiska apparater (media osv) påbjuder. Bl a genom att inkludera dessa apparater i vad man talar om. Så att det borgerliga talet som symboliskt våld slår tillbaka mot dem i stället för att bygga hegemoni. Så att människor inbördes kan kommunicera vad de egentligen vet men inte får säga i ”demokratins mittfåra”. Så att insidan i detta avseende förvandlas till utsida eller åtminstone fråntas något av sin slutenhet. Jag återkommer till dessa frågor i nästa inlägg.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s