Angående breven som inte når sina adressater

Som omväxling ett kortare inlägg i väntan på resultatet av min läsning av Zizeks In Defense of Lost Causes.

I en artikel i dagens DN, ”Usel postgång vardag i hela Stockholm”, menar en brevbärare ”att det i dag finns alldeles för många ‘utan yrkesheder’ i branschen”. Ändå hävdar en chef på Post- och telestyrelsen att ”aktörerna på marknaden jobbar stenhårt för att förbättra ‘bristfällig utdelningskvalitet'”. (Att flertalet brevbärare jobbar stenhårt betvivlas inte.)

Förr i tiden när människor fick fel på sina telefoner tillkallades en televerksarbetare som hade en stolthet i att Sveriges telefoner fungerade.  Därför att såväl samhällsanda som struktur och arbetsvillkor medgav detta. Idag skickar teleaktören en anställd hos en tillfälligt inhyrd reparationsaktör, vars främsta engagemang ligger i att lämna en saftig räkning. Är kunden inte nöjd har de olika aktörerna alla möjligheter att skylla på varandra.

När det klagas på hur skitigt det är på skolor, i sjukhus och bostadshus lyder mantrat: “Vi ska tala med städbolaget”. (Jag har fått berättat för mig att “skit” på sjukhus inte bara består av ”damm” och liknande…) Man talar, men utan effekt. På den tiden man hade egen personal, som i de förstnämnda fallen dessutom var arbetskamrater med dem som brukade miljön, var det inte skitigt. En städare, liksom en televerksarbetare, gjorde då sitt jobb för att få lön men i en relation till arbetsköpare, brukare och plats. Med privatisering och konkurrensutsättning (krav på val av billigast aktör) är det bara pengar som styr i var och en av det uppbrutna samhällets nodpunkter. Bolaget sitter säkert så länge kontraktet gäller och man kan slingra sig ur anklagelser om kontraktsbrott.

I samma dags tidning, på samma sida, artikeln under, talas om skolors befarade personalinskränkningar. En rundringning bland stockholmsskolorna visar att mer än hälften av dem har svårt att få budgeten att gå ihop. Men skolledarförbundets ordförande i Stockholm anser inte att bilden är så dyster. ”I och med valfriheten gör rörligheten bland eleverna att många skolor har en knepig situation i bedömningen av långsiktiga resurser. De måste ständigt vara beredda att justera antalet anställda.” Svårigheten att bedöma ”rörligheten” betyder alltså att kanske hälften av skolorna svarat alltför pessimistiskt i undersökningen. I verkligheten kommer inte nettorörligheten att bli negativ för just dem.

“Aktörerna på marknaden.” De två termerna refererar till varandra, marknaden består av aktörer och aktörerna är aktörer i kraft av marknaden. Utan aktörer ingen telefon, ingen tunnelbana, ingen skola, ingen vård. Att ett samhälle skulle kunna vara organiserat på annat sätt förträngs i en mycket bokstavlig mening; det finns inget utrymme för sådana föreställningar i det cirkulära tänkandet och inom de väl etablerade förhållandena. När detta tänkande och de bakomliggande interpellationerna vilar på dessa realiteter och samtidigt performativt skapar marknadens subjekt (aktörer och kunder) saknas utsida. Det finns inget behov av att försvara systemet med anbefallt kaos, detta kaos är rätt och slätt vår verklighet. Om ”förr i tiden” inte är glömt i absolut mening är det fråga om en praktisk glömska.

Eller annorlunda uttryckt: i en värld som bara består av aktörer och kunder finns ingen Politik och utan Politik går det inte att tänka en annan värld. (Den befintliga politiken går ut på att jämna vägen för aktörerna och hålla Politiken borta.)

Det handlar inte ens om skapande av ”sunt förnuft”, det är strängt taget fråga om rent maktspråk eller nyspråk som fungerar genom sin hegemoniska ställning. Frågan som jag ställer i mina inlägg är i vilken mån det är möjligt att mobilisera mot själva språket. Att kanske mobilisera de visioner som jag annars ställer mig frågande inför (för att de inte är visionära utan av rent intern karaktär, visionärernas inbördes bekräftande av varandra som sådana och av sin maktlöshet) som ett i likaledes omedelbar mening avbrytande av detta språk. ”Du talar om aktörer vars primära intresse är pengar,  jag talar om hur människor kan organisera sitt samhälle.” Jag syftar alltså inte på ”upplysning”, ”avslöjanden” eller liknande utan helt enkelt på att tala just där ideologin kräver och för det allra mesta lyckas åstadkomma tystnad. Att finna punkter där sådana interventioner blir effektfulla.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Angående breven som inte når sina adressater

  1. Fredrik Edin skriver:

    Tack för ett, som vanligt, tänkvärt inlägg. Ser fram emot din rapport angående Zizek.

  2. ideologikritik skriver:

    Tack för uppmuntran. Det skall inte förväntas några djupsinnigheter om Zizek; det är ganska lite jag begriper. Men jag hoppas kunna utvinna något att ställa i relation till frågan vad som egentligen är radikalt idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s