Nu är det val igen 3

Inläggen i serien: 1, 2, 4, 5, 6, 7

I denna serie inlägg diskuterar jag hur den politiska apparaten (”parlamentarismen”) innefattar en ideologisk apparat, där ideologin inte är smörgåsbordet av de olika partiernas ”ideologier” (program), inte heller myten om demokratins fullständighet som rent beljugande, men myten sådan den är inskriven i t ex en valrörelses materialitet. En omslutande materialitet som förekommer Politiken, möjligheterna att de fundamentala konflikterna artikuleras och framträder som radikala alternativ. Eller rättare sagt (eftersom läsaren knappast behöver dessa upplysningar) vill jag genom exempel diskutera hur man kan tala om dessa saker och uttrycka imperativet att vi måste tala om dem som en del av sökandet efter Politiken, oavsett om denna bedrivs inom eller utanför det parlamentariska. Hur, med en upprepning från föregående inlägg, det vardagliga och banala är ideologi som arbetar hårt på reproduktionen av produktionsförhållandena och även är framgångsrikt i detta.

Ett exempel på ett litet element i denna apparat: När en ”valduell” har gått av stapeln eller något partis ”utspel” på avsett sätt föranleder teves nyhetsprogram att bjuda in partiledare till debatt, avlöses dessa av den opartiska kommentatorn, någon som utanför striden talar om densamma. Denna domare analyserar bakgrunder, reder ut vad som egentligen sagts och säger det som politikerna själva inte säger men ”alla redan vet” (t ex att folkomröstningar – ”nu är det dags att folket får avgöra” – bara tillgrips när partiernas interna motsättningar inte kan lösas).

Det intressanta är det ritualiserade spelet mellan politikerna och denna kommenterande instans (som i DN har rubriken Analys) som en förstärkning av den effekt som jag berörde i det första inlägget och som utgår från det befintliga politiska spektrets själva framträdelse (skyltfönstret med partiledarna på rad). Ju mer opartiska kommentatorerna faktiskt är när det kommer till att fördela ris och ros mellan parterna, ju sakligare deras framställningar ter sig, desto starkare blir effekten: det outtalade partitagandet för den befintliga politikens helhet, det outsagda budskapet att denna är den enda möjliga eller önskvärda politiken. Detta eftersom de aldrig går längre utanför debatterna än vad denna effekt tillåter. Över politikernas skenfäktningar läggs ett lager med skensaklighet där det sammansatta skenet är desto starkare.

Det är alltså inte bara så att vi har en förskjutning från de fundamentala motsättningarna i samhället till de exponerade motsättningarna mellan regeringsparti(er) och opposition; själva förskjutningen i alla dess olika och av varandra till synes oberoende former, uppmätande inbördes avstånd, konstituerar ett rum för dessa politikens livsformer, en insida där allt faktiskt utspelar sig. Även betraktandet.

Empiristisk (”berättande”, mytframställande) maktideologi står, eller snarare går, på två ben: vissa partiella sanningar och apparatens mäktighet – dess omslutande närvaro och förmågan att hålla fast individen i interpellationsakterna. Inget ben bär ensamt ideologin men tyngden får pendla mellan dem. Att politiken förekommer Politiken betyder inte att debatterna är helt utan substans, att där inte finns verkliga motsättningar eller att väljarna inte gör vissa reella val. Visst finns saker för kommentatorerna att kommentera. Men där sanningen tar slut träder den formella auktoriteten in. Vi är kunder hos de nya välfärdsföretagen, men vi interpelleras också av dessa ”aktörer” som Kunder som glömt att det fanns ett Samhälle. Samma sak här, kommentatorerna är på sitt sätt opartiska, vilket spiller över på det outtalade partitagandet som även vilar på sådant som kommentatorsfunktionens institutionalisering och ritualisering (”och nu vänder vi oss till dig Margit”).

Och detta fungerar, inte hos de ”dåliga subjekt” som eventuellt läser här, men hos det stora flertalet subjekt. Inte som oförbehållsam tro men som förlamad sammansättning av tro, misstro och cynism. Och frågan är vad de ”dåliga subjekten” mobiliserar som har potential att bryta denna förlamning.

När vi talar om hegemonin är det varken essentialistiskt (eller ”funktionalistiskt”) som en struktur där varje del endast existerar som uttryck för en kapitalistisk essens eller som medveten konspiration. Nyhetsprogrammen har sin dramaturgi där det finns ett underhållningsvärde i att få politikerna avklädda – inom de givna ramarna. Kommentatorernas uppgift är att kommentera den fäktning som just utspelats och inget annat. De bidrar på sina egna sätt och utan den avsikten till Politikens utestängning, men väl där fortsätter de att göra detta även under strukturens bestämning. De rör sig inom hegemonin eftersom allt rör sig där, och varje element knuffar varje annat element i den riktningen. Strukturen är mötet mellan alla element som vart och ett har sin egen historia och sätt att verka men som fäst vid varandra och vid den helhet de utgör. Det finns varken något Ursprung eller givet Mål, men strukturer som genom omständigheternas spel och de ”rätta” elementens närvaro fått fäste och kraft att bestå. Ytterst produktionssättet som något ”i sista instans” bestämmande. Det existerande är det som en gång blivit till tillsammans med reproduktionsmekanismer. Så tolkar jag Althussers aleatoriska materialism.

Jag tror att det är nödvändigt att bli en smula filosofisk för att undvika olika fällor. Filosofi är för Althusser inte en fråga om ”läror” utan om teoretiska interventionspraktiker för att sätta upp stoppskyltar vid ideologiskt betingade avvägar. All essentialism är kontraproduktiv ideologi; det gäller den nämnda och det gäller reduktion av politiken till två ”sidor”, där ”de andra”, ”högern”, egentligen bara är den motbild som får konstituera den egna vänsteridentiteten. Men även den som i politiken bara ser tomhet, medan allt reellt ligger i Upproret. Och således inte vill erkänna att politiken är full av reproduktion. Hitom skyltarna handlar det om att intressera sig för hegemonins inre liv, allt detta som faktiskt är tillräckligt omfattande och på sitt sätt levande för att hålla vänstern tillbaka och upprätthålla det samhälle som Upproret föresatt sig att krossa.

Jag menar inte att fenomen som det jag använde som exempel skulle föranleda speciell aktivitet, men att kritik av kapitalmaktens många verkningssätt skall leda tillbaka till makten själv, nu uppfattad i den komplexitet som är såväl effekt av som förutsättning för dess existens. Ett sådant intresse och utvecklingen av det politiska språket kan vara nödvändiga element i en lyckosam sammansättning av en radikal och hegemonibrytande artikulering. Imperativet gäller alltså inte specifika aktioner utan detta att ibland dra sig tillbaka för att på nya sätt överblicka terrängen, detta i stället för att trolla bort den, när den egna ideologin, på det ena eller andra sättet, kräver detta.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Nu är det val igen 3

  1. Acke skriver:

    Hej!

    Väldigt bra inlägg/text! Har funderat ganska mycket på hur valrörelsen bär upp sin egen och parlamentarismens myter i det du så träffande benämner valrörelsens materialitet. Verkligen skarpt!

    Önskar jag hade mer att tillägga, men det har jag inte, så jag får väl bara tacka för utmärkt läsning.

  2. ideologikritik skriver:

    Tack! Kommer du på något att tillägga så gör det. Det skulle vara bra med lite diskussion här. T ex om konkretisering av vad jag tidigare talat om som ”interventioner i de ideologiska flödena”, sätt att avbryta interpellationsakterna, hur politiska verksamheter kan innefatta kvalificerad kritik. Även tips på tänkare som intresserat sig för sådana mer offensiva aspekter.

  3. Acke skriver:

    Jag antar att du läst Zizeks ”in defense of lost causes”. Där tar han upp vad Alain Badiou kallar symptomal knots: ‘the “supernumerary” element which renders palpable the inconsistency of the social totality’.

    Nu kan man ju inte säga att Badiou förespråkar någon offensiv position, men jag tror vänstern av idag kunde vara bättre på att appropriera dessa ”symptomala knutar”. Problemet ligger väl i att vänstern inte kan uppmärksamma den empiriska ideologin (i althussersk mening) utan att bekänna sig fullständigt Politiskt besegrad.

    Och nu märker jag att du bara några inlägg tillbaka skrivit om precis det nämt ovan. lustigt..

  4. ideologikritik skriver:

    Problemet ligger väl i att vänstern ”tror” att erkännande av hegemonin är svaghet, när en förmåga att göra de vanliga ideologiska interpellationerna gripbara och kännbara i rätt politiskt sammanhang skulle vara en styrka. Det är ett tema jag försökt underhålla – var det det du tänkte på? I vilket inlägg? Jag fick tidigare en kommentar om symptomala knutar av en Johan med samma efternamn, var det du också?

    Det är tillämpbarheten hos Althusser jag finner intressant, möjligheten att föra in abstrakt teori i konkreta sammanhang. Det mesta hos de nu hyllade politiska filosoferna stannar för mig i det abstrakta. Men det kanske är för att jag inte begriper så mycket.

    ”The supernumerary” är väl även de som eldar i förorterna och står i centrum i den nu kollektivt lästa ”Det stundande upproret”. Jag har också där lite svårt att se öppningarna.

  5. Acke skriver:

    Ja det är samma person. Hade renast mina cookies, så var tvungen att skriva in mitt namn och kollade inte upp vad jag använt för namn här.

    Hursomhelst, det är jag som blandar ihop andras ord med egna tankar, verkar det som.

    Och jo, jag antar du har rätt. Vänstern kunde erkänna hegemonin genom att syna den empiriska ideologin och de ritualer och interpellationer som upprätthåller den ideologiska statsapparaten, men samtidigt blottar man ju vänsterns svaghet. Trots allt är ju den vänster som har tillgång till stormedia och ”debatten” helt beroende av den parlamentariska makten, då det är den som garanterar tillgången.

  6. ideologikritik skriver:

    Javisst, de sitter fast i den parlamentariska apparaten. Och hegemoni är svaghet hos vänstern. Men jag ser väl lite annorlunda på det där med att blotta denna svaghet (om jag förstår dig rätt, utveckla gärna). Nu är vänstern hänvisad till olika berättelser vars berättande är sätt att leva (och oavsiktligt befästa) den:

    1. Teleologin om Historiens Lokomotiv (kanske inte så aktuell längre men finns nog ändå i bakgrunden på en del håll).

    2. Missförhållanden antas automatiskt innebära kamp. Jag har tyvärr inte kvar ett av Vänsterpartiets tidigare program där man kunde peka på den mening där beskrivningen av missförhållandena övergick i beskrivningen av den föregivna kampen. Det skedde genom dubbeltydigheten i ett ord. Alltså revolution på rent semantisk väg.

    3. Man skapar en behändig bild av motståndaren, ”högern”, som får fungera som motbild till den egna vänsteridentiteten. Jag diskuterade det i Vänstern och hegemonin.

    4. Man tar alla motståndsyttringar man kan hitta och sätter samman dem till Upproret.

    Alternativet skulle vara att utveckla ett politiskt språk som hanterar både missförhållandena och reproduktionsmekanismerna och som kan tjäna olika interventioner. Om hegemonin i mycket verkar genom sin osynlighet är det en motståndshandling redan att tala om den. Och en styrka att kunna göra det.

    Frågan är hur och var detta kan göras, när det som du säger är den parlamentariska makten som garanterar tillgång till media (även här får du gärna utveckla, menar du tillgången som sådan eller regleringen av vad som kan sägas?). Den som i en valdebatt i TV säger alltför avvikande saker sitter inte där nästa gång det är val. Och att säga olika saker via olika kanaler är också problematiskt. Det är här jag menar att uppfinningsrikedom måste sättas in. Vad skulle Ohly, med goda rådgivare, kunna säga i TV?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s