Hur bekämpa det nyliberala monstret? Del 2

Nyliberalismen är inte en ”ideologi”. Vad som beskrevs i del 1 utifrån Wendy Browns artikel Nyliberalismen och den liberala demokratins slut var kapitalets expansion, utbredningen av kapitallogiken till allt fler områden. Inte heller när det gäller nedbrytningen av språket, ersättningen av kommunikativ rationalitet med instrumentell dito, politik med pr eller etablerandet av olika sorters tankeförbud är det primärt nyliberala idéer som vinner mark. Det handlar fortfarande om kapitalförhållandena, nu som bestämmande även över tanken och mänsklig kommunikation. Det sker genom ideologi, men genom marknads­anknutna ideologiska apparaters performativa interpellationer av homo economicus. Därför kan motståndet inte reduceras till vare sig kravkataloger eller ”ideologisk kamp” i betydelsen att politiska ”ismer” står mot varandra. Och det räcker inte att hålla fram visioner ”om det goda, som förkastar homo economicus som norm för mänskligheten”. Det är ju sådana visioner som eliminerats eller gjorts maktlösa.

Men just för att språkfunktioner görs ekvivalenta med penningens abstraktion och logik är det i språket som motståndet måste börja, inte bara som återställning utan som utveckling av språk – teori och kritik – för allt detta. För varje exempel som anfördes i den första delen finns en möjlighet att börja tala om vad som sker just där det sker. För varje påvisad förskjutning av samtal kan man inte bara försöka skjuta tillbaka dem till de verkliga konflikterna utan även tala om förskjutningen som sådan och som tillhörig dessa konflikter. Alltså påvisa konflikternas omedelbara närvaro i form av deras frånvaro. Och om nyliberal ekonomi är förenad med och förutsätter ett massivt tilltal av nyliberala subjekt (homo economicus) måste motståndet gälla båda dessa sidor men först intervenera på den senare.

I de ideologiska apparaterna samverkar ofta två motsatta och varandra kompletterande tendenser. Språket tenderar att förneka både de stora och de mest omedelbara sammanhangen, i det senare fallet hur dess användning regleras inom just apparaterna ifråga, som emellertid gör sig själva osynliga. Samhällets grundkonflikter kan t ex förskjutas till tävlingen mellan ”ismer”. En nyliberal kan framstå som en person som ”vill ha” ännu mer marknad, detta som en position inom ”debatten” om hur samhället ”bör” vara utformat. I det ögonblick man engagerar sig i den ”debatten” är dess utsida avlägsnad, kapitalets faktiska och redan givna expansion, där borgerliga politiker genomdriver förändringar ”av ideologiska skäl” bara i den meningen att de gjort det till ett inre tvång att tjäna expansionen och klassbröderna. ”Debatten” är flerfaldigt missriktad. Den är ett (i strikt mening) ideologiskt substitut för Politik, och den förnekar sitt tillkortakommande i ett annat ideologiskt avseende. Beskrivningar av samhällsförhållanden kan kopplas direkt till den ekonomiska rationaliteten som i sin tur uppfattas cyniskt som något ofrånkomligt och utan alternativ. Det finns en ”helhet”, men den ”är som den är”, dvs den är också en helhet utan utsida. Debatternas ”alternativ” reduceras till de tankefigurer som de är, eventuellt till ”hjärtat i en hjärtlös värld”, och några verkliga alternativ finns inte.

Ett annat språkligt fenomen inom apparaterna är hur ord och meningar svårligen skiljs från påbjudna konnotationer. En korrekt benämning som arbetsköpare tas enbart som ett tecken på att den talande är ”kommunist”. Man kritiserar Carema eller ljugande politiker men som skandaler, dvs normbrott, inte som uppfyllelse av kapitalistiska normer. Lögnerna uppfattas annars mest som retorik inom det politiska käbblet och ger inte upphov till mer än ”politikerförakt”. Sätten att ”locka väljare” tas som bevis på politikens ”ytlighet”, inte på dess allt annat än ytliga karaktär av en apparat inskriven i helheten. Vi har det gamla vanliga socialism lika med Sovjet eller åtminstone grått betongsamhälle. Demokratibegreppet å sin sida är nu under transformering till valfrihet, deras valfrihet. För språktillvända kritiker är det denna makt över orden och associationskedjorna som är hegemonin, men jag vill hellre säga att hegemonin är den ekonomiska ordningens ideologiska konsolidering i likaledes ”materiella” apparater, där språkspelen och komplexa socialpsykologiska processer regleras. Det är inte så att vissa ”definitioner” gått segrande ur strider om ord. När orden används är alla sådana strider glömda. De är alltid redan inbäddade i kombinationer av konnotationer, apologetik och cynism. Det är inte några överväganden som leder till slutsatsen att socialismen måste gestalta sig som ett grått betongsamhälle; översättningen sitter där för att förekomma allt tänkande.

Vad innebär det att tro? Eller acceptera, ”samtycka”? Homo economicus i dess olika uppenbarelser – arbetstagare, kund, konsument, väljare osv – uttömmer naturligtvis inte någon verklig människa. Maktens ideologier fyller inte individerna med deras tankar men outtalade gränser hindrar ofta tankarna från att röra sig i för makten oönskade riktningar. Det är i denna mening jag talar om homo economicus som subjektivitet. En samlad subjektivitet är aldrig homogen och utan motstånd, men när individen tilltalas som kund eller väljare (jämför Vi vill tacka dig som kund) är föreskrivna sätt att svara sådana att hon binds på insidan utan utsida. De namn och attribut med vilka hon tilltalas tycks stämma överens med vad hon faktiskt gör och denna igenkänningseffekt är inkörsport för allt annat som ideologin söker förmedla. Kravet att vara ”flexibel” och ”anställningsbar” uppfattas kanske riktigt som kapitalets krav på arbetskraften, men när den omedelbara försörjningen står på spel blir ”flexibiliteten” också individens krav på sig själv. Andra element i subjektiviteten är inte nödvändigtvis underordnade men hålls tillbaka. Ideologisk påverkan kan vara av olika slag, verka på olika vägar och genom olika subjektiva mekanismer. Resultatet är i allmänhet sammansättningar av acceptans, misstro och cynism där motståndet aldrig når radikal artikulering.

Till någon del fungerar lögner, rationaliseringar och konnotationer direkt. Till en annan och större del verkar interpellationer performativt med stöd i individens faktiska handlande. Ideologin tar vägen genom det omedvetna för att i olika omfattning stiga upp i det medvetna som igenkänningseffekter. Moderaternas nya historia och ”människa” (som i detta inlägg får representera hela pr-sidan av nyliberal överbyggnad) är lite annorlunda. Tagna efter bokstaven uttrycker de det totalitära; historien är i dubbel mening moderaternas historia och människan är moderaternas människa. Samtidigt verkar deras pladder från motsatt håll men inom samma agenda som ren meningslöshet. Behöver vår tid (dvs marknadens tidlösa och ändlösa följd av ny tid för ny konsumtion av varor med ”ny formula”) inga intellekt befästs detta lämpligen med antiintellektuellt språk. Motsägelsefullhet är ofta inget problem för ideologier. Oavsett variant föreskrivs hur individen skall relatera till sin värld.

Uppgivenhet och cynism härrör alltså inte bara ur olika missförhållanden utan ur finmaskiga men oregelbundet och av olika slags trådar knutna nät som håller individen på plats och försvårar hennes möjligheter till mer kvalificerat politiskt deltagande. Detta bör inte beskrivas som en medveten konspiration även om många av inslagen är medvetet framdrivna. Det är snarare fråga om en komplex helhet vars delar knuffar varandra i en resulterande riktning. Det här beskrivs ibland från vänster med metaforer som kulturellt klimat, högervindar osv, men vi behöver vassare redskap än så. Att det inte är möjligt att framställa en enhetlig karta över alla ideologiska former i deras samlade produktion av resignerad subjektivitet hindrar inte att vi utvecklar begrepp för de olika sidorna. Å ena sidan för de urskiljbara akter som regleras i apparater av olika dignitet, vilka i sin tur sammantagna utgör en i samhället dominerande ideologisk formation, och å andra sidan nämnda effekter. Syftet är att mot ideologiernas eget förnekande av allt detta utveckla en beredskap att i givna situationer ställa ideologikritiska frågor om vad som där försiggår ifråga om symboliskt våld.

Uppgiften tycks vara att utveckla ytterligare ett nytt språk, men inte ett nyspråk utan ett språk beläget på andra sidan vardagsspråket, eller rättare sagt en utvidgning av detta språk till att omfatta de fenomen som fyller en inte obetydlig del av vardagen men ändå undgår adekvata benämningar. Jag talar då förstås om att importera teoretiska begrepp sådana som dem jag använder i mina inlägg men för att sätta dem i arbete inom ett i övrigt vardagligt språk, begrepp som visar sin styrka genom att klara denna förflyttning. Här ingår att börja överväga sammansättningen eller artikuleringen även av mothegemonisk praktik, en sammansättning som bl a innefattar antikapitalistisk politik, ideologikritik och egen radikal ideologi. Det sistnämnda är inte något som söker ge politiken yttre garantier utan stannar vid att interpellera en ny sorts Kritiker. Här följer några reflexioner kring ideologikritiken; inget av detta kan bli verkningsfullt utan att förenas med ansatser till politik. Och naturligtvis är det våra ännu levande föreställningar om det goda som är drivkraften.

Flytta uppmärksamheten från det sagda till akterna och aktörerna

När vi återvänder till historien och högerpartiernas verkliga roll i denna, uppdaterar vi den med dess upplösning, dvs historieupplösningens historia, och det mycket konkret. Vi tar först del av en hegeliansk ”historieskrivning” märkt Schlingmann om hur det tvärsigenom den svenska historien funnits en speciell essens (ett speciellt förhållande mellan en stark stat och en ännu starkare individualism) som på slingriga vägar arbetat sig framåt, socialdemokraterna hade uppgiften att bära den under en period men kom till en gräns där de inte förmådde mer (det blev dessutom för mycket stat), först då framträdde essensen ren och oförfalskad, förkroppsligad i det enda arbetarpartiet Nya Moderaterna. Därefter noterar vi att denna historieskrivning är kulmen på en annan och verklig utveckling, en utveckling inom kapitalismen där penningabstraktionen och upplösningen av allt fast fått det ultimata uttrycket i upplösningen även av språket och historien, eller rättare sagt i deras transformering till pr och nyliberal instrumentalitet. Vi behöver inte förvänta oss att den nya historien snart kommer att läras ut i skolorna; imperativet är inte att tro på den utan att sluta fråga efter vad som är sant, det sanna är det som drar in pengar. Vi kan behålla gammal historia om den inte stör för mycket, men under nyliberal makt får den räkna med konkurrensutsättning och utförsäljning. Vi görs nakna och interpelleras som homo economicus även i det sammanhanget. Jag talar då inte om ”diskurser och makt” i någon postmodern mening, att det inte skulle finnas något utanför språket, maktens språk; tvärtom kan det berörda dokumenteras utifrån, som här i en text som jag använt mig av tidigare och som berättar hur det gick till när ovannämnda historia spånades fram. Allmänt, orden som sköljer över oss måste flyttas från deras konstruerade sammanhang till de verkliga sammanhangen och deras aktörer. Det är inte bara det att någon ”tjänar” på att en viss ideologi får utbredning, det är ytterligare någon som är ansvarig för varje nykonstruktion och konkret interpellationsakt. I stället för att ignorera eller avfärda dem, diskutera Arkelstens bildningsnivå osv, ställer vi dem alla på rad så att motståndaren blir synlig. Avkoda vad de säger som en dubbel kritik: av de förhållanden som förnekar sig själva och av kodningspraktikerna som symboliskt våld. Ideologiska kategorier som den ”människa” som moderaterna säger sig älska så eller den moderata och nu befriade folksjälen är inte något att vifta undan som tomt prat, de är högst verkliga och har effekter men måste lokaliseras; de har mening inom interpellationerna (och bara där) och deras fasthållningsmekanismer, dvs inom ideologiska apparater som i sin tur är formade inom produktionsförhållandenas reproduktion. Så kan man benämna och röra sig upp och ned mellan mikromekanismer och den kapitalistiska, nu nyliberala totaliteten utan reduktion åt någotdera hållet, men för att göra begreppen kapitalism och nyliberalism betydelsebärande.

Bestäm aktörerna strukturellt utan att skriva in dem i en ny ”stor berättelse”

Använd klassisk marxism som en skiljelinje. Tala om totalitet och struktur men inte för att framställa en uttömmande eller reduktionistisk bild av samhället och inte heller för att vägleda eller förutsäga framtiden. I stället handlar det om att peka på paradoxen hur en dominerande ekonomisk struktur kan vara förenad med en struktur av ideologiska apparater som interpellerar subjekt (homo economicus) i en värld utan struktur, marknadens platta, homogena och nu även historielösa rum. Skiljelinjen gäller då skillnaden mellan att befinna sig i denna symboliska position och att ha stigit ut ur den genom förmågan att benämna den och de förhållanden under vilka den produceras. Vilket är något annat än att ha olika ”åsikter” om samhällets karaktär, men också att bli ”upplyst” efter att ha varit ”lurad” och ”okunnig” – jag återkommer till den tröttsamma kritiken av den ”althusserska elitismen”. Tala ständigt om det kapitalistiska, kapitalisterna och deras funktionärer gentemot deras förnekanden, som innefattar att ordet kapitalism visst kan användas men som en teknisk term på förnuftiga produktionsmetoder och sätt att skapa välstånd åt ”människorna”. Inkludera i begreppet kapitalism bl a:

att kapitalförmeringen rymmer sin egen tvingande logik som sedan sammanfaller med klassdelning och individuell girighet,
att verksamheter bedrivs primärt för att dra in pengar (genom utsugning av mervärde, affärsmässiga innovationer eller stöld av skattepengar), medan tillgodoseende av behov är sekundärt och behov, eller rättare sagt begär, för övrigt skapas som nya marknader för redan planerad produktion.
att med nyliberalismen mänskliga verksamheter och omsorger styckas upp i smådelar med ekonomiska beräkningar i varje led och penningflöden ner i privata fickor,
att denna helhet utgör våra ”reella existensbetingelser”, ett självgående och odemokratiskt ekonomiskt maskineri som dikterar villkoren för vars och ens försörjning, konsumtion och tillgång till välfärd,
att kapitalets makt även är makt över staten, ideologiproduktionen osv, varför denna helhet innefattar sitt eget institutionaliserade förnekande. Att lagstiftningen och så mycket av symbolproduktionen går ut på att understödja och försvara denna tingens ordning visar hur de är delar av samma ordning.

Att söka helheten handlar som sagt inte om ”holistiskt tänkande” eller att se allt som uttryck för inneboende essenser. Däremot är apologeternas fragmentering och omvandling av problem till tillfälligheter symtom på en motsatt sanning, en struktur i betydelsen att många komponenter, inkluderande apologeterna och ideologierna, funnit varandra i en självreproducerande helhet. Frågan är mycket enkel: är det normalitet och som samhällsordning konsoliderat att saker görs som bidrag till det allmänna goda eller för att dra in enskild vinst? Eller: är det sistnämnda verkligen den bästa garanten också för det allmänna goda? Skiljelinjen är alltså skillnaden mellan att hålla att-satserna som utgångspunkter för vidare reflexion och för Politik eller att delta i och praktisera systemets inbyggda förnekanden av att det överhuvudtaget föreligger ett system. Här framträder också Althussers ideologibegrepp som en skiljelinje. Att benämna och lyfta upp det symboliska våldet ur den associerade tystnaden förutsätter att benämningarna brutit med ideologins sätt att i sin tur principiellt (metaideologiskt) förneka sig själv som ideologi. Althussers begrepp är i viss mening denna brytning och förflyttningen av ideologikritiken från att uppehålla sig vid individens ögon (”åskådning”, ”synsätt”, de politiska ”ismerna”) och medvetande (eventuellt ”falskt”) till det symboliska riktade våldet inom ideologiska apparater. Apparatbegreppet, som kan låta väl kantigt med tanke på alla de mycket olika sociala former som avses, pekar på ideologins ”materialitet” och sätt att binda individen i omedelbara responssituationer, samtidigt som apparaterna är utvecklade för sina reproduktiva egenskapers skull. Uppfattas det sista som ett slags naturligt urval undviks diskussioner om ”funktionalism”. Denna Althussers brytning gäller alla ideologiers självmaskering men accentueras när det ”autonoma subjektet” även är autonomt på nyliberalt vis, en social atom som efter eget gottfinnande rör sig på marknaderna.

Mer om varför jag insisterar på interpellationsbegreppet

Jag nämnde högervindarna, somliga vänsterföreträdares ständiga förklaring till varför det går dåligt för dem. Metaforerna kan variera. Den dominerande ideologin kan omtalas som något vi badar i eller en atmosfär vi inte kan undgå att andas. Nyliberal ideologi skulle vara någon sorts bild av ett atomiserat samhälle som förmår individerna att identifiera sig som atomerna ifråga. Jag menar att atomiseringen sker på ett mer handgripligt sätt och att det kan finnas en politisk potential i att göra detta påtagligt. När jag talar om ideologiska akter är dessa oändliga till antalet och mycket finfördelade, de är verkningsfulla först genom sin upprepning, och därför kan det ligga nära till hands att associera till en atmosfär. Fortfarande är det ändå fråga om akter, där individen tilltalas och förses med attribut av identifierbara aktörer. Det är inte bara så att attributen avser en social atom, det är den omedelbara fasthållningen i akterna (ett lönebesked, en valrörelses alla aktiviteter riktade till Väljarna, reklamen, broschyrer ”Till dig som kund”, tilltalet i media osv) som skiljer individen från kollektivt medvetande och agerande. Ideologin verkar genom såväl hennes objektiva roller som hennes isolerade belägenhet i tilltalsakterna och deras performativitet.  I de omedelbara tilltalen av arbetstagare, kunder, konsumenter och väljare är det svårt att inte vara responsiv. Dessutom öppnar interpellationsbegreppet mot de olika osynliga processer som bidrar till bindningseffekterna. För att bara nämna ett exempel har vi Zizeks tema om hur det är belägenheten inför den Andres hemlighet, ”vem är du och vad vill du av mig?”, som tvingar individen att mobilisera egen fantasi i besvarandet av interpellationerna. Det är av egen kraft som hon skruvar fast sig i symboliska positioner. Kort sagt handlar kritiken och motståndet om att göra ”den andre” synlig, dvs föreningen av uppdragsgivare, ombud och medel, något som knappast är möjligt med diffusa vädermetaforer.

Övervinn upplysningsproblematiken

Vi talar alltså om individens belägenhet inom ideologiska apparater som i sin tur är inskrivna i samhällsordningen, för vårt vidkommande den kapitalistiska ordningen. Denna belägenhet förutsätter vissa tystnader som emellertid kan brytas. Att möta interpellationer med denna benämning, att omtala dem med adekvata begrepp är motståndshandlingar av annat slag än att ”förkasta homo economicus som norm för mänskligheten”. Där sker två saker:
1. Den talande vägrar explicit själva interpellationen som förklarar henne som ett subjekt som i varje läge ”skall klara sig själv”, kalkylera sin egen ekonomiska framgång och glömma att hon blev interpellerad – ”hon var alltid redan där” (Zizek). Vägran som jag talar om är alltså en precis vägran: att tillbakavisa interpellationen därför att den identifierats som sådan, en akt med en aktör som söker få individen att i bokstavlig mening förlika sig med vad hon gör under de givna villkoren. Man kan här också tänka sig en sorts politisk psykoanalys, där individen förmår sätta likhetstecken mellan å ena sidan den makt som hon känner till, som exploaterar människor och natur men som hon betraktar som något ofrånkomligt, och å andra sidan den makt som fördolt söker etablera sig inom henne och därmed kränker henne i en omedelbar mening. Den senare makten motas ut men i form av en motståndare som inte längre betraktas med cynisk likgiltighet.
2. I denna vägran och i benämnandet manifesterar individen en rakt motsatt förlikning, samlingen och gemenskapen kring det nya motståndet och delade språket.

När man frågar sig hur detta kan initieras råkar man emellertid in i det här träsket. Alltså problematiken med den teoretiska eliten som skall upplysa de okunniga massorna, och som enligt resonemangen på den länkade sidan i själva verket reproducerar underordningen, utnämnande sig själv till de ledare som massorna inte kan undvara. Rancieres bok Althusser’s Lesson citeras:

[T]he dominated are dominated because they are ignorant of the laws of domination. The simplistic view at first assigns to those who adopt it the exalted task of bringing their science to the blind masses. Eventually, though, this exalted task dissolves in a pure thought of resentment which declares the inability of the ignorant to be cured of their illusions, and hence the inability of the masses to take charge of their own destiny.

Uttrycket ”because they are ignorant of the laws of domination” är intressant eftersom det rör vid något väsentligt men fullständigt vanställer det och ansluter till ganska vanliga sätt att avstå från allvarlig reflexion. Om jag byter ”laws of domination” mot ”underordningens mekanismer” vill jag hävda att det verkligen är så att medan befolkningen förväntas ha elementära färdigheter inom de flesta andra områden som naturvetenskap, teknik, historia (trots allt), hälsosam livsföring osv så är det för deras liv mest bestämmande, produktionsförhållandena och framför allt deras reproduktion i mycket ett terra incognita. Men ”okunnigheten” är naturligtvis inte orsak till underordningen utan dess form, sådan den på antydda sätt är strukturellt bestämd på samhällsnivån (inte i individens huvud). Varför det inte handlar om ”okunnighet” men däremot om (strukturellt bestämd) avsaknad av språk och artikulerat motstånd. De etablerade sätten att besvara maktens interpellerande språk blockerar tillägnelsen av ett kritiskt språk. Om detta innebär en ”blindhet” för vissa aspekter av tillvaron är det absolut inte i den mening som polemiskt vänds mot ”althusserianerna”. Det tråkiga är hur teoretiker genom antipatier (namnet Althusser framkallar omedelbart en rad konnotationer), sympatisk men missriktad vurm för det ”anti-auktoritära” och dyrkan av ”the capacity of the masses” gör sig själva blinda. Eftersom jag inte läst boken vet jag inte vilka uttryck Ranciere menar att massornas kapacitet kommer att ta, men tankefiguren känns igen och brukar betyda passivitet.

Man kan i stället allvarligt diskutera hur ”vetenskapen kan föras till massorna”, dvs sedan frågan på lämpligt sätt korrigerats. Hur lokala brott med de ideologiska flödena och associerad metaideologi kan kommuniceras utåt. Här kanske Gramscis begrepp ”organisk intellektuell” kan tillämpas. Medan vänsterintellektuella i allmänhet är alltför intellektuella, upptagna av inbördes fäktningar på hög och inte sällan modebetonad abstraktionsnivå, är politiskt aktiva (säg vänsterpartister) sällan särskilt intellektuella i vad de visar utåt. Helt i enlighet med hegemonins föreskrifter. Det utökade och skärpta politiska språk som jag efterlyser skall naturligtvis vara ett språk för utvärtes bruk. Något permanent praktiserat just där det behövs. Själv vänder jag mig till teoretiskt intresserade för att söka erkännande och utveckling av mina teman (det har inte gått så bra), men dessa teman gäller alltid frågor om hur politiskt motstånd kan artikuleras med beaktande av de olika problemen. Hur intressera sig för och främja formerandet av en växande rörelse i ordets alla bemärkelser, en negation av nyliberalismens fragmentering? Hur utveckla att radikalitet i mycket ligger i förmågan att ingripa i reproduktionen? Erkänn och övervinn predikamentet att de språk som är i störst behov av utveckling, förmågan att benämna reella företeelser som den nyliberala totaliteten och de ideologiska reproduktionsmekanismerna är längst ifrån sådan utveckling och tillämpning.

Frigör genom det utvecklade politiska språket en saklig blick

Ett mer ”vetenskapligt” språk kan också beskrivas som en saklig blick för kapitalismens och speciellt den nyliberala ordningens olika delar, inte minst det symboliska våldet, som reella entiteter. ”En saklig blick” står här för ett moment i artikuleringen av motstånd som bryter upp nämnda konnotationer och cynism men också som moment står fri från indignation och retorik kring ”avskaffande” eller ”krossande” av kapitalismen. För att i nästa steg  kopplas till antikapitalistisk politik. (”Nästa steg” skall inte tas bokstavligt som en uppdelad tidsföljd utan som angivelse av olika moment inom en samtidighet.) Gör begrepp som ideologisk apparat, interpellation och performativitet till begrepp för konstant omnämnande av föremål för politisk intervention. Tillsammans med de klassiska marxistiska begreppen (eller ett urval av dem). Feministerna har haft viss framgång inom sitt område genom att det med genusbegreppet blivit svårare att tala om naturlig kvinnlighet. Att politiskt radikala ligger efter beror väl på hegemonins styrka, men då är det denna som sakligt skall benämnas.

Jag nämnde Gramsci och ett gramscianskt tema är hegemonin som föreskrivning av ”sunt förnuft”. Liksom med ”samtycke” är detta från althusserska utgångspunkter ett problematiskt begrepp. Låt oss inte desto mindre fråga oss om det är sunt förnuft att ökande produktivitet skall vara ett problem som leder till ökande arbetslöshet (de som arbetat ihop kapitalet som omsätts i maskiner är de som rationaliseringarna stöter ut), samtidigt som de som har arbete skall arbeta ännu mer? I stället för att alla kan få sänkt arbetstid. Jag menar allvarligt, skulle det inte vara möjligt att få varje kapitalistiskt och nyliberalt förhållande att framstå i sitt brutala oförnuft? Men detta förutsätter intresse för hur oförnuftet kan fortgå med så pass begränsade insatser av de repressiva statsapparaterna som nu är fallet.

Rekonstruera demokratibegreppet

men inte som en vision, inte heller avseende en given plats för strider, utan som en nyskapande reaktion mot den självförstärkande rullning där varje samhällsförändring framtvingar nya förändringar av samma slag och helt utan folkligt deltagande. Demokratin uppfattas då som det ej givna föremålet för striderna, ett föremål som tar form som resultat av dem eller som kan sägas vara striderna själva, nya former av deltagande och makt.

Visionerna skall inte användas ideologiskt

utan som befrielse av tanken. Det är inte så att vi skådar in i framtiden för att se ljuset. Det som eventuellt framställs som ”vår vision” är inte heller mobiliserande utåt; i den formen handlar det om intern kompensatorisk och kontraproduktiv ideologi. Däremot måste vi ställa den rådande ordningen mot en utsida. Mot en ordning, där varje enskild handling i första hand syftar till att dra in privat och maximal vinning, tänker vi oss bara negationen, ett tillstånd där människor är inriktade på att bidra till och därmed ingå i det allmänna goda. Vi har ju trots allt vissa föreställningar om det goda. Denna skillnad framställs på olika sätt och avstånden mäts upp för att framkalla Politik, artikulering av de grundläggande motsättningarna, inte som politikens mål enligt teleologisk mytologi.

Ideologibegreppet är utvecklingsbart men inte förhandlingsbart

Allt detta förutsätter ett strikt ideologibegrepp. Jag talar inte om Althussers begrepp som det enda och sanna begreppet, men som ett begrepp som bryter med all metaideologi som på berörda sätt låter ideologier maskera de egna praktikerna. ”Vi liberaler kämpar för människors frihet” är förvisso ett ideologiskt yttrande, men varken i den mening som påskins (att det skulle handla om liberalers ideal) eller som något ”falskt”. När liberal A säger detta och liberalerna B och C svarar amen är vi närmare den egentliga ideologin, dvs den för liberalerna interna sidan. Redan inledningen ”vi liberaler” är ideologisk. Utåt och grundat på ekonomisk makt interpelleras människor som ”fria” i sina redan givna marknadspraktiker. På sätt och vis kämpar liberalerna verkligen för att göra människor fria, men som performativ konstituering av marknadsvarelser.

Det är inte sina reella existensvillkor, den reella världen, som ’människorna’ föreställer för sig i ideologin, utan det är i första hand deras förhållande till dessa existensvillkor, som där avbildas för dem.
(Althusser – Ideologi och ideologiska statsapparater)

Men metaideologins makt är stor. Jag har sett mer än en akademisk uppsats som helt missar poängen i citatet och Althussers uttryck ”imaginärt förhållande till existensvillkoren”. Det sistnämnda tolkas som ”inbillningar om existensvillkoren”, dvs tro på maktens myter (fortfarande det falska medvetandet), i stället för underkastelsens reella och förskjutna former i ideologiska praktiker. Ständigt återkommande ser man ”ideologikritiken” behandlas som ett mer primitivt stadium av kritiskt tänkande, eftersom den reduceras till kritik av idéer.

Detta kan inte beskrivas som olika ”åsikter” om vad ideologi är, varav vissa eventuellt är ”misstag”. Att acceptera den konventionella ”definitionen” ”åskådning” i betydelsen ”föreställningar om vad som existerar, värderingar och handlingsnormer” är att aktivt hjälpa de faktiska ideologierna med nämnd maskering. Individen i sin tur hjälps att glömma hur hon blev interpellerad, vad som kvarstår är hennes medvetandes innehåll som personlig egendom. Vilket omvänt betyder att det är faktisk (meta)ideologisk praktik som återverkar i sådana ”breda” ideologibegrepp, samtidigt som kvalificerad ideologikritik blockeras.

Här finns en omedelbar möjlighet för var och en att själv sluta använda ordet ideologi när man menar teori (om vad som existerar) eller politik (ställningstaganden och rörelse mot uppställda mål). Till dig som vanemässigt säger ”vår ideologi”, uttydd t ex som ”vi vill förverkliga den frihetliga socialismen” eller ”vi behöver mer ideologisk diskussion”, som tycker att vad jag försöker säga om ideologierna låter konstigt och att den där Althusser bara är så ute, till dig som tänker så men ändå läst ända hit vill jag med Marx använda uttrycket ”de te fabula narratur!”, ”det är om dig som det berättas här”. Att som ideologi fortsätta upprepa ”vad vi vill” gentemot ”vad de vill”, utan intresse för varför deras ”vilja” alltid vinner, är att avsäga sig allt vad jag försökt diskutera i detta inlägg. Det torde snarare handla om ett internt bollande av igenkänningstecken för den egna gruppens sammanhållning (”vi frihetliga socialister kämpar för …”), som till skillnad från liberal ideologi inte har några yttre effekter. Sådan metaideologi gör det omöjligt att uppfatta nyliberalismen som en sammansatt helhet där ideologi är en avgörande del i helhetens formering men absolut inte denna helhet själv. Den gör det omöjligt att föreställa sig ideologi som interpellerar subjekt inom en antikapitalistisk rörelse som stigit ut ur effekterna av homo economicus. Alltså ideologi som interpellerar homo politicus genom att referera till denna reella förflyttning, snarare än till visioner om framtiden. Ytterligare blockering drabbar här reflexionen över motståndets sammansättning, vilka element som kan gå samman i en radikal artikulering. Det är i denna mening som också Althusser står för en skiljelinje. Man befinner sig på ena eller andra sidan, man använder begreppen för kritik eller spelar med i motståndarens ideologier, på en nivå eller annan. Över skiljelinjen är inga förhandlingar eller kompromisser möjliga. Att vara på ”rätt” sida betyder inte att ”ha rätt” men att vara belägen där det finns rörelseutrymme, i flera bemärkelser av ordet.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Hur bekämpa det nyliberala monstret? Del 2

  1. plan skriver:

    Otroligt bra, konkret fokus! Läser och delar vidare, har i alla fall uppfattat en hel del diskussion om denna blogg och det föregående inlägget bland såväl politiskt aktiva som teoretiskt intresserade i min omgivning. Återkommer kanske när jag tycker jag har något tydligt att bidra med!

    • ideologikritik skriver:

      Tack! Och välkommen tillbaka. Här behövs diskussion!

      • plan skriver:

        Min erfarenhet är att vanliga hinder för politiskt aktiva, även med många års erfarenhet i feministiska, fackliga eller frihetligt socialistiska sammanhang, är bland annat (du tar upp många fler viktiga punkter så klart) en grundläggande förvirring om vad kritik kan göra:

        Antingen en tro att kritiken (eller kanske bara indignerade utspel) är en politisk styrkemätning mot borgarna (i den meningen att det är en tillräcklig praktik i sig!), ofta företrädd av folk som gillar att prata om ‘ideologi’ som du skrev i de sista styckena. Ibland också ressentiment bland traditionella marxister som värderar kritiken högt men bara söker vänsterns misslyckanden inom språket och därför får panik av vad som klumpas samman som ”postmodernism” (tar ingen ställning här, menar enbart var de placerar skulden och därmed det politiska fokuset, dvs akademin). Eller i form av en sunt förnuft-inställning och en förenklad bas-överbyggnadsmodell, där de vill ägna sig åt ”konkret” klasskamp i fackliga grupper och t.o.m. förkastar större teoretiska modeller än så.

        Skulle gärna diskutera hur det kan brytas och vilken koppling som kan finnas till de materiella villkoren för t.ex. vänsterjournalistik.. Det du skrivit i det här och föregående inlägg är nog en bra början för hur nyliberal hegemoni ska bemötas, men det behöver kanske formuleras ytterligare i termer av vad vi utomspråkligt behöver förändra i våra beteendemönster och våra organisationer? Kritikens påverkan är tyvärr begränsad, tänker att den just därför måste ägna sig mer åt att analysera de omständigheter som är viktigast i att återskapa/bryta borgerlig ideologi.

  2. ideologikritik skriver:

    Vi har alla ”gamla” frågor om anti-kapitalistisk politik, hur den kan se ut och vilka organisationer som har har förutsättningar att bli växande rörelser. Den fråga jag begränsar mig till är en annan. Kan man tänka sig ett mer utvecklat politiskt språk som används av politiskt aktiva var de än befinner sig? Som benämner mer av verkligheten. Som försvagar ideologier genom att konkret tala om vad de *gör*. Som undviker reaktiva beteenden genom att den problematiken är levande. Kritik som är en kvalitet hos fortgående samtal snarare än något som inhämtas ”vid behov”.

    Nästa fråga och den du tar upp är vilka som skulle kunna initiera sådant och hur. T ex genom journalistiken. Vilka andra förändringar måste samverka med detta?

    Det är mycket som måste övervinnas och du nämner flera saker som kan föras till avdelningen reaktiva beteenden. T ex ”vänstern” som ser som sin uppgift att slåss med ”högern”. Vad som tycks mest närliggande får bli helheten som definierar de egna uppgifterna. Den egna praktiken genererar en meningsfullhet som skymmer dess begränsningar.

    • plan skriver:

      Ja, du har så klart helt rätt. Att hålla sig till det du begränsat din undersökning till är viktigt om diskussionen ska komma någonstans. Det är en viktig pusselbit av motståndet att utveckla ett gemensamt språk som i sig fräter på nyliberalismen! Jag tänker att den allt mer decentraliserade journalistiken/bevakningen av politik från vår sida helt klart har initiativet att skapa detta. Att prata om hur vi ska prata med varandra och beskriva vår politik gemensamt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s