Nu är det val igen 5

Inläggen i serien: 1, 2, 3, 4, 6, 7

När det nu drar ihop sig till partiledardebatterna i teve och därefter den stora finalen kan det vara dags att sammanfatta vad som lite slumpmässigt ansamlats i de olika inläggen. Jag vill upprepa att vad som diskuteras inte främst är hur vänstern kan nå framgångar just i valet utan den befintliga demokratin som ideologi i enlighet med det ideologibegrepp som denna blogg försöker tillämpa. En ideologi som tillsammans med andra ideologier inom hegemonin bidrar till att säkra densamma och motverka all Politik, artikuleringar av de fundamentala motsättningarna.

Det är inte svårt att (åtminstone grovt) tänka sig andra ekonomiska ordningar som varken exploaterar de många för att berika de få eller hotar planeten. Som är demokratiska i mer kvalificerade bemärkelser. Det är svårare att sprida sådan reflexion som levande tal mellan människorna inom den befintliga ordningen, som är en ordning genom att i varje enskildhet arbeta på sin reproduktion – med såväl tvång som ideologi. Och där ideologin inte primärt handlar om idéer, föreställningar om vad som är möjligt osv utan är moment i ordningens materiella slutenhet.

Ta t ex förhållandet mellan ekonomin och politiken. Den givna ekonomin härskar som en ogripbar naturkraft omgiven av ideologiska apparater – för tillbedjan, offer (”stimulanspaket”), teologi (nationalekonomi) och spådomskonst (ekonomiska prognoser). Medan ekonomin skenbart är ogenomskinlig erbjuder politiken genom en delvis annan uppsättning apparater en likaledes skenbar genomskinlighet (partierna presenterar sina program, du väljer, det är allt) och framstår därigenom som ekonomins nödvändiga komplement, förvaltandet av de förvaltningsbara enskildheterna. Grundkonflikterna förskjuts såväl på den ena kanten som den andra och dessutom i kanternas inbördes mytologiserade relationer.

Från detta makroperspektiv flyttar jag mig raskt till den i alla bemärkelser lägsta nivån och ytterligare ett litet exempel från inventeringen av den politiska/ideologiska apparaten, den rikedom av former (alla stora och små händelser – nu släpps valaffischerna, nu är valstugorna på plats) som utgör den synliga politikens enda rum. Den yta som är mycket mer än yta. Det var den mycket läsvärda bloggen Skumrask som under rubriken Demokratifarsen uppmärksammade mig på teveprogrammet Demokratifesten. Jag skrev tidigare om politiska kommentatorer. Demokratifesten och liknande program är så att säga kommentarer från ett annat håll. Man vill på ett lättsamt sätt inför valet sätta ”politiken” i centrum, göra en ”fest” av den. Detta genom att förena ytliga samtal med politiker (som mest talade om hur fint de över ”blockgränserna” samarbetar bakom kulisserna), kommentatorer, forskare och väljare med sketcher och annan underhållning. Och en viss sorts politik sätts verkligen i centrum, utan medtävlare. När det t ex i en intervju omtalades att 10 % av väljarna bestämmer sig på valdagen, främst på emotionella grunder och utifrån partiledarnas attraktionskraft (att jämföras med de enstaka procent som skiljer ”blocken”), andades man inte en stavelse om att det är ett problem för demokratin att det är så valet avgörs. Något annat skulle vara svårt eftersom man själv fokuserar på dessa ledare. Kontentan av samtalet var att den som bestämmer sig bakom skärmen inte behöver känna sig besvärad eftersom han/hon är i så gott sällskap.

De politiska kommentatorerna har för övrigt fått en ny uppgift. Det var inte bara i Demokratifesten som så många återkom till detta att partierna är ”lika”, detta ”konstateras” lite överallt. Kommentatorerna får nu hjälpa oss att leta fram de skillnader som eventuellt ändå finns, inte i grunden men mellan partiprogrammen.

Vi behöver inte tillgripa konspirationsteorier för att beskriva den hegemoni genom vilken produktionssättet reproduceras. Det är snarare fråga om en sorts evolution, där varje del utan sådana avsikter pressar varje annan del i den gemensamma och av ekonomin ”i sista instans” bestämda riktningen och de delar som inte passar in exkluderas. Politiker och media agerar inom detta givna; de fortsätter att med goda intentioner inifrån bygga allt det som är i stället för Politiken. Ju längre valrörelsen fortskrider, desto mer fångade är politikerna av den av apparaten föreskrivna tävlingen om rösterna. Vem är bäst på att ”locka väljare”, vem gör de rätta utspelen, vem ger mest till den grupp som tillfälligt hamnat i rampljuset? Utspelen är dessutom i stor utsträckning bemötanden av motsidans utspel, som i socialdemokraternas komiska ”vi ger X miljarder mer, oavsett vad ni vill ge”. Apparaten tar allt utrymme och interpellerar i all sin absurditet såväl politiker som väljare. För de sistnämnda rymmer effekterna hela skalan från full acceptans av sakernas tillstånd till att vända politiken ryggen, men därmed också samhället i enlighet med kapitalismens nedbrytande av det samhälleliga. Inte heller likgiltighet är den sämsta hållningen ur apparatens synvinkel, även om fullgörandet av den medborgerliga Plikten är imperativet. Genom att apparaten är omöjlig att undgå kan den exploatera subjektivitetsformningens mekanismer och sårbarhet. Individen är tvungen att svara, att förhålla sig och i avsaknad av artikulerat motstånd ”på egen hand utföra sin underkastelses gester” (Althusser), gester som kan se olika ut men när allt kommer omkring drar åt samma håll.

Om det är här vi ska söka ideologin, i denna apparats funktioner och effekter, den motvilliga identifieringen med påbjudna beteenden och den implicita uppfattningen att de utgör politikens ”allt”, måste vi erkänna att vi springer in i en vägg redan genom att nämna ordet. Detta eftersom den aktuella ideologin i förskjutningen från den helhet som den tjänar till den insida som de ideologiska praktikerna utgör för med sig ordet ideologi. Valet sägs sålunda i grund och botten vara val av ”ideologi”, skall vi välja Centerideologin, den moderata ideologin eller någon av de andra ”ideologier” som tävlar i valrörelsen. (När besökare till denna sida kommit hit genom sökorden ”partiernas ideologier” eller ”vänsterpartiet ideologi” är det både illustrativt och lite av ödets ironi.)

Utifrån sett är det som på insidan omtalas som ideologi något mindre än ideologin eftersom det bara är viss rekvisita i densamma. Det är strävan att ”hitta sin ideologi” som är redan-given ideologi, ett i althussersk mening imaginärt förhållande till de reella maktförhållandena. Inifrån sett är det omtalade det stora som manifesterar sig i ”den demokratiska processen” och dessutom kan kosta på sig att framträda som teveunderhållning och annat. Ideologin – apparaterna, interpellationerna, bindningsmekanismerna, subjektivitetsformerna – utplånas som något gripbart i den ideologiska effektens perspektivbyte.

I det första inlägget diskuterade jag bilden med partiledarna på rad som ett koncentrat av apparaten och den betraktarposition som den skapar. Precis som reklamens främsta interpellation avser Konsumenten (inte bara konsumenten av den ena eller andra varan) gäller interpellationen här betraktaren/Väljaren som står inför politikens föregivna helhet, är innesluten i denna helhet. Vi kan tänka oss detta bokstavligen som att bilden sluter sig runt den centrerade betraktaren som insidan av en cylinder eller sfär och utplånar alla spår av sin tillkomst. Uppgiften är då att ta fasta på denna nya bild av betraktaren och det betraktade, dvs utveckla utsidans betraktande av insidans betraktande. Den utvidgade bilden måste från början innefatta det motstånd som den möter, att ansatser till kritik avfärdas som tillhörigt bara den Andre i betydelsen kommunisten, den aparte som inte vill se realiteterna, förhållandet mellan Ekonomins naturgivna ramar och det möjliga politiska rummet.

Frågar man sig vilket som idag är marxistisk teoris (”marxismens”) raison d’être, framträder en ”enkel” uppgift: att peka tillbaka på de ekonomiska strukturer som går samman med ideologiska strukturer och interpellerar subjekt i en värld utan struktur. Att göra detta sammansatta pekande till en del av de politiska samtalen. Det finns tusen sätt att ”glömma” eller desarmera de marxistiska grundteserna om kapitalförmering och klasskamp och alla dessa sätt är imaginära förhållanden till de kapitalistiska förhållandena i enlighet med vad dessa sistnämnda förhållanden inte bara kräver utan alltid-redan innefattar. En med ideologikritik utökad marxism skall peka även på det förhållandet. Detta marxistiska ABCD uttömmer ingenting, förutsäger ingenting, vägleder ingenting (i någon kvalificerad mening), det är bara det grundläggande begreppsmaterialet för den blick som den borgerliga ideologin är bortvändandet av, den blick som de materiella förhållandena både ropar efter och blockerar.

Att etablera en bas utanför hegemonin för interventioner i de hegemoniska mekanismerna är definitionsmässigt en uppgift för en förtrupp, men en förtrupp som kvalificerat sig därtill. Deras checklista kan innefatta punkter som t ex: Att granska sig själva för rikta sig utåt. Att i allt de gör gestalta de stora skiljelinjerna (skall samhällets enskildheter grundas i privata vinstintressen eller i behov och politiska beslut?) men inte ideologiskt låsa sig vid speciella berättelser. Att m a o vara kompromisslösa i fråga om var skiljelinjerna går men komma ihåg att en linje inte själv innehåller något, att det bara handlar om att öppna och försvara ett område där man utan restriktioner kan tala om framtiden.

Mer konkret är uppgiften att i de allmänna samtalen etablera de elementära frågornas permanenta närvaro: Varför skall kapitalet bestämma vem som skall ha en försörjning och på vilka villkor? Varför skall profiten styra även över vård, skola och infrastruktur? Vem blir det bättre för? Tål miljön kapitalismen? Var finns samhället? Är det demokrati att den demokratiska apparaten dikterar sitt innehåll så som nu sker. Och att avbryta flödet av interpellationer av Väljare som fullgjort sin medborgerliga plikt och nu kan överlåta politiken åt politikerna. Vilket åter pekar tillbaka på den ekonomiska ordningen och dess maktförhållanden. Om ”vänstern” (vilka former den nu antar) på sådana grunder ändrar sin egen närvaro i politiken vet man aldrig vart det kan leda. Kanske rent av till en Politik.

Tillägg dagen före valet
Bilden från gårdagens slutdebatt med partiledarna på rad i politikens skyltfönster är på DN:s förstasida bytt mot Reinfeldt som statsmannalik blickar mot betraktaren, medan en suddig Sahlin i bakgrunden kisar ut i tomma rymden. Oberoende liberal kallar de sig.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s