Dom lockar med bingo och bullar

Jag inledde ett tidigare inlägg så här:

I veckan besökte jag för sista gången folktandvården på min ort. Ansvarig politiker säger om försäljningen ”Det var det högsta budet och värderingen har skett efter gängse modeller. Köparen är en ny aktör men med dokumenterad tandvårdserfarenhet vad jag förstår.”

Nu har jag varit på invigning!

Distriktstandvården (fd Folktandvården) i Kallhäll växer och utvecklas och vi som jobbar här vill gärna träffa dig för att visa vår verksamhet.

Ballonger, (tandvänligt) godis, tipspromenad, ansiktsmålning för barnen. ”Överraskningar”. Jag gick dit för invigningserbjudandet, en rabatt på 300 kr som nu är lagrad i deras datorer. Och väntar på fler erbjudanden: Denna vecka, laga tre tänder till priset av två. Extrapris på rotfyllning (medtag kupongen). Det finns ju en annan ”aktör” på orten (som bl a skickat målarböcker till de förmodade barnen i alla hushållen), så det gäller att ligga i för att locka ”kunder”.

Privata tandläkare är inget nytt, däremot kanske avförtrollningen på detta område liksom på andra, där de sålda tjänsterna för ”aktören” är abstrakt arbete, en vara bland andra.

Det var tydligen inget problem att få lägga sig till med ett namn med officiell och förtroendeingivande prägel, associerande till distriktsläkare. Men den som skrev inbjudan uppfattade nog inte själv dramatiken i den lilla parentesen, där Folket plötsligt blev före detta (till högsta budet).

Så här sa socialminister Göran Hägglund i ett tal:

Kommuner och landsting har fått verktyg för att släppa in fler aktörer i viktig verksamhet. Det gör stor skillnad för att utveckla kvalitet, mångfald och frihet.

Frågan är på vilket sätt ansiktsmålarna är mäktiga bättre kvalitet än Folktandvården. (Resonemanget skall förstås generaliseras till alla områden som privatiserats de senaste decennierna.) Och vilken uppfattning om samhället och människorna som talar när konkurrens antas vara enda sättet att få dem att göra bra jobb. Om konkurrens med krav på kostnadssänkningar verkligen leder till bättre kvalitet. Om läkemedlen blir billigare och bättre därför att de nya apoteken lägger miljarder på reklam. Däremot skall vi inte delta i den vanliga (metaideologiska) sammanblandningen av politik och ideologi och säga att politikerna bara agerar under sina liberala ledstjärnor; ”de gör detta av ideologiska skäl”, ”de för en ideologisk strid”. Det handlar förstås om ekonomi (kapitalets ekonomi, inte samhällets), politik och ideologi men i den ordningen. Den giftiga föreningen, där kapitallogiken inkorporerar individuell girighet och gör den till sin verksamma om än inte bestämmande kraft, tillhör en växande monstermaskin som dels har sina politiska verkställare, dels förser sig med ideologiska apparater där politiker, aktörer och kunder interpelleras och konstitueras som sådana. På insidan av detta givna kan liberalen orera om friheten. Men väsentligare att uppmärksamma är de allmänna ideologiska effekterna av apparaterna i deras omslutande materialitet.

Vad tänkte människorna som var på invigningen? Saknar de det Samhälle som trots allt fanns? I vilken mån står vi inför en förlamad sammansättning av tro (på ”kvalitet, mångfald och frihet”), misstro och cynism, där ett moment är den ideologiska glömskan, den retroaktivt performativa konstitueringen av Kunder. Vart leder den alltmer påträngande kommersialismen, t ex kapprustningen annonsörerna emellan, deras uppfinningsrikedom när det gäller att synas och därmed smutsa ner varje miljö? För dem handlar det bokstavligen om att tränga undan allt annat, som i webbtidningar där våldsamt animerad reklam tillåts vara infälld i den redaktionella texten och göra denna närmast oläsbar. Eller tränga sig emellan, som i Postens reklam för den egna direktreklamen, där ”Boxer-Robert” tagit plats i parets säng, mellan dem. ”Kom närmare med direktreklam.” Tydligare än så kan väl alienationen inte symboliseras. Och saken blir inte mycket bättre av att reklammakaren själv kanske ansåg sig ha en självironisk glimt i ögat. Helsidesannonsen fanns hur som helst där som ett utropstecken, en maximalt explicit framställning av kapitalistisk brutalitet och arrogans. Precis så vill kapitalet ha det; mänsklig närhet skall vara förmedlad av dess representanter. Den eventuella ironin understryker bara att ”allt fast förflyktigas” där penningen härskar.

Frågan är som sagt vilka effekterna är och i vilken mån fräckheten i sig förmår föda motreaktioner. Med tillräckligt mycket smuts är det svårt att föreställa sig renhet och då inte bara för att man vänjer sig. Ekonomisk och ideologisk makt växer genom varandra. Det är inte ideologier som bestämmer samhällets utseende, men det är genom ideologier som det består.

Det skulle räcka med så lite marxism, en vändning och fokusering av blicken på de kapitalistiska förhållandena, produktionssättet som sättet att producera. Inte som ”avslöjanden”, ”vägledning” eller ”visioner” utan bara som en stadigt förankrad påminnelseskylt där ideologin med sin massiva omslutning och handgriplighet genererar en insida utan utsida. Den ideologi som uppfordrar att inte nödvändigtvis älska men se de rådande förhållandena som det enda möjliga, att verkligen sätta Folket inom parentes. Hur konstruera en sådan skylt, dvs själva dess framträdande, permanens och synlighet?

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s