Tjyvsamhället

(Ny version 27 feb 2014)

I västernfilmer förekommer förutom olika slags rånare den kringresande försäljaren av små flaskor med påstått undergörande innehåll. Bedragaren står där att beskåda för varje kritiskt öga som ett brott med normerna. Men vad händer när han är normen? Tillsammans med rånaren. Normen i betydelsen det normala. Boultbee höjde i Skärholmen bibliotekets hyra med 60 % och införde 9 månaders uppsägningstid – biblioteket har haft samma lokaler i 40 år. ”Det är ett normalt sätt att arbeta i den här branschen”, förklarar vd:n. Men tillägger att ”det vore oerhört dumt” att sparka ut biblioteket eftersom det hjälper till att dra kunder till affärerna. Så nu vet vi varför det finns bibliotek. Vad händer när skurken inte tar sin vagn och försvinner utan konstant dikterar våra villkor? När han har makt genom sitt ägande, lagarna och politikernas (statsapparatens) uppbackning.

Exemplen som anförs här är inte ett indignerat pekande ”titta hur de gör” utan tjänar som referens till sådant som alla är alltför bekanta med. Detta för att ställa frågan vad vi gör med vår vetskap.

Kapitalismen är en maskin där pengar skall bli mer pengar hos dem som äger de första pen­garna. Det säregna med ett kapitalistiskt samhälle är att praktiskt taget allt är beroende av denna maskin: människors försörjning (via försäljning av arbetskraft till maskinen), deras konsumtion även av det livsnödvändiga och de ännu offentliga verksamheterna inklusive det demokratiska systemet (finansierade via beskattning av lönearbete och vinster). Att maskinen av systemimmanenta skäl ständigt måste expandera, finna nya exploateringssätt och lägga under sig nya marknader, dikterar även villkoren för samhällslivet som helhet liksom de enskilda liven.

Det välkända Brecht-citatet ”vad är ett bankrån mot att grunda en bank?” vill få oss att reflektera över vilka som är de största skurkarna. Men det kan också vara värt att ställa alla skurkar, liksom alla som bara verkar i systemets riktning, bredvid varandra för att få en mer sammansatt men fortfarande konkret bild av det samhälle som de tillhör.

Att samhället inte är organisering av eller behållare för något som kan kallas det allmänna goda yttrar sig så att varje individ och grupp ständigt är på jakt efter att dra in pengar för egen del. Vad som betyder något är att penningsummor hamnar i egen ficka. Detta kan iklädas nyliberal ideologi enligt vilket varje steg i livet skall föregås av rationell kalkyl beträffande egna fördelar.

Redan skolbarn lär sig ”entreprenörskap”, att alternativet till att sälja sin arbetskraft (dvs abstrakt arbete utan annan omedelbar bestämning än att generera egen lön och mervärde hos maskinen) är att finna en ”affärsidé”, dvs sätt att få andra att överlämna sina pengar i utbyte mot något förment värdefullt.

Där bättre försörjningsmöjligheter inte tycks givna eller tillräckligt givande frodas kriminalitet. Men systemet där pengar är allt betyder också att det finns ett kontinuerligt spektrum med ”ren” kriminalitet i ena änden och ”vanlig” affärsverksamhet i den andra. Nya bedrägeritekniker uppfinns ständigt på båda sidor av gränsen av det legala (vilket fyller våra tidningar), dvs vad som eventuellt föranleder rättsliga ingripanden.

Somliga parkeringsbolag sätter i system att fellappa bilar för att de räknar med att ägarna ändå betalar (ett kallar sig ”Parkeringsservice”!). Andra företag tillhandahåller till höga kostnader tjänster till människor som inte vet att de kan få dem gratis genom offentlig försorg. Comhem gör ett påslag på 30% på teve-abonemangen i form av vad de kallar ”kortavgift”. ”Vi har precis som våra konkurrenter valt att redovisa kortavgiften separat istället för inkluderad i abonnemangskostnaden.” Varför de har ”valt” att göra en finstilt särredovisning berättar de inte. Man kan bara föreställa sig hur mycket tankemöda som ligger bakom konstruktionen, hur stor del som skall läggas på ”kortavgiften”, hur ofta den skall tas ut (naturligtvis med annan periodicitet, så att man aldrig ser månadskostnaden, inte så att man för ofta påminns om den men inte för sällan så att summan blir grotesk), hur finstilt det kan vara för bedrägeriet inte skall uppfattas som alltför bedrägligt osv. Detta kan läggas till branschens fiffel med avtalsformer, uppsägningstider, andra dolda avgifter osv. Vad man får för pengarna skulle kunna vara ämnet för ett annat inlägg.

Avancerad vetenskap ställs i kommersialismens tjänst som vid utformningen av reklam – för att bara nämna en aspekt av reklambranschen. Man uppfinner planerad föråldring av varor. Lobbyverksamhet och mot-”forskning” för att få politiker att godkänna farlig verksamhet, miljöpåverkan osv.

All denna möda som läggs på att uppfinna sätt att dra in pengar. Det går inte att ta fel på förtjusningen med vilken det i rapporten Musikens effekter på konsumenternas beteende (från Handelns Utredningsinstitut) fastslås hur det med musik går ”att påverka konsumenternas köpbeslut”. Att mänsklig innovation används för att tillskansa sig andras pengar är som sagt ingenting nytt, men man kan reflektera över skalan, den strukturella inordningen och inte minst acceptansen. Allas jakt på pengar präglar alltmer samhällslivet, dvs livet i det sönderfallande samhället, vilket förstås återverkar på individerna som fråntas möjligheterna att identifiera sig som ansvarskännande samhällsvarelser.

När privata vårdbolag tar betalt för vård de aldrig utfört drabbas skattebetalarna inte bara ekonomiskt. Det uppstår också allvarliga fel i Socialstyrelsens så viktiga patientregister. (DN 21.6.11)

Apotekseländet. I Uppsala har en överläkare skrivit brev till regeringen för att beskriva konsekvenserna av avregleringen. Varje dag möter läkaren kroniskt sjuka patienter som inte orkar hämta ut sina mediciner. Läkaren påpekar att Apoteken verkar ha lite intresse för patienter som inte är ”intresserade av olika plåster, febernedsättande eller apotekens egna produkter”. … Så nu sitter vi här i ett land där kroniskt sjuka inte orkar ränna runt halva stan för att hämta ut sina mediciner till följd av att det inte finns någon samordning mellan Apoteken om var medicinen finns eller kylförvaring för mer krävande medicin. (Från bloggen Alliansfritt Sverige)

Däremot får vi numera glättad reklam från apoteken med ”erbjudanden” och extrapriser.

Politiker och ledarskribenter kan tala om barnsjukdomar och avarter som konkurrensen kommer att avlägsna. Och då är nästa kategori bedragare nämnd.

… att släppa in fler aktörer i viktig verksamhet. Det gör stor skillnad för att utveckla kvalitet, mångfald och frihet. (Göran Hägglund i tal)

Vad kan man annars kalla den borgerliga apologin om ett rakt samband mellan konkurrens och kvalitet. (Den vanliga frågan om vems friheter borgarna talar om lämnar vi för ögonblicket därhän.) Konkurrensen kan avlägsna vissa avarter men inte i samma takt som nya dyker upp. Och den enskilde ”aktören” gör ”precis som våra konkurrenter”.

Och politiker och ledarskribenter ljuger ikapp när de påstår ”Men det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna av den offentliga sektorn” (DN 8.9.11). Har vi sett medborgare tåga genom gatorna med plakat ”Privatisera apoteken NU!”. Har tidningarna varit fyllda med insändare med sådana krav?

Normalisering betyder acceptans. Den byggs på många sätt. När S bedömde att en hård hållning gentemot friskolornas vinstuttag inte var röstmaximerande uppfann de linjen att det i stället är kvaliteten som skall övervakas. De halvkriminella sätten att ta ut vinst anfördes som skäl till att acceptera den. Vad som med en annan lagstiftning skulle vara en polisiär fråga blev en uppgift för Skolinspektionen:

Överskott plockas ut ur fristående skolor på en rad andra sätt än genom ren vinstutdelning. Det kan handla om exempelvis höjda styrelsearvoden, högt prissatta köp av tjänster från dotterbolag, höga internräntor och realisationsvinster vid ägarbyten. Det är därför i praktiken mycket svårt att direkt reglera möjligheten att ta ut vinst. Utredningen måste ha ett vidare syfte än så. Det bör prövas hur lagstiftaren generellt kan skärpa kvalitetskrav för att säkerställa att offentliga bidrag stannar i skolverksamheten. Ett alternativ är att Skolinspektionen ges utökade befogenheter att granska skolors ekonomi och rätt att kräva tillbaka offentliga bidrag som används på felaktigt sätt. (DN 29.6)

Kvällstidningarna har ofta löpsedlar ”Så luras du av …”  (senast ”resejättarnatandläkarna taxi) för att vi skall köpa ett lösnummer och där lära oss att som individer undvika just de fällorna, att bli streetsmarta i betydelsen överlevare. Detta bidrar också till normaliseringen, eftersom de mer sällan innehåller diskussioner om hur ett samhälle skulle vara inrättat där normerna är annorlunda och handlar om att samverka för det gemensamma bästa.

Man kan undra vad borgare berättar för sagor för sina barn. ”Det var en gång en aktör som fick en affärsidé.” Störs de aldrig själva av den alienerande abstraktion som de vid sidan av lögnerna (om t ex kvalitet och frihet) breder ut över sin konkurrensutsatta värld? Eller lever de i olika världar där det i en av dem fortfarande finns skräddare och skomakare?

Många har ställt den berättigade frågan varför vänstern inte bättre förmår använda finanskriserna för radikal kritik. Det är ju tvärtom högern som går framåt när ekonomin krisar. Det är nog mycket vänstern har att förbättra, som att utveckla en kritik också för de sidor av kapitalets vardag som berörs här. Ett starkt språk för det överallt pågående, generella benämningar av enskildheterna som inte förlorar sig i frastuggande. Att se skogen som träden bildar. Till klassisk marxistisk teori om stölden av mervärdet, där den grövsta exploateringen nu flyttats till andra länder, måste fogas analys av hur samhället upplöses i en oändlig och okoordinerad mängd smådelar, där enskilda ”aktörer” mest är intresserade av att sno åt sig så mycket som möjligt vid de likaså oändliga penningtransaktionerna. Att producenten av en vara eller tjänst inte i första hand är inriktad på dess bruksvärde men gör vad som helst för att framkalla köp, lägga beslag på skattemedel, själv undgå skatt osv, allt detta som alla vet borde leda till frågor om vad för slags samhälle som producerar sådana producenter. Vilka frågor bryter med normaliteten.

Det är frågor om Politik, hur Politik kan aktiveras i betydelsen ett konstant synliggörande av de fundamentala konflikter som yttrar sig i allt vi egentligen avskyr men fås att på en eller annan nivå acceptera. Eller betraktar som avarter oavsett förekomst. Inte bara konflikterna mellan klasserna utan mellan samhällets möjligheter som samhälle och förändringsriktningen. Här kommer vi även till metafrågorna om hur man kan tala om det som är utom räckhåll (”en annan värld”) så att det ändå bringas inom räckhåll som föremål för meningsfulla samtal och då inte bara vänstergruppers interna samtal. Det handlar inte om att sväva i visionerna utan om avnaturalisering av det givna, att övervinna cynismen – ”alla vet redan, men …” – genom att ge vetandet adekvata artikuleringar förbundna med Politik. Det handlar också om att individen skall kunna erkänna sig kränkt av varje rånförsök hon utsätts för, kränkt inte i någon speciell egenskap utan i det att hon förvägras leva i ett samhälle präglat av normer som de flesta ändå hyllar, kränkt av den sammansatta motståndare som kan pekas ut framträdande i så många skepnader men ytterst är systemet självt. Återigen förutsatt att utpekandet är ett moment i en Politik och en rörelse i ordets alla betydelser.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s