Nu är det val igen 6

Tidigare inlägg i denna serie: 1, 2, 3, 4, 5, 7

Tillfrågad under valnatten var vänsterledarens enda förklaring till SD:s valresultat att det blåser högervindar. En del har blåst ända från Europa. Jag har skrivit tidigare om detta att framställa politiken som en dragkamp mellan ”vänstern” och ”högern” och menat att det främst handlar om intern ideologi av tveksamt slag, att självbilden får utgå från en motbild som är analytiskt svag men fungerar för eget ideologiskt bruk. Att utpeka något som ”höger” är att fastslå behovet av en ”vänster”, utan att detta behov alltid behöver preciseras. I stället för att man söker sätten att intervenera i hegemonin reduceras denna till väderfenomen i en strävan att framställa sig själv som stark (bara vinden vänder). Vilket även det tillhör hegemonins list.

Det är inget fel på partinamnet och politiken handlar om vänster mot höger. Samhälle, politik, det gemensamma, solidaritet mot kapitallogik (privata vinster som motorn i allt), exploatering och kapitalbaserad makt. Men finns det verkligen en entydig vänster-höger-skala där SD skulle befinna sig längst ut? I enlighet med den återkommande tankefiguren att moderaternas rörelse mot ”mitten” öppnat ”högerflanken”. (Betyder f ö moderaternas benämnande av sig själva som ”arbetarparti” att de rört sig längs en skala?) Vilket förklaringsvärde har högervindarna vad gäller SD:s framgångar? Att kapitallogiken står i motsats till solidaritet, och att sviktande solidaritet även leder till främlingsfientlighet är nog så riktigt, men är det tillräckligt som analys av SD:s position och roll? SD är både höger och extrema, men i vilken mening är de högerextrema? Är inte extrem högerpopulism en nödvändig men inte heller det tillräcklig specifikation?

Om vi med populism menar ideologi som förskjuter grundläggande motsättningar genom att anropa Folket ställt mot en likaledes konstruerad motståndare, de Andra, har vi nu två populistiska partier i riksdagen. Det parti som på ett okomplicerat sätt är högerpopulistiskt är Kristdemokraterna. De talar explicit om att trycka tillbaka politiken, och om retoriken – att gå emot ”eliterna” som ser ned på ”vanligt folk” och vill diktera hur de skall leva – i mycket handlat om att försvara en traditionell kärnfamilj, har en annan agenda varit än klarare: ”allt som inte är myndighetsutövning ska privatiseras”. Här har Hägglund varit frontfigur, och talet om den ”frihet” som ligger i att det finns olika ”aktörer” som sliter i dig när du blir sjuk (förutsatt att din sjukdom är sådan att den är lönsam för ”aktörerna”, ”vårdgivarna”) är lättmaskerat politiskt stöd (ingalunda tillbakaträngt) för aktörernas och kapitalens frihet. Vad beträffar KD som ett ”värdebaserat” parti kan de kristna värdena tyckas svårförenliga med utförsäkringen av de cancersjuka, men den besjälade uppgiften är åter att gå emot ”överheten” och vad som sägs vara en förkvävande stat. Som producent av borgerlig ideologi i populistisk version är KD välintegrerad i hegemonin.

SD:s position (om än inte deras åsiktsbild) är mer komplex. Om KD på angivna grunder vill reglera politiken, exploaterar SD misstron mot politikerna. Förklaringsmodellen om hur politikens uddlöshet, frånvaron av tydliga skiljelinjer och ”visioner” bäddar för missnöjesextremer och populism besitter väl någon substans. De som med rätta anser sig missgynnade av samhället är målgrupp för budskap om hur de Andra gynnas desto mer. Medan Hägglunds ”verklighetens folk” knappast bryr sig om de ”teaterregissörer och krönikörer” som han valt som måltavla, exploaterar och förstärker SD den faktiska friktion som dålig integration, segregering och diskriminering för med sig. För dem som tycker att de tappat fotfästet i en snabbt föränderlig värld erbjuds ett stöd, en nationell identitet och en bild av det förlorade men kanske återerövringsbara, ett etniskt rent och traditionsburet samhälle. Som Zizek framhåller är dessutom fantasierna om de Andra som förstör samhällets enhet ett skydd mot insikten att den föregivna enheten liksom den subjektiva helheten är en omöjlighet. Så länge man har syndabocken att skylla på kan man fortsätta fantisera om det som skulle finnas om syndabocken inte fanns – i en ideologisk cirkel. Visorna som sjungs på Ålandsbåten och det bröl som kunde uppfattas på valvakan svär kanske mot den friska och stolta svenskhet man vill frammana, men ideologisk praktik behöver (som vi nyss såg med KD) inte vara sammanhängande och logisk.

All konserverande ideologi verkar genom förskjutning, genom att identiteter odlas i ideologiska praktiker på olika avstånd från de fundamentala förhållanden som samtidigt reproduceras. Religiösa praktiker äger rum inom apparater som byggs helt ”vid sidan av” men åtnjuter allmän respekt. Interpellationer av arbetstagare, kunder, konsumenter och väljare sker i anslutning till ekonomin men med bortvändande av blicken från dess motsättningar. KD-populismen är mer långsökt men som sagt buren av och bärande samma ekonomi. SD-populismen å sin sida liknar religionen (inte minst den islamism som de säger sig vilja värna oss mot) i det att den är rent ideologisk, trampande runt sin enda fråga som en ideologiproduktion sluten i sig själv (och just därigenom ett livsuppfyllande projekt för de aktiva som genom att ha de rätta dispositionerna kan upphöja sig till prästerskap). De lägger en skämtbudget och deras ”kulturpolitik” (vilka kulturyttringar, t ex gammeldans, som är värda statligt stöd) är väl också svår att ta på politiskt allvar. De bidrar till hegemonin mer indirekt och genom att uppvisa motsatsen till väloljad integrering. De är ett symtom på och en effekt av politikens tillstånd, något denna spottar ut, en avfallsprodukt som befinner sig både utanför och innanför. Samtidigt kan de etablera sig på detta avstånd genom att den ideologiska förskjutningen har ett materiellt stöd i verkliga om än inte fundamentala konflikter och problem.

Om man från marxistiska utgångspunkter framställer samhällets grundkonflikt kan man tala om vänstern som de som verkar på ena sidan och högern som de som verkar på andra sidan av denna konflikt, sådan den gestaltas inom politiken. Vänstern är också en ideologisk kategori i mobiliseringen av politiska subjekt. Men för människan som ”ideologiskt djur” är dilemmat att nödvändigheten av att hennes ideologiska behov blir tillgodosedda går före möjligheten att hennes ideologi också befordrar hennes strävanden. Vilket är vad dominerande (och även populistiska) ideologier utnyttjar och vänsterprojekt lider under. Att skylla på att det blåser ”högervindar”, som nu även görs på ett antal bloggar, är inte bara en bortförklaring utan en direkt följd av det reaktiva snarare än radikala (att gå till roten) sättet att identifiera sig som ”vänster”. Det finns tillfällen när det är pedagogiskt eller taktiskt att förenkla, men frågan är om förenklingen är kontrollerad eller uttrycker brist på kontroll.

Det här inlägget handlar följaktligen egentligen inte om SD utan, som vanligt, om Vänsterpartiet och vänstern i övrigt, om att se kritiken och självkritiken som en del av vägen framåt. Den formel som jag brukar föreslå är klassisk marxistisk teori (att inte tappa frågan om var grundmotsättningarna står) + ideologikritik (kvalificerad analys av reproduktionen av de kapitalistiska förhållandena och av den egna ideologin) + interpellation av kritiker (som kompletterande sätt att skapa vänsteridentitet). Jag menar inte att vänsterpartister och andra glömt grundmotsättningarna men att oförmågan att artikulera dem blivit självbefästande. Att motsättningarna är givna betyder inte att vänsteridentiteten är det; den måste växa i ett kritiskt sökande efter sätten att intervenera i den sammansatta verklighet där kapitalet regerar, t ex genom den politiska/ideologiska apparat som denna serie inlägg diskuterat och vars effektivitet kunde avläsas i valresultatet. I detta inlägg liksom i de andra har jag försökt exemplifiera en typ av diskussion som kan behöva ta utrymme från det befintliga utbytet av ideologiska bekräftelser. Problemet är inte hur ”vänstern skall nå ut med sin politik”.  Problemet – i positiv mening – är att varken vänstern eller politiken är givna, att vänstern ständigt på nytt måste konstituera sig med konstruktionen av politiken och ny ideologi som motstår frestelsen att befästa svagheten genom att klä ut den som styrka.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s