Att utnyttja den fulla kapaciteten

Den utlovade ”Till kritiken av kritiken” får stå över ännu en gång. Det är mycket nu som triggar en kritiker.

I teves Dokument inifrån om Caremas beryktade äldreboenden (”Vi gav dom vår pappa”) förekommer en intressant detalj i skildringen av en amerikansk motsvarighet. Sedan flera av åldringarna skadats när de lämnats åt sig själva uppdagades det att man vid en inspektion presenterat fejkade tjänstgöringsscheman (precis som hos Carema). När inspektioner var på gång ropade man också ut ett kodord i högtalarna som fick befintlig personal att frenetiskt börja städa. Företaget stämdes och advokaterna fick tillgång till bl a chefernas mejltrafik. Enligt en advokats bedömning handlade 95% av innehållet i mejlen om hur vinsten skulle ökas, resten om själva verksamheten. Svart på vitt och kvantitativt specificerat: 95-5.

Jag antar att läsaren är bekant med vad som tilldrar sig på Koppargården och andra boenden. De direkta orsakerna är underbemanning, för få sjuksköterskor, minskande inköpsbudgetar. Vi har fått lära oss ett nytt uttryck: ”att utnyttja blöjans fulla kapacitet”. Svaret de anställda fick var alltid ”det finns inte pengar”. Vilket väl var sant eftersom skattepengarna redan var på väg till skatteparadiset.

Det kallas skandal och fallet sticker onekligen ut. Men kritik som stannar vid indignation har inte utnyttjat sin fulla kapacitet. Man kan fråga sig ”hur är det möjligt?” och då inte som ett utrop utan just som en fråga. Eller som en serie frågor om vad som tilldrar sig på olika nivåer och om det samhälle som dessa nivåer sammantagna utgör. Om vad för slags kritik som är av nöden.

Hur förhåller sig t ex olika parter i målet till det som sker? Och på vilka grunder? Följande är exempel från programmet och från övrig rapportering.

– Företrädare för ett riskkapitalbolag i branschen: ”If you are smart you can make a lot of money.” “It is a very fragmented industry [sic] … how can we turn them into real businesses.”
– Reklamfilmen: En sådan där reklamröst (hur kan någon någonsin köpa något som presenteras av röster som inte förekommer i några andra sammanhang?) har ställt om sig från schampo-läget till den aktuella målgruppen (dvs till hur reklambyrån tänker sig att denna grupp låter sig förföras) och talar om ”respekt och trygghet” och om ”den goda dagen”, som tydligen är Caremas speciella reklamslogan. Allt är lögn, men reklambyrån producerar vad den får betalt för (med skattepengar).
– Caremas Carl Gyllfors säger att ”bristerna” är ”inget strukturellt problem som beror på att vården drivs i privat regi”.
– En papegoja från Vårdföretagarna upprepar gång på gång: Jag har inga synpunkter på vinstnivåerna. Det är inte min sak.
– Kommunchefen: Koppargården har fungerat bra och avtalet är ändamålsenligt utformat. (Carema har inte brutit med avtalet, trots att de konstant haft färre sjuksköterskor än föreskrivet. De har nämligen lika konstant haft tjänsterna utannonserade!)
– Statsministern: Även privat verksamhet kan misskötas, men det viktiga är att människor får välja. Det är då de växer. (Vi läser om mamman som pga vanvård flyttades från ett Attendo-hem. Attendo var strax ifatt henne genom att ta över även det nya hemmet.)
– De oberoende liberala: Det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna av den offentliga sektorn. Och: Programmatiska motståndare till privata bolag i offentlig verksamhet utnyttjar publiciteten till att försöka få stopp på valfriheten. Det vore förödande om de skulle lyckas med det.
– Allianspartier (i någon mån) och socialdemokrater: Kommunerna måste lära sig att skriva bättre avtal. Kontrollen måste förbättras. S ligger lågt i vinstfrågan eftersom de inte uppfattar den som en valvinnare.
– De anställda är inbegripna i omedelbara strider om arbetsvillkor och resurser, medan de anhöriga förstås är mest engagerade i hur deras gamla föräldrar har det.

Flera saker kan noteras. Om de inte är fångade i den omedelbara situationen är de upptagna med att var och en på sitt sätt bidra till systemets apologi, försvara egna intressen eller egen inblandning eller position. De uppvisar m a o den fragmentering som inte desto mindre summeras upp till helheten, 95-5.

Och vad är det som sker i rapporteringen? Uppfattar den sig skildra kapitalistisk normalitet eller upprörande brott med de goda normer som man inbillar sig kan vara bestämmande även under kapitalistiska förhållanden? Är det kapitalet som löper gatlopp eller en syndabock, någon som besudlat den fina marknaden med alltför klumpig och grotesk girighet? Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att undra om inte DN:s stort uppslagna bevakning av ”Carema-skandalen” är ett alibi för tidningens hårdföra marknadsfundamentalism.

Det finns en annan skandal i det hela, och det är att borgerlig apologi i så hög utsträckning fungerar. Att de tämligen oemotsagt kan hävda att ett samhälle, som fragmenteras i en oändlig mängd avtal mellan från varandra fristående ”aktörer” som var och en är inriktad på egen vinst, fortfarande kan vara ett samhälle i kvalificerad mening. T o m ett gott samhälle. Att yttre kontroll kan styra de icke samhälleliga förhållanden som kommit i dominansställning. Var finns den kritik som söker gripa detta komplex av fundamentala förhållanden och formningen av ”vad man talar om (valfrihetens egenvärde, avtalsskrivningar och kontrollmetoder) och vad man inte talar om (marxistiska elementa om produktionssätt och produktionsförhållanden – utsträckta till att omfatta även vård och skola)”? Ett komplex även innefattande ideologins interpellationer av de nya Kunderna som om de inte väljer rätt kanske inte får full valuta för vad de betalat i skatt men ändå ”växt”. Även effekten inte blir en ren sådan subjektivitet är det detta tilltal som åtföljer den nya ordningen.

När Moderaterna i sitt partiprogram säger att ”deras utgångspunkt är människan”, när DN:s ledarsida uttalar sig om privatiseringarnas drivkrafter eller när alla ”strukturella problem” förnekas är det ju inte bara så att de slirar med sanningen. De säger raka motsatsen till sanningen, därför att de förhållanden som de inte vill tala om kräver det. Slirar gör den som frågar ”skall vinst tillåtas i vården?” men liktydigt med ”hur skall vi förhålla oss om det (händelsevis) uppstår vinst?”. Men vinsten är från början till slut anledningen till att de privata företagen finns, och som många påpekat kan vinsten inom vården bara ökas genom att sänka kvaliteten. Vi har hört om företag som dragit sig ur när de upptäckt att ”kunderna” varit alltför vårdkrävande. Uttrycket att ”göra vinst” (”skall inte duktiga företagare belönas?”) bör dessutom bytas mot iakttagelsen att det är fråga om (i princip) kontinuerliga penningflöden, från det gemensamma till det privata, en självförstärkande relation i det att företagen, det privata, expanderar, bokstavligen (eller i dubbel mening) på det allmännas bekostnad. Rikedom ackumuleras (som vanligt) hos ägare och välavlönade chefer samtidigt som ”kunderna” tvingas leva på den nivå som bestäms för dem. (Tidvis och för enskilda företag kan det naturligtvis gå dåligt. Ibland är det vinsten vid försäljning av hela företaget som är målet.) Precis som mellan arbetsköpare och arbetare. Företagen är i detta avseende alltid ”kundens” motståndare, även om de i enskilda fall erbjuder acceptabla förhållanden. Därför måste de och deras anhängare ljuga, och lögnerna bör uppfattas som bevis på konflikten och som akter där denna fördjupas. Vi ser ingen vilja att delta i någon saklig diskussion i de grundläggande frågorna eftersom dessa frågor överhuvudtaget inte erkänns. Det finns inga strukturella problem, bara brister som strax skall vara åtgärdade. Det kategoriska förnekandet av struktur är självt strukturellt inordnat som moment i den förnekade strukturen. Här övergår lögnerna till att bli något mer. Kritikens uppgift är inte bara att uttala de specifika sanningarna om penningflödena utan att angripa de täta vävar av språkspel där man talar om allt möjligt annat, så att sanningarna helt enkelt inte har något utrymme.

Det talas mycket om avtalen. Caremacheferna sades i tevereportaget vara experter på att finna kryphål i dem och kommunerna måste därför bli mer professionella på avtalsskrivning. Och det är väl sant under rådande omständigheter. Men jag har inte sett någon kommentera just avtalen som symtom på dessa omständigheters karaktär. Avtalen som sådana erkänner att det faktiskt föreligger ett motsatsförhållande mellan kapital och i detta fall omvårdnad och att människors öden för lång tid framåt avgörs vid ett förhandlingsbord – med kapitalet som motpart. (Vilket är något annat än de avvägningar som görs inom det politiskt styrda.) Är denna tillräckligt smart och kommunens förhandlare har en dålig dag är det ”kunderna” som skall lida för det under hela avtalstiden. Även samhällets representanter kan fortsättningsvis avsäga sig ansvar: frågan om avtalets uselhet förskjuts till frågan om det har följts. Samtidigt uppfattas detta som fullständigt naturligt – ett avtal är ett avtal – vilket är en effekt av den liberala ideologin. Denna vilar förvisso på en realitet: om vi nu skall ha privata ”aktörer” måste dessa naturligtvis kunna veta hur deras morgondag ser ut. Men väl inne i denna sanning utplånas frågan om vi, dvs samhället, verkligen skall har privata ”aktörer” inom vård och skola, om basala behov av detta slag verkligen skall vara avhängiga privata intressen och grund för penningflödena.

Om det föreligger ett motsatsförhållande mellan företag och ”kund” måste vi fråga hur det förhåller sig med företagen och de kommunala ”beställarna”, dvs de parter som tecknar avtalen. Här skall vi inte glömma svängdörrarna mellan företag och politiker:

Greve Gustaf Douglas, medlem i moderaternas partistyrelse med ansvar för att samla in de hemliga donationer som hjälper partiet att köpa sig makt, ägde tidigare Caremas konkurrent, vårdbolaget Attendo. Som han sedan sålde för en nätt reavinst på 642 skattefria miljoner. En annan Stockholmsmoderat – Birgitta Holm – hoppade direkt över till en chefspost på Carema från att ha suttit i kommunstyrelsen som beställer vård. (Från Homo Politicus)

För att bara nämna två exempel. Det kan inte vara så att Carema och Attendo hör till dem som donerar med förhoppning att få något tillbaka? För att upprätthålla skenet kommer borgarna eventuellt att modifiera de utsugningsmetoder som för tillfället tilldrar sig för stor medial uppmärksamhet.

Men Svenskt Näringslivs skatteexpert Krister Andersson räknar med att bolagen kommer att kompenseras på annat sätt för att jämna ut de negativa effekterna. … ”Därför är det naturligt att bolag kompenseras för försämrade möjligheter att göra ränteavdrag.” (Svd 14.11)

Här talas om ett spel med räntor och avdrag som borde bedömas som ekonomisk brottslighet. (Att ”alla” gör så och att det hittills varit lagligt understryker väl bara hela resonemanget.) Det är som om en tjuv kräver kompensation för de brott han förhindrats att begå under en fängelsevistelse. Och utöver de kompensationer som de kan påräkna från politikerna kommer de alltid att hitta sina egna sätt att kompensera sig.

Vad lögnerna ytterst förnekar är alltså samhällets delning, den klassiska delningen mellan besuttna och (relativt sett) egendomslösa, där Moderaternas lokalisering knappast bäst beskrivs med Schlingmanns ”ett parti för alla och för hela Sverige”. Man kan alltid kolla vem som kan köpa strandtomt i skärgården. Vi talar om den delning som marxistisk teori sökt begreppsliggöra gentemot den borgerliga ideologins myter om homo economicus som bebor marknadens ”platta och homogena rum”. När var och en slingrar sig på sitt sätt, ljuger och lägger ut rökridåer, när tjänstemännen stryker i rapporterna innan de når politikerna, då behövs påminnelseskylten med en pil som pekar på pengarna och vart de ständigt är på väg. Inte för att detta är obekant för någon utan för att de flesta ändå slirar runt i den hegemoniska sörja som makten producerar. Varför skylten även måste peka på detta. Vad gäller de ideologiska effekterna ligger dessa inte i lögnerna som sådana utan i interpellationernas performativa karaktär (t ex konstitueringen av Kunden) och i resignationen inför frånvaron av alternativ. Ideologin som stöder kapitalets expansion expanderar själv som en relativt självständig (vad gäller de ideologiska verkningssätten) uppsättning apparater. Företag, politiker och opinionsbildare bildar ett nätverk som tillhör den ena sidan av den förnekade delningen och i stor utsträckning förmår göra förnekandet hegemoniskt.  DN-ledare: ”Men det är ett sundhetstecken att utopiska vänsterrörelser som Occupy Wall Street inte förmår nå längre än till samhällets marginaler”. Eller ta Johannes Åmans signerade ledare som inleds med: ”När det går illa finns alltid många som glatt lägger ut texten på temat: Vad var det jag sa? Caremaskandalen är julafton för alla som tycker att äldreomsorg och privat företagsamhet är två oförenliga ting.” Här har DN bytt metafor från ”att få vatten på sin kvarn”. Åman talar om att det finns brister även inom offentligt driven vård (tacka för det när deras budgetar skärs ned), att bristerna inom det privata beror på girighet (uppfattad som undantag antar jag), osund ledningskultur eller ligger i den kommunala upphandlingen, att frågan om offentligt eller privat är en fråga om teknikaliteter i förläggningen av verksamheten. En mer lågmäld inhägning av problematiken. Att de borgerliga, delningens och klasskampens alla yttringar till trots, vinner valen är väl bevis på de ideologiska apparaternas arbete på profitörernas sida, dvs den ekonomiska, politiska och ideologiska maktens enhet.

Av alla dessa skäl behövs skylten vars uppgift är att vara permanent synlig som en nod i artikuleringen av motstånd. Vad som står på den uttömmer ingenting, den söker inte reducera verkligheten till sina begrepp, den står där på förekommen anledning i en verklighet där makten i mycket ligger i regleringen av vad man talar om och vad man inte talar om. Det är borgarna som reducerar eller rättare sagt skapar en insida utan utsida. Om vi ställer en artikulering kring ett marxistiskt kapitalismbegrepp mot borgerlig ideologi centrerad kring marknad och frihet föreligger därför ingen symmetri. Det är inte fråga om någon ”kamp om hegemonin” i den meningen att ”tolkningar av verkligheten” står mot varandra. Kampen gäller skylten som sådan, dess synlighet inom mothegemoniska praktiker och att försök att utplåna den skall slå tillbaka mot utplånarna. Att skapa manöverutrymme inom och mot den redan givna hegemonin. När en faktisk totalitet (summan av de kapitalistiska förhållanden, såsom 95-5) förskjuts till en annan ideologisk totalitet, är skyltens uppgift att peka på den förskjutningen, alltså både på det förnekade och på kraften i förnekandets alla praktiker.

För vad betyder frånvaron av ett politiskt språk med benämningar av de fundamentala förhållanden som det mesta är utflöden ur?
1. Ytterligare upplösning av samhället genom tänkandet att kvalitet skall utgå från konkurrens och kontroll. Producenten producerar kvalitet bara under en piska. Detta som motsats till försvar av professionalism, samhälleliga traditioner, normer och praktiker (kultur i bred mening) samt politik direkt kopplad till offentligt driven verksamhet (vilket inte upphäver behovet av kontroll men ger denna en karaktär av bekräftelse av det samhälleliga). Jag talar naturligtvis inte om vad de anställda tänker utan om ett borgerligt tänkande som konsoliderar marknadens faktiska primat.
2. Att man fortsätter tro att extern kontroll kan vinna över strukturella förhållanden och leda till föregiven kvalitet. Dvs den kvalitet som föreges i avtalet.
3. Att höger-vänsterdimensionen avlägsnas. Borgarna hålls inte ansvariga för vad de gjort med Sverige. Juholt vill ha ”bred uppgörelse över blockgränsen”, vilket som vanligt kommer att betyda att motståndaren dikterar de flesta villkoren (DN Debatt 12.11).
4. Att maktaspekten tonas ned. En amerikansk forskare säger i programmet att företagen är ostoppbara. De är för stora, de sitter på för mycket pengar och de styr regeringen.
5. Att aktuella skeenden inte kopplas till andra former av exploatering och orättvisor som emanerar från de kapitalistiska förhållandena.

Det var faktiskt en folkpartist som ställde frågan vad riskkapital har i en riskfri bransch att göra (DN Sthlm Debatt 12.11). Man kan börja där och ställa nya frågor i vidgade cirklar tills man är framme vid produktionssättet som helhet. Det handlar inte om att svinga sig upp på en hög abstraktionsnivå, inte heller om att predika en bestämd vision för samhället utan om en kritik som söker röra sig genom nivåerna, förbinda dem, intressera sig för de egna betingelserna och möjligheterna som kritik inom borgerlig hegemoni, i första hand som frågor om Politiken, det nu frånvarande.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s