Nu är det val igen 4

Inläggen i serien: 1, 2, 3, 5, 6, 7

När media låter förstagångsväljare, de individer som skall konstitueras som Väljare i vår fina Demokrati, komma till tals, dvs publikt svara på interpellationen, är det ett yttrande som återkommer och visar att de lärt sin läxa: ”Det är svårt att välja, för alla partier har ju något som är bra.” Lyckligtvis har de numera hjälp av partitester på nätet. Svara på några dussin frågor så får du veta vilket parti som passar bäst för dig. Detta har visat sig gynna Centerpartiet:

2006 gick Centern oväntat starkt i väljargruppen mellan 22 och 30 år. Enligt Henrik Oscarsson visar valundersökningen att de som var flitiga med att genomföra partitester på nätet i större utsträckning än andra lade sin röst på Centern. En förklaring kan vara att många fick resultat som pekade ut dem som centerpartister och att de därmed fick upp ögonen för partiet.
–  Om testen är konstruerade med mycket höger-vänster-frågor och den som svarar är lite spretig ideologiskt så är det lätt att man hamnar i mitten. Centern vinner på att ha den här mittenpositionen, säger Henrik Oscarsson.

”Samlingen i mitten” får en ny dimension när ”mitten”-positionen (Centerpartiet!) inte bara är politik som undan för undan anpassas till bedömd röstmaximering utan resultatet av ren och automatiserad aritmetik, ett medelvärde av poängsatt ”spretighet”. Det är förstås en billig poäng, men att Alliansen enligt undersökningen vann en dryg procent på dessa tester visar att den inte är helt substanslös.

Ett besläktat och likaledes återkommande yttrande, särskilt när politiker intervjuas om hur de hittade sitt parti, är detta: ”Jag läste alla partiprogrammen och kom fram till att X-partiet var det som passade mig bäst”. Varufieringen även inom politiken är en ideologisk omkastning, där det synliga är partiernas korgar med ”frågor” (och alla partier kan ”ha något som är bra”) och inte deras positioner inom produktionssättets motsättningar. Där politiken är summan av de ”frågor” som tillfälligt utkristalliserats inom apparaten, de ”frågor” som sammantagna är formen för de andra frågornas frånvaro som frågor. Där Väljarna är de individer som hålls fast i procedurerna kring ”frågorna” som leder fram till klimax: att få avge sin röst.

Som med all ideologi bygger väljarinterpellationen på sårbarheten i subjektivitetsformningen. De unga väljarna måste för sin egen skull finna subjektspositioner inför och inom det påbjudna. Och ha ett svar i beredskap när de tillfrågas om den förestående valakten. Inte nödvändigtvis för att det hela engagerar utan för att själva situationen kräver detta. Man vill inte vara svarslös. Och svaret är ju givet, inte minst av deras redan lärda kamrater: ”det är svårt att välja, för jag är ju lite spretig i min ideologi”. De olika hastigt tillgripna formlerna förstärks genom upprepad användning och genom att sammantagna forma en ideologisk berättelse om Demokratin som också bärs av de påbjudna praktikerna: läs programmen, lyssna på debatterna, gör testerna. Den egentliga ideologin, förekommandet av Politiken, är inte det minsta spretig, även om denna entydiga funktion kräver många olika framträdelseformer.

Det som här tränger upp individen mot väggen tycks vara själva Samhället och en medborgerlig Plikt, dock i tämligen solkiga gestalter och inom en byggnad med många sprickor. Som i annan ideologi är det hennes belägenhet inför denna kombination  – av å ena sidan något Stort och dunkelt som talar direkt till henne och kräver svar, och å andra sidan en empirisk verklighet med givna beteenden – som tvingar henne in i den ideologiska fantasin (Zizek). Hon måste själv, mestadels i det omedvetna, hjälpa till med att göra det påbjudna om inte fullkomligt så ändå fullt – helt, sammanhängande och med plats för det samtidigt konstituerade subjektet. Kategorierna och berättelserna är även de givna men de tillägnas inte passivt.

Att nu föra in ett marxistiskt ABC, att föra tillbaka ojämlikhet, exploatering, aggressiv kommersialism, kulturell utarmning och samhällets erodering på penningens primat och kapitalets makt, att börja tala i sådana termer och söka det politiskt radikala är att utsätta sig för apparatens utdefinierande logik. Att tala om politikens alienering som utväxt av produktionens alienering är att själv framstå som en alien, en främmande kropp (en kommunist!) som är odemokratisk redan genom att ifrågasätta den konsensus som är förenad med apparatens funktionssätt. Det är som att svära i kyrkan eller komma till en högtidlig sammankomst oinbjuden och i fel kläder. Sedan finns förstås alla mer specifika försvarslinjer: att det är ”oansvarigt” att framföra saker som skulle störa Ekonomins delikata maskineri, att det hotar Friheten (”vill ni ha det som i Sovjet?”) och att kapitalismen trots allt antas vara det bästa sättet att skapa välstånd.

Detta är det vanliga dilemmat, att det man säger är alltför sant. Vad som utifrån sett är själva poängen, att gå utanför apparaten och peka på ”demokratin som försvar mot sig själv” (Zizek), framstår inifrån som att ställa sig utanför Demokratin. Det som på utsidan är att utföra ett brott, en brytning i kritikens mening, är på insidan att begå ett brott, låt vara ett som motvilligt accepteras i Demokratins och Toleransens namn. Återigen, detta betyder inte att allt betraktas som fulländat, men att misstron mestadels matchas av cynism i stället för att artikuleras offensivt. I slutändan har Demokratin faktiskt lyckats försvara sig mot att bli något annat än vad den är.

Dilemmat kvarstår därför även när ABC kompletteras med D, ideologikritiken som pekandet på de självförslutande mekanismerna, det motstånd som varje radikalt tal möter. Vad kritiken säger är att den är ohörbar. Inte desto mindre skall den fortsätta att säga också det. D står till att börja med för att erkänna problemet, att oavsett om kampen är parlamentarisk eller utomparlamentarisk är parlamentarismens ideologi (i angiven mening) en realitet som måste mötas. Inte med en annan ideologi utan med en kombination av kritik, ansatser till Politik och ideologi som interpellerar Kritikerna.

Att vara radikal är inte att vara extrem eller en alien; som bekant betyder ordet att gå till roten. Detta skall demonstreras snarare än förklaras. Och inte bara vad gäller produktionssättets motsättningar som roten till flertalet sociala frågor. Det handlar också om att gå till ideologiernas rötter, att reversera omkastningarna.

Det ankommer på de politiska krafter som godtar sådan analys att uppfinna demonstrationsformerna, såväl inom som utanför det parlamentariska. För att bli helt konkret och en smula desperat (och återanvända ett tidigare kommentarssvar): vad skulle Ohly, med goda rådgivare, kunna säga i tevedebatterna som förvandlar tittarnas (Väljarnas) inprogrammerade reaktioner, den demokratiska apparatens implicita bestämmande av vad som är demokratiskt, till synliga symptom på de fundamentala och allt annat än demokratiska förhållanden som reproducerar sig bl a den vägen? Formen kan fortfarande tyckas göra uppgiften omöjlig, men det handlar varken om naiva förväntningar eller trotsig egen retorik, snarare om att inleda sökandet efter nya förhållningssätt till den dimension av politiken som negligerats i enlighet med hur den verkar. Ideologin har tillåtits verka alltför ostört och det är det som skall ändras. Om inte annat är frågan generellt vad de rätt så nya teoretiseringarna av ideologifenomenet kan sätta för avtryck i politiken på väg mot en Politik.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s