Zizek in defense of lost causes

När jag säger i bloggens undertitel att jag tillämpar Althusser och Zizek är det vad gäller Zizek en mycket liten del av hans texter som avses. Närmare bestämt hans komplettering av Althussers interpellationsteori (se Vad är ideologi?), som är den väsentligaste beståndsdelen i den ideologikritik jag försöker aktualisera. Jag skall också erkänna att det inte är mycket hos Zizek som jag begriper. Eftersom jag inte förstår Lacan eller Hegel borde egentligen allt bortfalla. Vad jag finner märkligt är hur böckernas många för mig ogenomträngliga passager omedelbart följs av till synes mycket klara sidor med angelägna teman. Vad är det jag missar?

Zizeks komplettering görs på den punkt där han kritiserar Althusser för förenkling; interpellationen lyckas aldrig i den meningen att individen identifierar sig med den ideologiska kallelsen på dennas nivå. Det är inte fråga om en omedelbar spegling i förmedlade bilder och attribut (arbetstagare, kund, väljare, kristen osv). Interpellationen verkar på flera nivåer och först i det omedvetna, när mötet med den ännu anonyma makten (t ex i form av ideologiska ritualer) framkallar underkastelse under ”lagen som lag”: ”Uppenbarligen finns här en makt som kräver något av mig, jag måste lyssna för att utröna vad”. Zizek tar sig an dessa frågor mer utförligt än Althusser och pekar på ett annat sätt på motsättningen som kvarstår inom subjektet mellan igenkännandet i och främlingskapet gentemot interpellationen. Tvärtemot att underminera den specifika underkastelsen är denna levande motsättning dess villkor, den aldrig helt besvarade frågan ”vem är du och vad vill du av mig?” som mobiliserar subjektets fantasi. (Annars när Zizek har kritik mot Althusser håller jag oftast på den senare.) Här hanteras även modern cynism, ingen tror egentligen på myterna (om t ex demokratin – om samhället som ”valresultat” och om den autonoma individen som överblickar det för att komma fram till ”sin egen åsikt”), men den egentliga tron är en kortslutning mellan det omedvetna och vad individen ändå gör. Vi tror inte på varans fetischkaraktär, men sådan tro är ändå verksam i varornas omlopp. Det är ingen stor skillnad mellan att ”genuint” tro och att bete sig som om man tror, speciellt inte när man samtidigt förses med epitet och attribut.

Ideologin har sin tid, men en annan tid än den ofta förmodade. Det är inte ”idéerna” eller ”tillvänjningen” som behöver tid utan spelet mellan ideologins olika nivåer. Det är inte så att makten genom tålmodig påverkan får oss att känna oss som kunder i stället för medborgare, väljare i stället för politiskt delaktiga osv. När vi går till den privatiserade vårdcentralen eller till valbåset är det som Kunder eller Väljare vi tilltalas, och när ingen annan ordning är synlig/trovärdig är vi då detta även subjektivt, vilket vi gradvis lär oss att erkänna. Det är kritiken som skall få individen att ”känna sig” – utsatt för symboliskt våld, men våld som det går att försvara sig mot om själva våldshandlingen synliggörs och benämns och Kritikern vinner erkännande som sådan. I denna uppgift finns en politisk potential.

Ta den ”demokratiska processen”, t ex en valrörelse, och hur den med sin materialitet skymmer det demokratiska underskottet, hur den som Zizek säger är ”demokratins försvar mot sig själv”, mot Politiken som artikulering av de fundamentala motsättningarna. Den fungerar inte så genom att vara ett i det syftet iscensatt spektakel, utan genom att vara en teater där alla (politiker och väljare) fått roller att spela. Individerna deltar i de politiska procedurerna, där vissa politiska frågor fått denna status på andras bekostnad, och interpelleras samtidigt som Väljare och Medborgare i det Demokratiska samhället. Här förenas tro och misstro. Tron kan med sin bas i de faktiska beteendena matas med de av makten bestämda attributen, medan misstron inte har någonstans att ta vägen, den saknar artikulering. Det som skymmer något annat (bristen på ekonomisk demokrati) framstår som det hela genom att i viss mening vara något helt, en förening av faktiskt samhällsbyggande (dock inte av föregivet slag) och identitetsskapande. Det är sällan som hoten behöver uttalas, hur Ekonomin genast skulle slå tillbaka om grus kastades i dess maskineri. Krisen föranleder inte diskussion om kapitalismen som system utan acceptans av och t o m fackliga önskemål om lönesänkningar för att ”rädda jobben”. När sålunda kortsiktiga perspektiv är de enda perspektiv som finns (eftersom försörjningsbehovet aldrig kan vänta), framträder en strukturell slutenhet. En slutenhet som inte är homogen, men där kritik och opposition alltid vid någon punkt fångas in och böjs tillbaka som en avvikelse med förutbestämd räckvidd.

Sådana grepp om förhållandena makt-subjektivitet är alltså av betydelse för politiken. Om politiska appeller faller platt mot de osynliga mekanismer genom vilka samhället sluter sig självt kan det första politiska bestå i just detta synliggörande och i sätt att handfast intervenera i det ideologiska (som motsats till ”ideologisk kamp” som kamp mellan idéer, ”åskådningar” osv). Samt i självkritik, frågor om hur den egna ideologin är avhängig politiska tillkortakommanden. Därför måste man notera att när Zizek i sin senaste bok In Defense of Lost Causes är mer uttalat politisk än vanligt finns inte mycket av detta. Därmed inte sagt att den inledande deklarationen:

This book is unashamedly commited to the ”Messianic” standpoint of the struggle for universal emancipation.

betyder lossad förankring i realiteterna, tvärtom är det intressanta och tilltalande hur Zizek kopplar framtid och historia med varandra med udd både mot determinism och mot gröten av liberalism, postmodernism, identitetspolitik, naiv voluntarism osv (och även messianism tvärtemot det just citerade).

… liberals claim that capitalism is today so global and all-encompassing that they cannot ”see” any serious alternative to it, that they cannot imagine a feasible ”outside” to it. … the task is not to see the outside, but to see in the first place (to grasp the nature of contemporary capitalism) – the Marxist wager is that, when we “see” this, we see enough, including how to go beyond it.

The act proper is precisely an intervention which does not merely operate within a given background, but disturbs its coordinates and thus renders it visible as a background.

Men vad är det egentligen som ”vi” kan se ”in the first place” och som också säger oss ”how to go beyond it”? Och hur kan fler dras med i detta ”seende” som annars så effektivt blockeras? Genom hela boken figurerar ett ”vi” som står för ”vänstern” men ändå tycks ligga farligt nära det mytologiska ”vi” som enligt bekymrade iakttagare av vår värld ”måste” göra det ena eller andra. Och hur är det med bokens tredje och sista avdelning, ”What is to be done?”, bjuds där på ett nedstigande från den höga abstraktionsnivån? Nej, syftet är ett annat. Genom hela boken är det en filosof som talar, jag skulle vilja säga en filosof i althussersk mening, där det egentligen inte heller handlar om abstraktionsnivåer utan om att dra skiljelinjer. Även om texten är abstrakt, med avbrott för sedvanliga blandningar av exempel från vardag, litteratur, film och skämt. Och nu även musik – Zizek gör en underhållande analys av EU-hymnen. Filosofin är inte en sorts vetenskap eller teori utan en teoretisk interventionspraktik, där tänkandet fördunklats på ideologiska grunder. Ideologierna som Zizek vänder sig mot är de liberala och postmoderna sätten att svara på svårigheterna för radikal politik, t ex att relativisera kapitalism- och klassbegrepp och jämställa alla kamper. Gentemot dessa tendenser hävdas trohet med marxistiska positioner och den ”eviga revolutionära idén om jämlikhet”. Allt handlar om att upprätthålla detta motsatsförhållande, att lyfta fram det förträngda, varken mer eller mindre.

Ändå infinner sig en viss besvikelse över att de 460 sidorna inte ens abstrakt diskuterar hur vänstern kan gå vidare med dessa frågor och övervinna olika hinder. Genom textens alla vindlingar blir det aldrig särskilt klart vad Zizek tänker om politiken eller om hur förståelsen av subjektivitetsproduktionen kan användas. Bokens avslutande förslag om att återinföra ”informatörer” av DDR-typ, som skall ange kontrarevolutionärer till myndigheterna, verkar vara ett väl hastigt nedstigande, eftersom frågan kvarstår hur denna revolutionära myndighet skall insättas. Det följande är ingen recension av boken utan mina reflexioner kring förhållandet mellan de olika temana.

Hos dem som inte beaktat det just sagda lär Zizeks förespråkande av ”proletariatets diktatur” och ”revolutionär terror” förorsaka lyfta ögonbryn och förutsägbara reaktioner. Men som sagt, syftet är varken att framställa en politisk vision eller ett handlingsprogram utan att ställa begreppen i nytt ljus. De sägs peka mot väsentliga problem. När Zizek säger att proletariatets diktatur är demokrati är det inte bara orwellskt nyspråk. Som jag tolkar Zizek hävdar han att demokratins väsen är en inbrytning i det politiska av dem som är ”universella” i det att de inte representerar några särintressen. Att det var något sådant som hände i den första grekiska demokratin, och att det är proletariatet som en klass utan andra intressen än att upphäva sig själv som klass som skall bryta in i det formella demokratiska spelet och representationerna av intressen just för att hävda det intresselösa. (En intressant tanke som framförs är att det är invånarna i världens växande slumområden som är det nya proletariatet och som står utanför samhället även vad gäller dess kontroll.) Denna våldsamma (i betydelsen omvälvande) inbrytning är ”terrorn”.

Några citat ur boken:

Consequently, to REPEAT Lenin does NOT mean a RETURN to Lenin – to repeat Lenin is to accept that ”Lenin is dead,” that his particular solution failed, even failed monstrously, but that there was a utopian spark in it worth saving. To repeat Lenin means that one has to distinguish between what Lenin effectively did and the field of possibilities that he opened up, the tension in Lenin betweeen what he effectively did and another dimension, what was ”in Lenin more than Lenin himself.” To repeat Lenin is to repeat not what Lenin DID but what he FAILED TO DO, his MISSED opportunities.

In the revolutionary explosion as an Event, another utopian dimension shines through, the dimension of universal emancipation which, precisely, is the excess betrayed by the market reality which takes over ”the day after” – as such, this excess is not simply abolished, dismissed as irrelevant, but, as it where, transposed into a virtual state, continuing to haunt the emancipatory imaginary like a dream waiting to be realized. The excess of revolutionary enthusiasm over its own ”actual social base” or substance is thus literally that of the future of/in the past, a spectral Event waiting for its proper embodiment.

What if, however, the future one should be faithful to is the future of the past itself, in other words, the emancipatory potential that was not realized due to the failure of the past attempts and that for this reason continues to haunt us.

An act proper is not just a strategic intervention into a situation, bound by its conditiones – it retroactively creates its own conditions.

What these two defeated ideologies [statssocialismen och den socialdemokratiska välfärdsstaten] shared is the notion that humanity as a collective subject has the capacity to somehow limit impersonal and anonymous socio-historical development, to steer in a desired direction. Today, such a notion is quickly dismissed as “ideological” and/or “totalitarian”: the social process is once again perceived as dominated by an anonymous Fate beyond social control. The rise of global capitalism is presented to us as such a Fate, against which one cannot fight…

… the situation is ”completely hopeless”, with no clear ”realistic” revolutionary perspective, but does this not give us a kind of strange freedom, a freedom to experiment? One has only to throw away the deterministic model of “objective necessites” and obligatory “stages” of development? … If one merely waits for it [the revolution], it will never come, for one has to start with “premature” attempts which – therein resides the “pedagogy of the revolution” – in their very failure to achieve their professed goal create the (subjective) conditions for the “right” moment.

Try again. Fail again. Fail better [från Becket].

Citaten visar en sammansatt position: försvar av en evig Idé om jämlikhet, tanken att alla misslyckade försök satt spår ”into a virtual state”, varifrån de sålunda anhopade kommer att bryta fram i nya revolutioner, nya experiment som inte bara utnyttjar gjorda erfarenheter utan skapar (t om ”retroaktivt” – vilket jag tolkar som aktivering av slumrande historiska möjligheter) nya förutsättningar för framgång. Med Zizeks förkärlek för paradoxer talar han om problemet att vi vet att vi är på väg mot en ekologisk katastrof men ändå inte riktigt ”tror” på det utan håller kunskapen ifrån oss. (Vi tittar ut genom fönstret, gräset är fortfarande grönt osv.) Lösningen är att varken tänka ”framtiden är öppen” eller ”historien är på vår sida” och i stället intala oss att katastrofen är oundviklig. Först då tvingas vi skriva om den redan skrivna historien!

Det sätter alltid igång tankeverksamhet att läsa Zizek och jag har deklarerat vad jag tidigare utvunnit och tagit med mig. Jag känner inget behov av att kommentera eller förhålla mig till hans person (den provokativa och hyperaktiva stilen, den enorma produktionen som ibland vittnar om viss brådska – när jag ställde samman citaten upptäckte jag att det andra i sin helhet påträffas på två ställen, framtoningen som filosofisk popstjärna osv). Vad jag har svårt att hantera i den här boken är hans sätt att tala om miljoner döda för att vända det hela i en filosofisk poäng. Han försöker aldrig försköna något men kan genast försvinna in i Hegel eller Kant. En del väl magstarka saker sägs om ”det revolutionära subjektet” (eller är denna reaktion bara tecknet på att jag inte är tillräckligt ”revolutionär”?). Här blir rörelsen mellan abstraktionsnivåer ett problem.

Men som Zizek upprepar i dessa sammanhang: det finns en annan sanning i detta. Om motsättningar och politiska medel skall uppfattas på nya sätt, är det vi till vänster eller är det motståndaren som dikterar detta? Om det gäller att ”gripa tillfället”, att på oförutsedda sätt gripa in i komplexet av kontingenta omständigheter där öppningar visar sig, vem informerar oss om vad som öppnas mot vad? Vad är egen politisk filosofi och vad är kapitulationer av antydda slag? Vi befinner oss åter i ideologikritiken. Eller inom ett avsnitt av densamma – på hög höjd. Men frågar vi oss igen: vad är radikalt, var skall det radikala sökas, hur uppbådas radikal entusiasm?, kompliceras saken.

Det problem som jag intresserat mig speciellt för gäller ideologin och det förhållandet att all ideologi innehåller ett i psykologiskt avseende konservativt moment. Och detta inte bara inom maktens ideologiska apparater. Människan är ett ”ideologiskt djur” som inte kan leva utan dessa riktningsgivare och igenkänningstecken, som så massivt tillhandahålls av ideologiska apparater med egen tröghet. Ideologin är inte förebådande utan bekräftande och frågan för ideologikritiken är vad som ytterst bekräftas i en viss ideologisk praktik. Det är en fråga som ideologin själv inte besvarar utan tvärtom blockerar. Ideologin kan verka i ett politiskt radikalt sammanhang och bekräfta rörelsen som just rörelse (”på väg”), men den kan också av olika skäl vara konserverande. Den kan låta ”radikala” människor leva inneslutna i den verklighet som de tror sig vara höjda över. Den blir då intern för den befintliga ”rörelsens” medlemmar; ingen annan dras med när dessa för varandra visar upp sina tecken. Det är fråga om en slutenhet mot men inom samhällets slutenhet, där politisk svaghet befästs genom ideologins egna mekanismer.

lenin

Vad betyder egentligen det andra citatet? ”Transposed into a virtual state”? För de flesta människor är tidigare revolutioner inte mer än varnande exempel. Ändå finns någonstans all tidigare revolutionär entusiasm lagrad väntande på att få ta ny gestalt. Var då? Och vilka är ”vi” (mer konkret) som nu har frihet att ”experimentera” just för att allt ser så låst ut? Som skall försöka igen och igen (trots katastrofala konsekvenser) och försöka misslyckas bättre för varje gång.

Vi har ett antal läger: Det stora flertal som lever under hegemonin med berörd förening av tro och cynism. Vi har alla sätten att söka en ”realistisk” opposition förkastande ”de stora berättelserna”. Och så de ideologier där det faktiskt talas om revolution och kommunism. Exempelvis hos dem som hyllar ”visionen om det klasslösa samhället” men närmast som en flykt från teoretisk reflexion (man besitter den rena visionen som en ledstjärna för det politiska vardagsarbetet). Eller hos grupper av vänsterintellektuella som tvärtom stångar varandra med nygamla stora berättelser fjärran från verkliga proletariat. Det är det andra lägret som är Zizeks måltavla, men han relaterar inte ideologierna ifråga till hegemonin med betoning på denna hegemonis realitet, hur de bidrar till samhällets faktiska slutenhet, och kan därför inte heller säga så mycket om hur den revolutionära entusiasmen kan frigöras i det första lägret. Det är förträngningen av det utopiska och generellt av den politiska fantasin, bl a i form av postmodernismens framgångar, som föranleder Zizeks intervention, ändå erkänns inte dessa förhållanden fullt ut. Skymtar vi några fungerande interpellationer av ”revolutionärer”? Att visa ”trohet mot Saken” utan att dumt slå huvudet i väggen (vilket ofrånkomligen leder endera till kapitulation eller till kompensatoriskt drömmande) kräver som jag ser det att man innefattar väggen i den benämnda motståndaren och därmed i Saken. Det är där jag önskar att Zizek hade mer att säga. Mer precist önskar jag att Zizek sammanför de analyser av slutenheten som han gjort i andra sammanhang med den aktuella bokens emancipatoriska tema.

Jag vill avsluta med en typisk zizeksk ”turn around” från en intervju:

You know, Marx thesis eleven: philosophers have only interpreted the world; the time is, we have now to change it. Maybe, as good Marxists, we should turn it around. Maybe we are trying to change it too much. It’s time to redraw and to interpret it again, because do we really know what is going on today?

Not: Bild från Vänsterpartiets 1:a maj-demonstration i Stockholm i år.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Zizek in defense of lost causes

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s