Friska fläktar i hyresbranschen

Jag skulle vilja ta diskussionerna kring förslaget om marknadshyror som utgångspunkt för fler generella reflexioner över kapitalistisk/ marknadsekonomisk hegemoni. Först en bakgrund i form av ett antal citat, de första ur  DNs ledare 9.9 med rubriken Värna hyresrätten.

Få lär kunna blunda för de problem som kännetecknar dagens hyresmarknad: långa bostadsköer, svarthandel med hyreskontrakt, låg rörlighet och för svagt intresse att bygga och hyra ut bostäder. Problemen är särskilt kännbara i storstadsområdena. I Stockholms innerstad försvinner hyresrätterna i rask takt när de ombildas till bostadsrätter.

Hyresmarknaden lider av planekonomiernas alla klassiska problem. Regleringarna som styr hyresrätten tillhör de få kvarvarande resterna i svensk ekonomi av efterkrigstidens övertro på ransonering och planering – även om flera ändringar till det bättre gjorts på senare år som ökat marknadsinslaget. …

Därför var det uppfriskande när Michaël Kochs statliga utredning ”EU, allmännyttan och hyrorna” presenterades i april i år. Utredningen tillsattes under den socialdemokratiska regeringen med uppgiften att svara på om det svenska hyressystemet är förenligt med EG-rätten.

Dess huvudförslag är att de kommunala bostadsföretagen ska drivas på affärsmässig grund och att deras hyresnormerande roll tas bort. I dag snedvrids konkurrensen genom att kommunerna stöttar de allmännyttiga bolagen som styrs av självkostnadsmodellen, vars hyror sedan blir norm även för de privata fastighetsägarna.

Kochs utredning föreslår inte någon chockartad övergång till marknadshyror. … Men efterfrågan ska få större genomslag. …

Kochs förslag har mött hård kritik och är på väg att överges även av regeringen för en alternativ modell från Sveriges Kommuner och landsting, SKL, som organiserar ägarna till bostadsbolagen. Allmännyttan ska visserligen drivas affärsmässigt, men undantag kan göras från kravet att vinstmaximera. Helst vill SKL ha kvar allmännyttans hyrestak – om inte så behövs en spärr mot oskäliga hyreshöjningar. Marknadsinslaget blir mindre än i Kochs förslag. Det är illa.

Ändå finns positiva öppningar. SKL lyfter fram Malmömodellen, där hyresgästernas värderingar legat till grund för större hyresskillnader mellan lägenheter i olika områden. Det är en bra början till en sundare hyresmarknad.

Ledaren var ett svar på ett nu flitigt citerat inlägg av Hyresgästsföreningens ordförande Barbro Engman:

Utredningen förslår vad som i praktiken är marknadshyror. Den vill ha ett särskilt efterfrågepåslag som höjer hyrorna hos privatvärdarna till samma nivå som med marknadshyror. Allmännyttan ska sträva efter marknadshyror och drivas enbart i vinstsyfte – dess fastigheter får inte användas för bostadsförsörjning, stadsutveckling och integration om det inte ökar vinsten. Affärsmässigheten är extrem: de allmännyttiga bostadsföretagen är skyldiga att ombilda sina lägenheter till bostadsrätt om det ger högre vinst och de får inte bygga lekplatser, ”om dessa inte bidrar till en bättre lönsamhet”. Det, menar utredningen, är en följd av EU:s regler.

Josefin Brink (Vänsterpartiet) kommenterar:

Utredningen föreslår: ”ett efterfrågespåslag: när hyran prövas ska efterfrågan i det aktuella läget avgöra hyrans storlek. Påslag ska göras till dess efterfrågan planar ut.” I praktiken betyder den här idén att om 100 personer i kö till en ledig bostad ska hyran höjas till dess att 99 tvingas tackar nej av ekonomiska skäl. Efterfrågan på bostaden i fråga har då kommit i balans med utbudet, helt i enlighet med nyliberal teori. De övriga 99? Nej, de har inte någon given plats i teorin. De hamnar utanför kalkylerna så att säga. Men lite får man ju offra för att uppnå den perfekta marknadens nirvana.

Hon avslutar kärnfullt med

Jävla as!

För var och en som inte själv är ”marknadsaktör” eller borgerlig ideolog är det uppenbart att DN:s ledare uttrycker ideologi i konventionellt kritisk mening:

1. Försvaret av fastighetsägarnas profiter och den klassmässiga rensningen framställs förskönande – som att ”värna hyresrätten”. I en deklaration ”Om DN ledare” i webb-upplagan förklarar de ”oberoende liberala” att deras ”viktigaste uppdrag” är att ”försvara människovärdet”.
2. Man underlåter att ställa grundfrågorna om det verkligen är ”sunt” att fundamentala behov skall vara avhängiga privata intressen. Eller för vem det sunda är sunt.
3. I stället hyllas de fria marknadskrafterna. Lekplatser måste vara lönsamma.
4. Eller rättare sagt, om vi tar fasta på den första meningen med nyckelorden problem och marknad, representerar ordet problem det som kan förändras, medan marknad är det absolut givna inom vilket problemen skall lösas. Liberalismen är i denna mening totalitär.

I första hand är detta förstås en politisk intervention när en strid kring regleringar aktualiseras. Som sådan skall den mötas politiskt, dvs med politisk kritik av konsekvenser och med politiska alternativ. Vad gäller ideologin måste vi som vanligt fråga oss var det ideologiska i denna ligger, den ideologi som riktas nedåt t ex mot de hyresgäster som nu skall inställa sig på att bli ”rörliga” eller utåt som reglering (!) av hur man skall tänka för att inte vara bakåtsträvande eller osund. Hur finna en kritik som inte bara trött upprepar vad alla redan vet? Eller försvinner in i föreställningen om en ”ideologisk kamp” som bara är ett annat namn på den politiska kampen, som i sin tur snöps just för att den inte intresserar sig för det ideologiska.

DN:s ledarsida, en stämma i en stor kör. (Redaktionen jobbar i skift med att skandera ett och samma budskap Marknad, marknad, marknad! med en taktfasthet och konsekvens som får anses beundransvärd, speciellt mot bakgrund av att det inte harmonierar med vad som framförs i tidningen i övrigt. Det som i ledaren är uppfriskande är på nyhetsplats chock. För att inte tala om kultur- och debattdelen med en tyngdpunkt betydligt längre vänsterut. En märklig ”pluralism”.) Vad som där explicit framförs är argument. Genast måste sägas att dessa inte i sig själva är ideologi, för en ideologi verkar inte med argument. Däremot är de bärare av ideologi och detta just i och med att de inte heller är argument mot ”en annan värld”; de är systemets interna argument gentemot osunda störningar, det är de systemspecifika villkoren själva som oförmedlat talar utan att behöva deklarera vilket system det tillhör. (Man kan säga att man konfronterar ”socialismen”, men denna är då makroversionen av de osunda regleringarna och i övrigt ett spöke, liksom inom den religiösa marxismen en ideologisk kategori, fast med omvända förtecken.)  Alltså: för att människor skall ha någonstans att bo måste det finnas några som ”har intresse av att bygga och hyra ut bostäder”. Liksom försörjningen förutsätter att det finns arbetsgivare intresserade av att ”ge arbete”. För att ”värna hyresrätten” (gentemot ombildningen till bostadsrätt) måste hyresvärdarna ges bättre villkor. Att säga sådant är inom systemet sant och fullständigt rationellt, inte bara med avseende på profiterna.

Det samhälle där kapitalism/marknad utgör våra ”reella existensbetingelser” är faktiskt vårt samhälle och ett fungerande samhälle. Det fungerar inte med avseende på rättvisa eller planetens långsiktiga överlevnad, men sådant är inte dess uppgift. Det rymmer en mängd institutioner och ett ekonomiskt maskineri som sammantagna utgör en självreproducerande helhet. Inte ett samhälle där medborgarna känner sig som sådana, alltså som samhällsmedlemmar (de är marknadens atomer), men objektivt sett ett samhälle. Få människor svälter (i vårt land) och de flesta har någonstans att bo. Därför att det finns privata arbets- och bostadsgivare. Ingen hamnar utan den liberala kalkylen som ju förutsätter ”rörlighet”. Och nästa år kvarstår samma institutioner och mekanismer. Och nästa.

Därför kan ideologin utan ord säga: Underkasta dig Marknaden! Underkasta dig det liberala sättet att tala om Marknaden! Kom ihåg, du är vad dina pengar säger att du är! Eller framföra det uppdaterade kategoriska imperativet: Act so that your activity in no way impedes the free circulation and reproduction of capital! (Zizek – For They Know Not What They Do). Det ideologiska ligger för maktens del i hur det otvungna sätt på vilket man rör sig inom en viss horisont och förklarar hur saker och ting måste vara bestämmer och befäster denna horisont, politiskt och ideologiskt, i en cirkelrörelse. Populärt är att tala om det goda som 90-talskrisen förde med sig, hur den öppnade ögonen även på socialdemokrater och fick dem att förstå villkoren för en ”dynamisk ekonomi”.

Så långt är allt fortfarande banalt eller demagogiskt, beroende på var man befinner sig. Ingen framför explicit just dessa budskap och ingen underkastar sig dem oreserverat. Ändå, eller just därigenom, är ideologin ifråga en realitet i reproduktionen av samhällsförhållandena.

Hegemonin kan uppfattas som en samverkan mellan två förhållanden:
1. Att livet under kapitalismen formas som om vi är vad våra pengar säger att vi är. (Den som inte har tillräckligt med pengar får vara inställd på ”rörlighet”.)
2. Att de ideologiska apparaterna från alla håll (med eller utan ord) talar till individer som (för ideologin) är vad deras pengar säger att de är.

Att individen svarar på anropen (”ja, det är jag”) är här inte detsamma som att hon oförbehållsamt erkänner ”javisst är jag vad mina pengar säger att jag är”. Men svårigheten att bestämma vad det är som sker, hur den hegemoniska slutenheten upprätthålls, är inte en anledning att släppa ämnet utan att fördjupa det. Det handlar inte om att finna ett entydigt svar utan om att utveckla kritik av hegemonin som sådan och sätt att möta de ideologiska flödena.

Zizek skriver om hur en samhällsordning mer än att producera myter om sitt våldsamma ursprung (t ex genom att förlänga idéerna om jämlika utbyten, sociala kontrakt osv bakåt och bortom den ursprungliga kapitalackumulationens faktiska förlopp eller genom att tala om de första kapitalisterna som de arbetare som var extra sparsamma och förutseende vad gällde att investera det sparade) i en mer kvalificerad mening är den tillslutning gentemot de egna bloddrypande och kontingenta grundvalarna som gör explicita myter överflödiga. Det är denna tillslutning, en insida utan utsida, som kan kallas hegemoni.

Man skanderar Marknad! och försvarar allt som gynnar kapitalet och privata intressen, men vad beträffar ideologin talar denna egentligen inte om marknaden. Ideologin är här på sätt och vis en version av managementkulturen och dess åtskillnad mellan ”de som är med på tåget” och ”bromsklossarna”. Man kan acceptera det som är eller vara en bakåtsträvande dumbom. ”Tåget” måste bestämmas som den dubbla makten: att genomdriva marknadens realiteter och från alla håll (DN:s ledarsida är ett) predika för och emot dem som erkänner respektive hotar dess sundhet. Denna massiva och riktade närvaro (snarare än argumenten – mässan, eller delar av den, lästes en gång på latin) har effekter i konstitueringen av marknadens subjekt, de som i praktiken underkastar sig Marknaden.

Som med all ideologi handlar det alltså inte om att tala om så mycket som att tala till. ”Naturaliseringen”, att få de ”ekonomiska realiteterna” att framstå som realiteterna rätt och slätt, är bara en sida av saken. Dessa realiteter verkar för övrigt av egen kraft. T ex kan det på kort sikt bli sämre för alla ”att kasta grus i maskineriet”, och det är därför ”oansvarigt” och ”ej förtroendeingivande” att vara radikal i den faktiska politiken. Interpellationerna av subjekten – ”aktörer”, arbetsgivare och arbetstagare, kunder och konsumenter – utsänds i direkt anslutning till de olika marknadspraktikerna, samtidigt som det är fråga om förskjutningar, t ex från medborgare till marknadsatom, och performativ konstituering av dessa subjekt i de ideologiska apparaterna med alla de till stor del i det omedvetna verkande mekanismer som jag skriver om i andra inlägg.

Subjekten behöver inte vara fullt ut troende. Liberalismen är som sagt totalitär, men inte på det fundamentalistiska sättet (utom möjligen för de liberala ideologerna själva). Dess effekter är inte homogena, de ligger i en förlamad sammansättning av tro (”de har väl rätt”), misstro och cynism – ”det finns inga alternativ” – speglande den faktiska frånvaron av alternativ. Fördelningen inom denna sammansättning kan variera, tron kan vara mer eller mindre stark osv; effekten, tillslutningen, är konstant eller kanske vi skall säga tillräcklig. I praktiken sammanfaller liberalens förnuft och den underordnades cynism. (Modern ideologi bjuder således underkastelse utan att erbjuda någon stark tro, hänförelse eller hopp om ett bättre liv efter detta som kompensation. Bara konsumtion.) De ”dåliga subjekten” (Althussers uttryck) står vid sidan av, dessvärre i alla avseenden, upptagna av att odla former för den egna sammanhållningen. Det är den hegemoniska ställningen som sådan – uppburen av den ekonomiska rationalitet som den speglar – som är vad som självreproducerande talar i liberalismens tal.

Vad kan då sägas om det frånvarande radikala? En tanke är att ”radikal” inte skall stå för hur långt man går i sina kravlistor utan för hur man löser problemet att existera inom och gentemot hegemonin, möta dess ideologier i deras faktiska opererande, förena kort- och långsiktiga perspektiv osv. Att inte stanna vid att bemöta vad ideologin säger (”nej, detta är sunt bara för profitörerna”) utan utveckla ett språk för vad den gör, detta eftersom effekterna förutsätter att deras produktion inte omtalas. Att tala om ideologiska apparater, interpellationer osv som ett led i identifieringen av motståndaren och dennes maktmedel. Det handlar inte om att ”avslöja” dessa medel så mycket som att mobilisera mot dem på rätt nivå, utveckla mothegemoniska praktiker vända mot makten i alla dess framträdelseformer. Göra det påtagligt att ”det man talar om” inte bara är dikterat av makten utan är dess närvaro, en närvaro som det emellertid går att försvara sig mot när den väl gjorts gripbar och som föranleder frågor om utsidan, Politiken, striden kring de fundamentala villkoren.

Med andra ord, hur söka en sammansättning motsatt den nämnda förlamningen, en sammansättning av kritik, politiska mål, politisk praktik och ideologisk bekräftelse, där det är positionen utanför hegemonin, explicit uttryckt och gestaltad, som bekräftas? Det första radikala kan vara att tala om den radikala politikens problem i sådana termer. Att utveckla ett språk för att tala om hegemonin som sådan och om den subjektiva position som följer med ägandet av ett sådant språk. I en cirkelrörelse.

Annonser
Det här inlägget postades i Kritik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Friska fläktar i hyresbranschen

  1. Johannes Jäger skriver:

    Underbart att läsa och få uppleva din skärpa, hur det angelägna tycks silas fram lika självklart som i en flod där man vet att det finns guld.

  2. ideologikritik skriver:

    Tack Johannes. Just den text du läste är jag inte så nöjd med, här är en ny version, antagligen helt emot bloggandets anda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s