1. Det mesta jag vill säga med anledning av sommarens religionsdebatt
är redan sagt i andra inlägg (Göran Rosenberg och Gud och Religionen igen); jag tänker här i två variationer koncentrera mig på själva tillslutningsmomentet i det tal om ”öppenhet” som återkommande framförs. Det är alltså främst den agnostiska praktiken som skall uppmärksammas men för att försöka påvisa den vanliga ideologiska omkastningsmekanismen och hur den på vanligt sätt döljer sig själv och därmed bidrar till all ideologisk omkastning, även sådan av mer politisk betydelse. Den kortare variationen är placerad först eftersom den undviker ideologikritikens begreppsapparat (se Vad är ideologi?) men refererar till inslag i debatten som redovisas i den längre.
2. Hur en fiktiv strid förstärks i och med att den utkämpas
Antag att idén om en högre makt utmejslats inom sociala praktiker tillkomna på en mängd grunder – behov av sammanhållning, reglering av det sociala livet, mening i individens liv, förklaringar av naturfenomen, legitimering av makten. Antag vidare att gudsidén är fortsatt knuten till sin användning inom ”apparaten” där dessa praktiker regleras (”kyrkan”), närmare bestämt för att tilltala individerna, ”Guds barn”, och hålla fast dem i kommunikationsakten (och i kyrkbänken). Detta på ett retroaktivt sätt, inte för att övertala om något yttres existens utan för att tala till redan tilltalade. Enligt denna hypotes kan idén inte betraktas som svar på enskilda frågor, även om individers undringar inför tillvaron funnits med i det tryck som format apparaten. Det är inte heller idén som sådan som har olika funktioner och tillgodoser behov, den tjänar de praktiker som har dessa funktioner genom att utgöra beståndsdelar av individers livsföring.
Men när idén väl etablerats förenas den med sin rent begreppsmässiga negation, inte reflexion över dess ursprung och vad som pågår när den uttalas utan förnekandet av idéinnehållet inom dess egen föreställningsvärld: ”Gud finns inte”. Den avfärdas som ”knasigheter” och ”hokuspokus” för att tala med en av debattörerna. Dessa positioner konstituerar ett fiktivt slagfält, där agnostikern mutar in sin nisch med det helt riktiga konstaterandet ”vi kan inte säkert veta”. Med den tredje positionen, där osäkerheten inte gäller de två första positionernas karaktärer utan vilken av dem som är sann, förefaller det som att alla tänkbara alternativ täckts upp, och därför kan all diskussion om det religiösa utspela sig inom och mellan dem. (Debatten har formellt gällt hur troende och icketroende skall förhålla sig till varandra men har inte nått utanför problematiken ”trosvisshet”.) Konstruktionen är sådan att grubblare och debattörer ges obegränsat med uppgifter. Den stadfästs i uppslagsverk där det som i Wikipedia kan heta ”En religion är ett trossystem som grundar sig på föreställningar om en eller flera gudar …” Därefter presenteras teorier om religionens uppkomst och funktioner samt beskrivningar av ritualerna, utan att detta ändrar angivelsen av grunden. Striden är fiktiv, men bindningen till stridens apparat, regleringen av vad som sägs och inte sägs, är verklig – det är inte heller här idéerna som rör sig i sin egen rymd. Men de konsolideras just genom tvivlet och förnekandena, genom tvivlets form som utplånat sina spår.
Man behöver inte förneka ”existensens gåta” eller ”existentiella frågor”, men man kan fråga om inte dessa alltid redan är invaderade av de institutionaliserade och mångtusenåriga ”svaren”. Även s k privatreligiösa torde vara bundna till de apparater som de halvt revolterar mot och modifierar. Vittnesmålen om livslånga våndor och tvivel kan visa på det fiktiva slagfältets kraft och slutenhet snarare än på ”de metafysiska frågornas” realitet. Man kan ifrågasätta om den av vissa önskade dialogen (”vad är Gud för dig?”, se nästa avsnitt) är mer än fältets produktion av inre variation som stärker det utåt.
Hypotesen att det är gudsidén som inte finns – som rent antagande om existens – är otänkbar inifrån fältet ja/nej/vet ej. (De som säger ”Gud finns inte” kan naturligtvis också säga saker som liknar hypotesen. Men vad denna gör är att föra existensfrågan åt sidan, inte för att den är ”löst”, inte för att den är ”ofruktbar”, utan för att frukterna är alltför välbekanta.) Därför är ”öppenheten” ifråga om de olika svaren på ”de metafysiska frågorna” i själva verket en slutenhet; det medges ingen reflexion kring debattens betingelser eller om alternativ beträffande hur frågorna skall uppfattas. Agnostikerna demonstrerar på sätt och vis detta extra tydligt (utifrån sett). ”Vi kan inte säkert veta” är igenkänningstecknet inom den agnostiska praktiken, som nu yttrar sig i författandet av ett manifest (se nästa avsnitt). Nej, men man kan söka en position som inte är dikterad av det man söker undkomma eller förhålla sig till.
3. Hur ett fiktivt slagfält konsolideras i mediaapparaten
Man kan undra om kulturredaktionerna strukturerar debatter utifrån en från början uppgjord dramaturgi. Tumultet kring Humanisternas annonskampanj (”Gud finns nog inte”) får ta en viss tid, varefter de Förnuftiga släpps fram, de som manar till öppenhet och dialog. Detta under kommentatorers jubel: Tack! Äntligen! Motsvarande de troendes Amen!
Två förnuftiga: Inger Edelfeldt, Är det konstigt att man längtar? (DN 12.7).
Om jag i detta sammanhang har någon föreställning om hur ett gott samhälle skulle se ut, så innehåller det i stället ett levande samtal om existensens öppna fråga, fört som en respektfull dialog, med en viss ödmjukhet inför begränsningarna i det mänskliga intellektet, och en viss förståelse för människors behov av vad vi försiktigt kan kalla ”en andlig dimension”.
Jag antar att det första man måste titta på, om man vill förstå svårigheterna i diskussionen om Guds existens eller icke-existens, är vad man – bägge parter – egentligen menar med ”Gud”. När de diskuterande väl har lyckats förstå varandras föreställningar om Gud, och även har gjort sig en uppfattning om de djupare behov som ligger bakom de respektive föreställningarna, kan eventuellt dialogen börja.
Och Stefan Einhorn med sitt Agnostiska manifestet (DN 14.7), vars syfte inledningsvis anges som ”att etablera en relativt trygg mark för alla som inte känner sig säkra när vi kommer in på frågor som rör tron på Gud, livet efter detta och livets mening – de så kallade metafysiska frågorna”. Två punkter ur manifestet:
1) Öppenhet. Även om människor kan ha en inre övertygelse om att det finns eller inte finns en metafysisk verklighet är det vår uppfattning att de andliga livsfrågorna ur ett förnuftsmässigt perspektiv inte har besvarats. Det är också med dessa ord vi definierar begreppet agnosticism.
5) Ödmjukhet. I medvetande om att en begränsad andel av mänsklighetens frågor ännu har kunnat besvaras med hjälp av vetenskaplig metodik understryker vi behovet av ett ödmjukt förhållningssätt i avseende på att det vi i dag betraktar som kunskap i framtiden kan komma att modifieras.
I ”berättande” ideologiers själva princip finns skapandet av en insida som inte är medveten om sin utsida, dvs om skapelseprocessen och därmed själva strukturen utsida/insida. Explicit drivs detta längst i religiös fundamentalism (”allt är av Gud skapat och allt mänskligt görande och låtande måste relateras till Guds vilja”). De som kommer med förnekanden identifieras som avvikare, de som inte ser vad de borde se, och utgör inget hot. Men en lika stor slutenhet kan verka på ideologisk metanivå, som i den aktuella debatten som för agnostikernas del är så konstruerad att de mest avvikande deltagarna är de ”arroganta” ateisterna som bör bli mer ”öppna” och ”ödmjuka”. Dessa i sin tur är inneslutna i tron att deras religionskritik är fullständig.
Ett av medlen att uppnå och bevara slutenheten är att uttala banaliteter där ”självklarheten” döljer utsagans konstituerande moment. ”En begränsad andel av mänsklighetens frågor har kunnat besvaras.” Den outsagda föreställningen är att ”mänsklighetens frågor” redan är ställda (det kan naturligtvis tillkomma frågor) och är samlade i en stor behållare, att vetenskapen träder in för att besvara dem, att den går bet på vissa frågor som då sorteras in i en mindre behållare (inuti den större) benämnd ”de metafysiska frågorna”, andra debattörer talar om ”den andliga dimensionen” (eller med en glidning ”de existentiella frågorna”). Det utsagda är att det finns obesvarade frågor och att vi inför dem skall vara ödmjuka, öppna och dialogvilliga. Det är inte min avsikt att raljera, jag vill bara ställa om inte mänsklighetens så ideologikritikens frågor om vad det egentligen handlar om när det i bestämd form talas om ”de metafysiska frågorna”. Man kan också som Edelfeldt tassa så försiktigt och sympatiskt utan att det gör större skillnad i sak. Hennes ”begränsningarna i det mänskliga intellektet” andas något av den idealism enligt vilken inte bara frågorna utan även svaren alltid funnits i en idévärld, men med endast en viss andel tillgänglig för det mänskliga intellektet.
Eller man säger ”det finns eller det finns inte en metafysisk verklighet, låt oss som inte tror lyssna på dem som tror”. Någon annan att lyssna till finns inte, eftersom de två positionerna anses täcka upp alla möjligheter för hela verkligheten (som alltså äger eller inte äger en metafysisk del eller dimension). Möjligheten ”Gud är en interpellationskategori” kan inte tänkas inifrån denna konstruerade motsatsställning.
Eller som sägs i kommentarerna: ”Men var kanske inte så tvärsäkra när ni framför era argument och sluta att slå varandra i huvudet med era trosfrågor. Tills man verkligen kan bevisa det ena eller andra.” ”Jag blir lite trött på denna diskussion om ateism vs agnosticism. ALLA är agnostiker, även religiöst troende, för ingen VET säkert.” Vad de demonstrerar är hur väl metaideologin fungerar. Tanken att allt skulle ändras om man ”bytte terräng” (där det inte längre är fråga om att bevisa saker på ideologins insida) är fullständigt frånvarande. I stället möts de ledande agnostikerna av påhejanden i enlighet med ideologiernas igenkänningsprocedurer. Samt av mer kritiska röster men fortfarande inom samma problematik.
En utgångspunkt för de nya frågorna kan vara en annan åtskillnad mellan olika slags frågor. Vi har vetenskapliga frågor som inte är ”de frågor vetenskapen lyckats besvara” utan frågor som liksom sina svar produceras inom vetenskaplig praktik, tillhöriga ingenting annat än denna praktik och dess tankeapparat i sitt specifika sammanhang. (Tankeapparaten: de befintliga begreppen, frågorna, teorierna, metoderna, verifieringsformerna, institutionella betingelser osv.) Vetenskapen ställer sina egna frågor. (Man kan inte heller ställa ”nåbar kunskap” mot ”all kunskap” för att få ett mått på ”det mänskliga intellektet”.) På motsvarande sätt tillhör andra frågor andra apparater och praktiker tillgodoseende andra behov: Ideologiska ”frågor” som strängt taget inte är några frågor, då de är formulerade för att passa till de redan givna ”svar” som tillhör den ifrågavarande ideologiska praktikens rekvisita (kategorier som utkristalliserats för att användas av interpellationerna). Politiska frågor (”Vad i samhället vill vi förändra och hur? ”). Vishetsfrågor om de goda sätten att leva. Juridiska frågor. Etiska frågor som kan uppfattas som människors sätt att söka reglera sin samvaro utanför det juridiska. Konstnärliga frågor. Tankens mer fria rörelser, alla de frågor som språkets öppenhet och eventuellt den existentiella ångesten inbjuder till.
Jag menar inte att varje tanke eller fråga enkelt kan sorteras in i ett sådant fack. Det finns förstås också alltid en spänning mellan vad en individ gör med ett idématerial och detta materials yttre förankring. Det rör sig svårgripbara saker i själsdjupen. Men det är just den komplexiteten och frågorna om de olika ”produktionssätten” för idéer som förnekas i paketeringar som ”de metafysiska frågorna”, som därför kan misstänkas vara ideologiska i nyss angiven mening, bestämda av ett spektrum av redan givna svar som sammantagna tycks uttömma verkligheten. Och som, fortfarande sammantagna, fungerar som igenkänningstecken när t ex de öppna, ödmjuka och dialogvilliga människorna interpellerar och konstituerar varandra som sådana inom den agnostiska ideologiska apparaten.
Lena Andersson, som måste betecknas som en ”arrogant ateist” (det var hon med knasigheter och hokuspokus – hon kan inte förstå varför ateismen provocerar, ”den säger ju så lite”), talar om att ”grunda sin världsbild” i ”orimligheter” (DN 11.6). Men kan mot bakgrund av det nyss sagda myllret av idéer i en människas huvud sägas utgöra en ”bild av världen”, rimlig eller orimlig? Annat än som ideologisk blockering av ideologikritiken som strävan att göra distinktioner. Metaforen ”bild” behöver inte avse något sammanhängande och motsägelsefritt; frågan är om den överhuvudtaget kan vara adekvat för myllret av kvalitativt olikartade mentala processer. Och om specifika bilder med anspråk på att vara världsbilder är annat än specifika ideologiers rekvisita.
Nivåerna stöder varandra. De metafysiska frågorna håller grubblare sysselsatta och debattsidor fyllda, vilket legitimerar själva kategorin, samtidigt som denna positioneras gentemot vetenskapen (som inte kan svara på ”alla frågor”). För att förtydliga det nyss sagda dikterar svaren frågorna, men inte de specifika svaren (trosföreställningar och förnekanden) så mycket som de konstruerade motsatsställningarna svaren sinsemellan och tillslutningen som framtvingar ständigt nya ansträngningar att hantera de på insidan olösliga problemen. Man kan också undra om det inte inkommit några mer kvalificerat avvikande bidrag till debatten. Om så skett behöver deras uteslutande inte tolkas som ren censur; debatten ter sig i befintligt skick så vältalig och fullständig att dess fokus inte bör splittras. Och så rullar det på.
