Valskyldigheten 3

Valskyldigheten, Valskyldigheten 2. Delarna är helt fristående från varandra.

Det modesta S-beslutet om vinst i välfärden har framkallat en del till synes hysteriska reaktioner från borgerligt håll. Som i sin tur kommenterats från andra kanten. I detta inlägg vill jag diskutera hur förstnämnda reaktioner kan användas politiskt med undvikande av den reaktiva karaktär som oftast präglat de senare. Urban Bäckström, VD på Svenskt Näringsliv, avslutade ett inlägg på hemsidan så här:

Av rent ideologiska skäl föreslås en politik som uttryckligen syftar till att underminera delar av näringslivet. I högskattelandet Sverige är offentliga uppdrag en synnerligen viktig del av företagens verksamhet. Är detta första steget mot ett totalt monopol för offentlig egenregi? Vad vi nu ser ter sig som det allvarligaste hotet mot det fria näringslivet på decennier.

Detta har kommenterats, t ex här, med ord som skrattretande, bara löjligt, kan inte tas på allvar, gör sig själv till en pajas, gör Svenskt Näringsliv till en pajasorganisation. Detta är exempel på vad jag menar med reaktiv kritik. För frågan är om maktspråk kan vara ”bara löjligt” – för att det är löjligt i sak. Vad Bäckström menade var förstås att ingenting skall tillåtas hota ”det fria näringslivet”, dvs ”näringslivets” frihet att efter eget gottfinnande agera, förfoga över skattemedel osv, och det utan insyn. Några dagar senare anslöt sig Göran Hägglund, fast hans uttalade bekymmer inte gällde ”välfärdsföretagens” väl och ve utan Människorna och deras Valfrihet. Rubriken på Hägglunds ”debatt”-inlägg var ”Löfvens nådastöt mot människors vardagsmakt”.

[Ur S-förslaget:] Stoppa onödig resursförbrukning genom att låta politiker avgöra om det finns underlag i form av elever eller vårdtagare innan en ny verksamhet får tillstånd att börja. Detta är den verkliga nådastöten mot människors valfrihet och vardagsmakt. Det innebär att politiker återtar den enskilda människans möjlighet att välja vård eller skola. Socialdemokraterna skriver också rakt ut att kommuner och landsting ska ges rätten att slippa lagen om valfrihet och att den fria etableringsrätten ska skrotas. Därmed blir det åter politiker som avgör vad som ska inrättas, och av vem. Det råder alltså inga som helst tvivel om att Socialdemokraterna nu riktar ett generalangrepp mot valfriheten, såsom vi känner den.

Och kommentarsfältet fylls med tacksamhet att vi inte lever i DDR och därför får välja.

Ibland får man i brevlådan reklam av mindre sofistikerat slag, där avsändaren inte ryggar för de komiska effekter som uppstår när produkten (t ex en tallrik med påtryckt motiv) i en mångordig presentation inte en enda gång kan nämnas utan att föregås av epitet som ”exklusiv” eller ”helt unik”. Först genom sådan upprepning in absurdum förväntas mottagaren förstå hur värdefullt det erbjudna är. I Hägglunds korta text finner man orden välja/valfrihet 18 gånger. ”Makt” förekommer fem gånger, ingen gång avseende kapitalets makt utan i fyra av fallen den ”vardagsmakt” som valfriheten medför. På ett ställe nämns ”makthavare” syftande på politikerna före ändringen av ”maktfördelningen”. Motsättningarna står på populistiskt manér mellan ”de enskilda människorna” och dessa politiker. Att de förra valt de senare som sina representanter är även det bortglömt; riktigt väljande kan endast ske på varu- och tjänstemarknaderna. Av analys, argument eller liknande finns inte ett spår. Inte heller av öppna politiska ställningstaganden. Hägglund är emot S-förslaget men bara med referens till fiktioner. Det hela liknar reklamens ersättning av argument och fakta med representationer av människors föregivna band till produkter eller förhållanden. Du var förutbestämd att älska detta bilmärke som uttrycker ditt sanna jag. Du växer när du får välja skola eller vård (sagt av statsministern i riksdagen angående Caremas vanvårdade åldringar). Men det finns mer att säga om likheten och som jag återkommer till.

Syftena med och effekterna av det permanentade valfrihetstalet torde vara av flera samverkande slag. Att i anslutning till de påtvingade valpraktikerna interpellera de Väljande Människorna för att upprätthålla denna subjektivitet (homo economicus). Av rösterna i kommentarsfältet att döma fungerar det ganska bra. Att genom att låsa ekvivalenskedjor som frihet, makt, välfärd och kvalitet kring mästarsignifikanten Valfrihet diktera innehållet i offentliga samtal. Knappast någon politiker från S och högerut kan prata välfärd utan att inleda med att naturligtvis är de för valfrihet. Att som ren meningslöshet förekomma varje meningsfull diskussion. I sak är ju Hägglunds artikel (liksom Bäckströms) trams, men instrumentellt trams i linje med den härskande penningabstraktionens nivellerande verkningar.

Det är makten som talar i förklädd form. ”Nådastöten mot människors vardagsmakt” beskrevs ju av en annan borgare mer rättframt som ”det allvarligaste hotet mot det fria näringslivet”. (I ett längre inlägg på DN-Debatt kunde dock Bäckström breda ut sig om ”valmöjligheter” och ”egenmakt”.) Varav framgår att det kanske ändå inte handlar om ”människors vardagsmakt” utan om den makt som knappast känner sig så värst hotad men såg möjlighet till en liten demonstration. Det intressanta och förbigångna är hur den talar, och vilken möjlig kritik som också förbigås. Att avfärda det sagda som löjligt för att det är löjligt i sak, att se det hela som vanlig politisk polemik och retorik eller att stanna vid den vanliga frågan om vems friheter det egentligen handlar om, i ingetdera fallet tillförs något produktivt. Det finns fler möjligheter att artbestämma talet, de talande och de förespråkade förhållandena.

Hägglund har verkligen avskaffat sig själv som politiker (så som vi känner dem), men inte till förmån för ”människors vardagsmakt” utan för ”det fria näringslivet” och det i en mycket mer omedelbar mening än att han med lagstiftning (lov-lagen) och ideologi gynnar detsamma. Likheten med reklamen är snarare en identitet. Samtidigt med kapitalets och kommersialismens expansion till nya marknader växer reklamapparaten än mer, den växer utanför den privata domänen för att enrollera även politiker, i det aktuella fallet en regeringsmedlem, kort sagt som en marknadens ideologiska statsapparat, där prefixet stats- verkligen är befogat.

Reklamapparaten är den ständiga utvecklingen av sätt att på bakvägar etablera band mellan kund/konsument och produkt. Samt på den högre nivån interpellera henne som just kund/konsument. Att den även blivit en ideologisk statsapparat bemannad av borgerliga politiker är omedelbart avläsbart i var och en av de 18 förekomsterna av orden välja/valfrihet i Hägglunds artikel, som inte rymmer någon utvärdering av för- och nackdelar med marknadsmekanismer på de aktuella områdena utan associerar till en föregiven överenskommelse om valfrihetens egenvärde (”människor växer …”) och till lögnen att systemet har sin grund i ”människornas” önskan om valfrihet. För en kritisk blick är artikeln ett uppenbart kondensat av de nyliberala förändringar (gentemot klassisk liberalism) som Wendy Brown beskrev i sin artikel Nyliberalismen och den liberala demokratins slut som jag använt mig av tidigare:

Det som den liberala demokratin har åstadkommit under de senaste två seklerna är kort sagt ett visst etiskt avstånd mellan ekonomi och samhälle. Även om den liberala demokratin sammanfaller med många kapitalistiska värden … har den formella distinktionen som den liberala demokratin upprättat mellan vissa moraliska och politiska principer å ena sidan och den ekonomiska ordningen å den andra fungerat som ett skydd mot hemskheterna i en tillvaro helt styrd av marknaden och beräknad med marknadens mått. Det är detta avstånd som försvinner när den nyliberala politiska rationaliteten låter varje del av det politiska och sociala livet bli föremål för ekonomiska beräkningar.

Och utöver dessa beräkningar har vi det än mer påtagliga beviset på hur avståndet försvunnit när geschäftet självt oförmedlat talar genom den ansvarige ministern. När det inte ens finns någon politisk mediering mellan ekonomiska intressen och denne ministers ”debatt”-artiklar, som lika gärna kunde ha ingått i tidningen med påskriften ”Hela denna bilaga är en annons från Den Nya Välfärden”, ”en partipolitiskt obunden tankesmedja vars förslag präglas av en positiv människosyn”. Det Hägglund skriver inte bara liknar reklam och pr, det är reklam (eller pr), de förespråkade förhållandenas egen reklam, i det att dessa förhållanden befrämjas men utan argument, i stället genom en 18-faldig upprepning av deras egen mästarsignifikant Valfrihet. Det är inte bara så att Hägglund ställer sig till reklamapparatens förfogande; det är de förmerade pengarna som själva talar genom hans mun. Och det är detta försvunna avstånd som i sig är anledning nog att vara motståndare till nyliberalismen och kapitalismen i stort.

Naturligtvis kan kapitalismens karaktär avläsas överallt där de tunga skälen till att motsätta sig den finns. I varje lönebesked, i varje undersökning av arbetsförhållanden, faktisk vardagsmakt eller tillståndet för planeten, i varje obytt blöja. Men varje sådant förhållande kan också bortförklaras. Missförhållandet var ett undantag som berodde på det ena eller andra, enskilda ägares eller chefers girighet eller omdömeslöshet, något som håller på att förbättras, det är inte bättre i offentligt driven vård, och till sist: det finns inga alternativ. Som jag tog upp i ett tidigare inlägg kunde en DN-ledare förklara att H&M-arbetarnas 270 kr/månad (ok, underleverantörernas arbetare) skall ses som ”ekonomisk utveckling” i ett land ”som har få andra konkurrensfördelar i den internationella ekonomin”. De många påvisandena av problem och orättvisor som följer i privatiseringarnas spår, vilket förstås är den primära kritiken, har ännu inte haft någon större genomslagskraft. Hägglunds artikel däremot kan inte bortförklaras. Där finns inget avstånd mellan kapitalistisk ekonomi och politik, inga tveksamheter, inga överväganden, och detta är omedelbart avläsbart i varje ord den innehåller. Det är enbart kapitalet som talar och på det sätt som det utvecklat för att kränga sina varor. Demokratisk kontroll är en nådastöt mot friheten. Punkt. Varvid en omedelbar slutsats infinner sig: vi kan inte leva i ett sådant system, ett system utan ”skydd mot hemskheterna i en tillvaro helt styrd av marknaden”.

Här behövs en teoretisk utvikning. Artikelns ideologi är empiristisk – ord uttalade i bestämd form (valfriheten, vardagsmakten) tillåts låsa begreppskedjorna utan att behöva redovisa sin egen status. De används som om de stod för något objektivt som individen inte kan undgå att se eller erfara (såvida hon inte är en ideologiskt blockerad ”vänsteraktivist”): människans (dvs homo economicus) natur, hennes inneboende strävan mot ”vardagsmakten” i marknadernas olika val. Detta ”som om-seende”, känslan av vara inbäddad i den ”verklighet” som dominerande språkbruk refererar till, är en effekt av interpellationer som minst av allt handlar om att se något existerande. ”Som om” – man talar inte heller om ”seendet” ifråga; ideologiska kategorier tillåter inte metareflexion. De vilar på makt, på de faktiska samhällsförändringar som ideologin anspelar på och på de ideologiska apparater inom vilka de uttalas, som interpellationer och som svar: ”javisst vill vi kunna välja, vi vill ju inte ha det som i DDR”.

När jag själv använder uttryck som ”kritisk blick” eller ”omedelbart avläsbart” är det också som användning av seendemetaforer men från inte bara politiskt utan kritiskt motsatta utgångspunkter. Inget ”seende” är ”omedelbart” i betydelsen något som infinner sig bara man ”öppnar ögonen”, men metaforen kan användas för resultatet av redovisade teoretiska och kritiska ansträngningar, användning av redovisade kritiska verktyg (såsom ideologikritiken som en kritik av vad ideologierna gör och med vilka effekter), dvs allt sådant som empirismen, slutenheten kring fiktiv empiri, utesluter. Hägglund tänker sig att en 18-faldig upprepning av mästarsignifikanten skall säkra känslan av att stå i förbindelse med tillvarons essenser; vi svarar med begrepp som ideologisk statsapparat, interpellation, hegemoni osv. Vi kan också interpellera varandra som innehavare av dessa verktyg, alltså som Kritiker.

Poängen med att tala om ett tillägnat seende är att det mäter upp flera avstånd: mellan ekonomi och politik men också mellan seendet och dess objekt. Det handlar inte om det ”sanna” eller ”uttömmande” seendet men en strävan att ta ett steg bakåt och fråga sig vilka kritiska verktyg och vad för slags politik som aktualiseras. Detta för att gå närmare objektet i kritisk mening, här kapitalismens reproduktionsformer, än att bara (i det aktuella fallet) konstatera att Hägglunds artikel representerar vissa ”intressen”, borgerliga ”åsikter”, borgerlig dumhet, politisk retorik och apologetik eller något annat.

Jag talar alltså inte om att ”avslöja” eller ”upplysa” utan om ett kvalificerat politiskt språk för permanent kommunikation, där det omtalade annars är det omslutande. Vilket bl a kan innebära ett påtagligt seende av det stora i det lilla, ibland mycket lilla, som ”löjliga” uttalanden av företagsledare och politiker. Seendet av de försvunna avstånden är kritikens återupprättande av dem. Vi ser hur kapitalistiska förhållanden tar över både offentlighet och stat för att omdefiniera demokratin till ”den enskilda människans valfrihet” på marknaderna. Nyliberalismens och därmed tendentiellt kapitalismens totalitära karaktär kan avläsas i de enskilda företeelserna framför oss, utan möjlighet till bortförklaring.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Valskyldigheten 3

  1. nitram skriver:

    Intressant inlägg. Har själv retat mig på skenet av frihet som politiker försöker framlysa genom kacklandet om s.k valfrihet.

    Eftersom jag inte tror på vare sig ”fri” eller ”ofri” vilja utan kort och gott vilja och är därav naturen ”deterministiskt” lagd så äcklar denna bluff mig mer än mycket annat. Folk påstås vara ”fria” för att dom har ”valfrihet”. Allt ansvar ska förpassas till individen istället för att samhället anpassas till densamme.

    Man kan ju föreställa sig t e x vilket inflytande psykiatri har haft för att strömlinjeforma individer för ett system.
    Förut fanns det jobb för folk som hade svårt att ta sig till det teoretiska under studieperioden. Det finns förvisso fortfarande men mer och mer tenderar allt att specialiseras samt centraliseras. Man kan ju fundera på vad Reinfeldt diskuterar med klubbmedlemmarna i Bilderberg t e x som också har anknytningar till bankmaffian Goldman Sachs framförallt Peter Sutherland.

    Jag undrar om det inte finns högskoleutbildningar för golvskrubbartekniker. En lång utbildning på högskola där folk får lära sig vad dom ska blanda för att göra det ena eller det andra materialet rent.

    Hur vore det med tex ”generaliserade” golv och ”vanligt” skurmedel?

    Jag vet ännu inte om du läst boken men matnyttig information om implikationerna av ett mer och mer organiserat och därmed tekniskt samhälle om man inte ska kalla det för ”särhälle” finns i boken
    The technological Society av Jacques Ellul.

    Mvh en f.d elev.

    • ideologikritik skriver:

      Hej Martin(?)!

      Samtidigt påstår de ju att samhället genom t ex privatiseringarna anpassats till individen och den valfrihet hon vill ha.

      Nej, jag har inte läst boken men kikade lite i (engelska) wikipedia-presentationen. Som mer marxistiskt lagd vill jag nog betona kapitalism och klassamhälle framför teknologiskt samhälle och se saker han beskriver som element i kapitalistisk hegemoni. Karakteristiken ”särhälle” var träffande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s