Nu är det val igen 2

Inläggen i serien: 1, 3, 4, 5, 6, 7

Varför har alla riksdagspartierna (utom M) och dessutom SD en blomma som logga? Kanske är även M:et en växt, ett (en?) rhizom som med sina markerade nodpunkter och förgreningar visar kapitalets expansion i alla riktningar? Varför har de populistiska partierna, vars ledare dessutom är så utseendemässigt lika, valt närbesläktade arter? Hade SD egentligen helst velat lägga beslag på den vita sippan men kompenserar genom att göra den blå lite extra blågul? (Man kan se för sig partistyrelsen ivrigt bläddrande i floror.) Se där några frågor som ansluter till det föregående inläggets diskussion om hur den politiska/ideologiska apparaten formar partierna snarare än tvärtom.

Att partierna är ”lika”, att det är ”samlingen i mitten” som producerar populistiska missnöjesextremer (där missnöjet projiceras på t ex invandrare), att mycket av det som kallas politik är partiernas desperata jakt på profilfrågor för att ändå stå ut från denna ”mitt”, detta är den banala ”insikten”. Det talas inte lika mycket om att ”samlingen” inte är någon kompromiss utan äger rum till höger genom kombinationen av kapitalets makt och apparatens egen logik, t ex hur ödet för en politisk fråga bestäms inte av frågan själv utan av det röstkalkylerande som jag var inne på i föregående inlägg. Inte heller om att myten om ”mitten” med sina varianter är verksam ideologi. En variant är de av rimliga och apologetiska delar sammansatta propåerna att vi skall vara glada att leva i ett fritt och demokratiskt samhälle där det finns olika (ett flertal) partier att välja mellan och att likheten bara visar att vi kommit ganska långt i byggandet av det förnuftiga samhället. Oavsett i vilken grad detta är vars och ens uttryckliga tro är det fråga om en ”tro” som intagit hegemonisk ställning och överensstämmer med vad vi faktiskt gör, att de flesta all misstro till trots följer valrörelsens alla rörelser och lystrar till anropen.

Det är inte lätt för individen att värja sig mot de massivt genomförda interpellationerna av den förnuftiga väljaren som avhåller sig från radikal oansvarighet – och därför överhuvudtaget inte reflekterar över de frågor som aldrig tillåts bli valfrågor. Eller mot det kompakta hån som möter varje tillräckligt märkbar avvikelse. Speciellt som kritik utifrån ett strikt ideologibegrepp är fullständigt frånvarande hos såväl alla partierna som i debatterna. Hur kan man tala om saker om det saknas ord? Hos partierna är ideologi lika med respektive partis programmatiskt framställda politik, föreningen av programpunkter och visionära fraser. M: ”Tillsammans med idéprogrammet bildar handlingsprogrammet det partiprogram som sammanfattar Moderaternas ideologi.”

Det som inte är ideologi utan politik, hur M och andra partier på den politiska nivån befordrar kapitalistiska förhållanden och hur oppositionen försöker framställa sig som sådan kallas alltså ideologi. Men när de säger ”Moderaterna är en idéburen organisation” och låter parollerna kretsa kring ”människan” – ”att se människan”, ”att värna människan”, ”med människan som utgångspunkt” – när m a o de moderata subjekten speglar sig i rituellt och idealistiskt frastuggande, då talas det inte om ideologi, ännu mindre förstås om en ideologisk partiapparat. Förskjutningen av ideologibegreppet är hegemonisk metaideologi: politiken som den fria tävlan mellan partiernas ”ideologier” om väljarnas gunst, ”tron” att samhällen grundas i ideologier. Den verkliga (utåtriktade) ideologin, t ex interpellationerna av dessa Väljare, kan aldrig erkänna vad den gör och med vilken funktion. Och allt detta får passera. På sin höjd påtalas sakförhållandet att det nog är kapitalet som är Moderaternas utgångspunkt.

Den större apparaten där vi uppmanas välja ”ideologi” är om något en ideologisk apparat, men inte en arena där olika ”ideologier”/politiska riktningar står mot varandra utan apparaten för ideologin om det pluralistiska samhället som är format utifrån människornas fria val. Det vill säga apparaten som förekommer Politiken (artikulering av fundamentala motsättningar) genom att interpellera dessa fria människor (som förnuftiga som de är samlas i ”mitten”) och låta dem uppfatta apparatens insida som det hela och möjliga. Om myten i sin ordalydelse är overklig är den i sin omslutande materialitet och sina effekter desto verkligare.

Så jag vill upprepa frågan om inte det första radikala kan vara att på alla plan vägra spela med och börja tala om dessa saker i strikta termer. Att vänsterintellektuella inte personligen tror på myterna eller engagerar sig i teatern befriar dem inte från (den radikala) plikten att intressera sig för de trosformer som ändå opererar inne i och håller upp den verklighet som de vill förändra. Att med Althussers ord höja sig till reproduktionens perspektiv. Vilket betyder att uppfinningsrikedomen måste vara dubbel. Om nu radikal politik skulle artikuleras men negligerande apparaten blir denna utsida aldrig någon verklig utsida, eftersom apparaten är blockeringen. Artikuleringen måste även explicit vara riktad mot apparaten som sådan och som beståndsdel i reproduktionen av kapitalistiska förhållanden. Eller rättare sagt, den måste konstituera en utsida just genom att innefatta begreppsmässigt synliggörande av insidan.

Första maj-blommor

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s