Jag skriver mycket om privatiseringarna för att det är dramatiska förändringar av samhället som pågår nu och för att de är förenade med delvis ny ideologi som aktualiserar den typ av kritik som jag försöker bedriva. När jag väljer texter för kritiken tar jag sådana som både är representativa och i något avseende sticker ut, så att de kan vändas mot sina upphovsmän. En sådan text är en ”debatt”-artikel av två företrädare för Almega respektive Svenskt Näringsliv: Stockholmarna stöder fritt val av vård och skola (DN SthlmDebatt 30.12).

En ny undersökning visar att hårdgranskningen av friskolor och privata vårdföretag i medierna inte minskar viljan att välja vård och skola bland stockholmarna. Det finns tvärtom ett brett stöd för fungerande valfrihetssystem som ger människor makt att själva välja leverantör av välfärd.

I skuggan av vårdskandaler och hårdgranskning av privata skolor som fått stort utrymme i medierna under denna höst, kan det vara klokt att skilja mellan äpplen och päron. Självklart är det så, att brister och missförhållanden inom vård och skola måste åtgärdas. De ska inte tolereras. Däremot minskar inte några skandaler i världen elevers, föräldrars, patienters och anhörigas vilja att själva kunna välja leverantör av sina välfärdstjänster.

… Samtidigt anger fler unga än äldre att de tror mer på privata alternativ framför offentliga, när det gäller att leverera god kvalitet i skola och vård i framtiden.

… Undersökningen från Silentium visar att vi medborgare vill kunna välja … Denna utveckling får inte stanna upp utan måste fortsätta.

Opinionen ger stöd för att man i Stockholm kan fortsätta på den inslagna vägen.

Att en artikel som denna är en ren partsinlaga, att den är en pr-produkt med retorik enbart utformad för att tjäna de ekonomiska intressena ifråga (intressen som ser sig föranledda att bemöta ”hårdgranskningen”), att en ”undersökning” som den refererade ger det resultat beställaren önskat, detta är det banala. Men i stället för att stanna där, eller rättare sagt inte stanna alls utan skynda vidare med en axelryckning åt att en kapitalist är en kapitalist, kan vi stanna för att gräva lite mer i vad som sägs och vad det betyder. Även om det sagda är så grovt och syftet så uppenbart. Eller just därför. För samma saker sägs ju av politiker, ledarskribenter och andra opiononsbildare. Så t ex menar DN att socialdemokraternas kris inte har samband med deras avsaknad av politiska alternativ utan tvärtom att de inte fattat att det ägt rum ”ett värderingsskifte i svensk politik”. SNS-rapporten om privatiseringarnas följder kritiserades för att den inte tog upp valfrihetens egenvärde. Statsministern meddelade i en riksdagsdebatt Caremas åldringar att de i alla fall hade ”växt” i och med att de fått välja. Och för att fästa vad de säger på dem så att det inte tillåts lossna, och för att relatera det till dess effekter, kan man ta fasta på det extra tydliga. Frågan är vilka som är de sammantagna effekterna av denna gemensamma ideologiska front, där ideologin inte utgörs av de explicita ”värderingarna” så mycket som fronten som sådan, den från så många håll utövade makten att utdefiniera dem som inte vill rätt. Och därmed förneka sig själv som front.

Om ”undersökningen”. Det ”breda stödet” bestod i att en majoritet (av ca tusen svarande från utvalda orter) kryssat att det är ”mycket” eller ”ganska viktigt” att ”själv kunna välja skola”. Underförstått att få välja själv i stället för att Storebror bestämmer åt dig. Inte helt förvånande vann alltså de alternativen över ”det är ganska/mycket oviktigt att kunna välja själv”. Flest kryss fick ”ganska viktigt”, men så länge de får våra pengar behöver vi inte jubla över vår frihet. Alternativ som att det är viktigt att det finns ett samhälle eller viktigt att slippa deras val saknades. Vad gällde tron på skolornas kvalitetsutveckling fick friskolorna sämre resultat än de kommunala.

Valfrihetstalet är retorik och det är ren lögn när det påstås att det var medborgarnas önskan att få välja som drev fram privatiseringsvågen, men som dialektiken lärde oss (ironi) övergår kvantitet i kvalitet (sant ibland). När vi från alla håll – politiker, ledarsidor, debattartiklar – bombarderas med ett och samma budskap blir detta något mer än simpel retorik och lögnaktighet, i sina ideologiska apparater skapar det sin verklighet, dvs den verklighet som apparaterna utgör. Dessa är nu inte upphovet till det som de är satta att försvara, och att från vänster använda standarduttrycket ”de borgerliga politikerna handlar av rent ideologiska skäl” (här kopierat från ett blogginlägg om privatiserad busstrafik), att på det sättet slå ihop ekonomi, politik och ideologi till en odifferentierat enhet som kallas ideologi, är att avsäga sig mycket av möjligheterna till reflexion över vad som pågår, speciellt det ideologiska.

Det finns tvärtom ett brett stöd för fungerande valfrihetssystem som ger människor makt att själva välja leverantör av välfärd.

Konstruktionen är intressant. Först talas om ett ”brett stöd”, vars sakunderlag vi har kommenterat. Stödet kopplas så om till något som inte förekom explicit i ”undersökningen”, en ekvivalenskedja med inte mindre än fyra honnörsord samlade i en och samma mening: fungerande, frihet, makt och välfärd. ”God kvalitet” fick nämnas i en annan mening. Kedjan låses som vanligt av mästarsignifikanten Valfrihet. Eller för att uttrycka det mer prosaiskt, man deklarerar först att det är medborgarnas vilja man talar om, hänvisande till vad de svarat i ”undersökningen”, varpå man öser på med egna reklamslogans för de ”privata alternativ” som vi numera tvingas leva under. På vanligt reklammanér trycker man ihop så många positiva värdeord man någonsin kan för att beveka mottagaren, men ett är centralt, Valfriheten.

De talar alltså om för oss vad ”vi medborgare” vill. Detta är något annat än traditionell reklam som uppmanar oss att köpa en viss vara. Naturligt nog, eftersom ”de privata alternativen” inte är något som behöver säljas, de är redan här. Att ”vi vill” saker är en omskrivning av att vi tvingas göra vad kapitalet vill och har makt att genomföra, deras frihet. Vi meddelas att ”inga skandaler i världen” minskar vår redan burna vilja till privata alternativ (ett rätt fantastiskt påstående och ganska hotfullt – vilka skandaler har vi att se fram emot?). Vilket nu belagts vetenskapligt i ”undersökningen”.  Makten förnekar sig genom att förlägga sig och sin vilja till den väljande individen. Samtidigt exponerar den sig med sin arrogans. Ingen lär vara imponerad av ”undersökningen”, liksom ingen tror på moderaternas nya svenska historia eller de valresultat som meddelas i diktaturer. Vad som demonstreras är att makt går före sanning och dessutom tar sig rätt att utge sig för att vara sanningen.

I viss utsträckning lyckas man performativt förändra verkligheten genom att föreskriva den dess karaktär. I någon mån slår orden rot; i brist på makt men inom de faktiska valpraktikerna accepteras dessa som uttryck för den påstådda egenmakten. Associationen mellan ett mer solidariskt samhälle och högst två tevekanaler har viss spridning. Men framför allt innebär språkförstörelsen, där seriösa samtal ersätts med pr-språk, en oförmåga att överhuvudtaget få något väsentligt sagt. Inte för att alla börjar tala detta språk utan för att det ännu inte finns effektiva sätt att bemöta det. Och vad man svarar när man ställs mot väggen med pseudofrågor och förbestämda alternativ kan leva kvar som inkräktare i de egna tankarna. Naturligtvis kritiseras det ena eller andra, Carema, obeskattade jättevinster på skattepengar, att undersökningar uppvisar brister, men inte i samma grad hegemonin som sådan. Naturligtvis finns små grupper av ”dåliga subjekt”. Vilket inte hindrar de av makten påbjudna orden att fortleva som en pendling mellan olika sorters acceptans, där en sort är den cyniska uppgivenheten. Det handlar inte om ”samtycke” utan om belägenheten i detta träsk. Maktens sätt att trycka sin självgodhet på oss andra vittnar om och verkar genom dess realitet. Här kan vi också påminna oss Fredric Jamesons ”The mass of people do not themselves have to believe in any hegemonic ideology of the system, but only to be convinced of its permanence”. För borgarna själva torde valfrihetskategorin pendla mellan att vara en avledningsmanöver och en religiös kategori som verkligen uppfyller dem.

Surfar man runt på skolornas hemsidor står flosklerna (”vår vision”) som spön i backen. De som utnämner sig till den bästa skolan erkänner att de uppfattar sin uppgift som att tävla med andra skolor om kunderna, inte att tillsammans med dem tillhöra ett samhälle där det är angeläget att alla skolor är bra. Skolan är traditionellt förknippad dels med positiva värdeuttryck, dels kritik av vad den faktiskt gör med barnen. Om Kunskap, Bildning och Fostran inte alltid var av bästa sort och det ofta handlade mer om disciplinering, representerade skolan ändå något överindividuellt, något med viss fasthet men som det kunde stå strid kring. Den representerade på gott och ont samhället som något mer än ”leverantörer av tjänster”. Nu bekräftas även här hur allt som är fast upplöses i reklam. Allt utlovas genom flashig webb-design. Egna datorer kanske eleverna verkligen får, eftersom de kan användas till ”självstudier” som är billigare än att anställa lärare. Bra betyg får de hur som helst eftersom konkurrensen kräver det.

Att politiker, företagsledare, ledarskribenter och reklamfolk säger samma saker och med samma erbarmliga språk är i sig en indikator på sakernas tillstånd. Hur kan vi tro att ett samhälle som inifrån äts upp av denna kommers skall ha kraft att rädda klimatet och planeten? Och hur kan man föreställa sig ett annat samhälle där det inte finns något samhälle alls i kvalificerad mening? Där vi erbjuds att marschera mot avgrunden med ett tandkrämsleende. Eller avsluta våra dagar med Caremas ”den goda dagen”. Där politik definieras som att ”locka väljare”. Till saken hör att inte heller de frågorna ställs. Talet om hur väljarna kan ”lockas” hör vi ständigt från media och partierna själva, det kanske tas som bevis på politikens ”ytlighet” men lämnas i övrigt att fortsätta utföra sitt performativa konstituerande av Väljaren, den Väljare som numera blivit så ”rörlig”. På vänsterkanten har frågorna inte funnit någon riktig plats utanför den dominerande dikotomin dagskrav-vision och dess handfallenhet inför att det inte blir så mycket av vare sig det ena eller andra. Det lättaste att förändra borde väl då ändå vara just detta. Att ersätta det odifferentierade paketet ekonomi-politik-ideologi med närmare undersökningar av delarna och deras inbördes samband, och därigenom återföra dem till en och samma motståndare som går att känna igen överallt. Att det som beskrivs med lösa metaforer som ytlighet, klimat eller högervindar är summan av interpellerande akter från identifierbara aktörer – här är det befogat att tala om aktörer – alla hårt arbetande på reproduktionen av produktionsförhållandena. Jag talar då inte om ”propaganda” i betydelsen deklarationer av vad som är sant och rätt eller av den egna förträffligheten utan just interpellationer, smickrande tal riktat till medborgare (fast det är medborgare de inte längre är) som redan har förstått att värdera det nya livet på marknaderna, som inte är bakåtsträvande osv. Metaforen träsk ovan syftade på en ideologisk effekt, inte en orsak, just en sådan effekt som skall övervinnas med benämningar av beståndsdelarna, källorna och funktionerna. Genom att ”visa hur bilderna uppstår” för att anknyta till det föregående inlägget, dvs utöka bilderna med deras produktion. En uppgift för vänstern är m a o att störa reproduktionen genom att börja tala om den i strikta termer – och inbjuda till samtal om den – och då använda det material som så rikligt erbjuds. Att se helheten genom delarna och omvänt. Att erkänna att avsubjektiveringen av homo economicus kräver egna ansträngningar men i direkt anslutning till konstitueringen av homo politicus. Jag menar då inte att det ur individen skall dras ut något som hon varit fylld av utan just detta att försvaga de ideologiska flödena genom att ägna dem explicit uppmärksamhet, att därmed också försvaga motsvarande subjektspositioner. Att först som sist finna sätten att artikulera ett mer kvalificerat detta är inte vad vi vill.

Senaste numret av tidskriften Fronesis har kort och gott titeln Kritik. Jag gillar detta avskalade för att inte säga nakna, att backa för att på nytt fråga vad kritik kan och bör vara. Att det tillsammans med olika sorters kritik även finns metakritik:

Vad är kritik, hur kan den utövas, vilka är dess föremål och former?

Utifrån vilka utgångspunkter och med vilka syften utövas dagens kritik? Saknas det någon typ av kritik i det politiska och intellektuella livet?

Syftet med numret uttrycks som ”att presentera några olika kritiska förhållningssätt och inventera några olika kritiska traditioner”. Resultatet är som vanligt mycket läsvärt. Det följande är dock ingen recension utan mitt sätt att undersöka min egen position relativt diskussionerna i Kritik. Eller för att uttrycka det skarpare, att relatera den närmast fullständiga frånvaron av den positionen, bloggens utgångspunkter hos Althusser och Zizek, till de ideologibegrepp som praktiseras. Naturligtvis behövs många former av samhälls- och ideologikritik, men jag skall försöka försvara tanken att mitt eget ja på frågan om saknad i viss mån bekräftas av redaktionens ovillighet att själv ge den några distinkta svar. Befordrar eller motverkar det som sägs om kritiken i detta i övrigt välmatade nummer denna fråga? Speciellt som självkritiken förklaras vara en av de viktigaste kritikformerna torde väl det vara själva modellen för en (själv)kritisk fråga som emellertid saknas även den.

De olika bidragen ger historiska tillbakablickar på Kant, Marx, Frankfurtskolan, ett tidigare på svenska opublicerat anförande av Foucault och en rad nu levande tänkares redovisningar av sina hållningar. Allt är mycket intressant. Och ändå, som jag ser det, akademiskt och abstrakt utan förutskickelser om konkret tillämpning. Som de följande extraherade punkterna visar talar man om interventioner i ”ett här och nu” men även detta förblir abstrakt. Vi delges inga tankar om kritik som möjligt moment av politisk praktik, dvs hur sådan kritisk praktik skulle kunna te sig. Eller, om förhållandet mellan kritiken och politisk praktik måste beskrivas annorlunda, diskussion om den saken.

– Att undersöka maktens rambetingelser.
– Att upplösa naturaliseringar.
– Att väcka frågan om vi accepterar de kapitaliska förhållandena.
– Att synliggöra historiskt förankrade relationer mellan makt, sanning och subjektivitet. Genom att synliggöra dessa söker kritikern intervenera i ett här och nu i syfte att öppna för andra sätt att tänka, tala och handla.
– Att utveckla konsten att inte låta sig styras så mycket (Foucault).
– Att förstå den process som gör ett samhälle till ett samhälle inte bara i termer av repression.
– Den kritiska teorin …  reflekterar över … såväl det sammanhang i vilket den uppstått … som teorins användningskontext, alltså teorins förhållande till dess adressater … Den kritiska teorin måste … ge sig in i den kritiska praktikens handgripligheter … (Robin Celikates).

Det sista citatet och hela avdelningen om kritisk teori (Frankfurtskolan) rymmer något så ovanligt som kritikers intresse för kritikens adressater. Men inte heller här exemplifieras vad interventionerna eller handgripligheterna kan bestå av.

Per-Anders Svärds artikel Fienden i fantasin, Psykoanalytiska bidrag till ideologikritiken är den enda som uttryckligen går emot definitionen på ideologi som falskt medvetande och i stället talar om affektiva bindningar.

Hur ser gränssnittet ut mellan individ och samhälle som upprätthåller den sociala sammanhållningen trots ständiga påfrestningar i form av sociala, politiska och ekonomiska kriser?

Ideologikritiken måste också redogöra för de krafter som affektivt, känslomässigt – eller libidinalt för att tala med Freud – binder upp människor till varaktig identifikation med en given samhällsordning.

Artikeln erbjuder en utomordentlig och högkomprimerad ”Lacan for Dummies” (min association och precis vad jag behövde). Med Lacan och Zizek talar Svärd om den ideologiska fantasin som en skärm som täcker över omöjligheten av samhällets enhet. Ändå tycks det mig att den brännande frågan om gränssnittet inte följs upp, eftersom detta inte söks som något materiellt, de ”apparater” där samhället söker utöva grepp om individerna och kritisk praktik kan intervenera. (Dessutom framstår på ett tveksamt sätt fantasins populistiska kondensering i fiendefiguren – juden, muslimen, kultureliten som ansvarig för samhällets ofullkomlighet – som modellen för all ideologisk fantasi.) Det hela stannar på idéernas nivå, även om denna inte i första hand uppfattas som något kognitivt.

Vad jag saknar är förstås Althussers begrepp ideologisk (stats)apparat och interpellation som ju Zizek byggt vidare på. Jag kommer att upprepa punkter som mina inlägg brukar kretsa kring, men här i första hand som representanter för en utsida relativt kritiken i Kritik, dvs ”nya frågor” som också mäter upp avståndet till de gamla. Jag menar att kritiken inte minst måste vara en strid om ideologibegreppet, inte för att hävda det ”sanna begreppet” utan för att befintliga begrepp på vanligt ideologiskt manér utgör en insida utan utsida, vad man än säger om att söka nya vägar. I det följande inskränker jag mig till att som material använda Leila Brännström intervju med Anders Johansson, Sharon Rider och Malin Rönnblom.

Och hur hänger kritiskt tänkande och kritiska förhållningssätt ihop med förmågan att bedriva ideologikritik? Med ideologi menas här föreställningar som har en hegemonisk ställning i samhället, som är inristade i institutioner och som upprätthålls och bevaras genom att människor handlar efter dem i institutionaliserade sammanhang men också i vardagen.  (LB, sid 20)

Samtidigt är det kritiska tänkandet per definition reaktivt – därmed löper det alltid risk att bidra till att upprätthålla det gamla dåliga som det reagerar mot. Det är alltså inte bara kritiskt tänkande som saknas, utan också förmågan att ta sig ur ett negativt, kritiskt tänkande, att ta sig ur kritiken. (AJ, 21)

Vad är det som pågår just nu? Och vad är detta nu, inom vilket vi alla befinner oss, och som bestämmer det moment då jag skriver? (SR, 23)

Man … fortsätter en debatt vars rågångar redan är utmärkta. Det är något annat än att vara genuint berörd, oroad, inför något som man upplever som viktigt … Allvarlig samtidskritik börjar med allvarligt tvivel. … Kritiskt tänkande börjar när man ”inte vet vägen ut”, för att travestera Wittgenstein. … ställa andra frågor än de vedertagna. … Det mest radikala man kan göra idag är inte att upprepa gamla svepande –ismer och läror om kapitalismens avarter … Vi behöver nya medel … Nu vill någon säkert ställa frågan: okej, men vad kan vi göra? Mitt svar är helt enkelt att det är det som vi ska undersöka. … Vad som krävs är inte en häpnadsväckande ny teori, utan modet att göra bruk av sitt eget förstånd utan någon annans ledning. (SR, 24-26)

… om utgångspunkten för ideologikritik är de klassiska ideologierna som socialism, konservatism och liberalism, pekar mycket på att dessa i sina partipolitiska tappningar delvis smält samman under någon form av nyliberal ”metaideologi”, vars främsta privilegium är att inte definiera sig som ideologi. … Och frågan är om denna form av metaideologi ställer delvis andra krav på ett kritiskt förhållningssätt än en mer traditionell ideologikritik, där ideologierna var mer välbestämda. (MR, 27)

… det bästa sättet att ifrågasätta en rådande ideologi inte är att propagera för en motideologi, utan att utförligt och ingående beskriva det man vill utsätta för kritik. I stället för att ställa upp en motbild till den bild man vill granska, beskriver man med andra ord just hur bilden uppstår: 1) dess självklara vokabulär, 2) hur denna vokabulär de facto formar vårt sätt att tala, tänka, leva och handla, samt 3) hur den bild som framträder genom detta språkbruk och dessa avbildningstekniker driver fram en viss utveckling. (SR, 34)

Peter Sloterdijk hävdar i Kritik av det cyniska förnuftet att det falska medvetandet i vårt samhälle är ”upplyst”, med vilket han menar att vi egentligen genomskådar de flesta av de ideologier som omger oss. … Eller som Slavoj Zizek formulerar detta: ”de vet mycket väl vad de gör, men ändå gör de det”. Om Sloterdijks diagnos är riktig, hur hanterar ideologikritiken det cyniska förnuftets utmaningar? (LB, 34)

Det behövs inte fler intellektuella som anser sig ha genomskådat det falska och nu talar om för de oupplysta hur saker och ting ligger till. Om tänkandet ska vara kritiskt måste det kritisera sig självt i högre grad än så. Återigen tror jag att den frigörande potentialen ligger i tänkandet självt, inte i något förment frigörande budskap. (AJ, 35)

Citaten gör naturligtvis inte rättvisa åt resonemangen som de är hämtade från. (Hela artikeln finns här.) De är valda för att de är både bestickande och i något avseende sanna, samtidigt som de hos mig sammantagna väcker ”allvarligt tvivel” om den kritiska potentialen. Allt är mycket sympatiskt, och det är alltid så att med det som sägs blir annat outsagt. Den självkritiska frågan är vad det finns för samband mellan vad som sägs och vad som inte sägs. AJ är ”tveksam till föreställningen om kritik som en hjälpdisciplin”, medan för MR ”handlar kritik om granskning och ifrågasättande, inte främst om att presentera användbara (politiska) alternativ”. Nej, det är inte kritiken som presenterar alternativ och ”hjälpdisciplin” låter inte heller bra. Men samtidigt som varje uttalande om vad kritiken inte skall vara har en välbehövlig udd riktad åt något håll, förefaller man märkligt nöjda med att stanna vid sådana utsagor. Varför får vi inte exempel på andra frågor? Vart kommer vi när vi tar oss ”ur kritiken”? ”Det är det vi ska undersöka.” Varför inga antydningar om ifall några spännande undersökningar av kritik som gör skillnad faktiskt är på gång? Vilka är ”de nya medlen” som dock inte skall innefatta ny (häpnadsväckande) teori? ”Att tänka själv utan någon annans ledning” (från Kant) upprepas och avslutar även den första artikeln. Att individen skulle uppfinna alla hjul själv är förstås inte vad man menar, i annat fall skulle man inte framställt numret eller tidskriften över huvud taget, men uttrycket förblir otillfredsställande obestämt. Man distanserar sig från ”kritiskt tänkande” som en påbjuden dygd (t ex på alla nivåer inom utbildningsapparaten), men det som presenteras framstår i mycket som en motsvarighet, en hållning utan bestämda mål. Om kritik i en mening skall vara detta, ifrågasättande utan direkta kopplingar till ”alternativ”, är detta inte sista ordet. Att kritiken inte skall vara ängslig för att inte vara ”nyttig” är naturligtvis även det sagt med en välriktad udd, men skriker inte världens tillstånd efter kritisk nytta?

Citatet ”det bästa sättet” får ett Gilla av mig, så när som på uttrycket ”propagera för en motideologi”. Är det alls möjligt för ideologier att direkt konfrontera varandra, så att det är meningsfullt att tala för eller emot sådant propagerande – utanför metaideologin om ”idéernas kamp”? ”Motideologi” byts genast mot ”motbild”, andra sätt att beskriva verkligheten, men sammanblandningen är symtomatisk. Återigen, kritiken måste inte minst vara en strid om ideologibegreppet, inte enbart som ett kritiskt medel utan som kritikens föremål, eftersom de metaideologiska sätten att tala om ideologin tillhör dess faktiska verkningssätt. Detta perspektiv är helt frånvarande när begreppet får glida mellan ”falskt medvetande”, ”de klassiska ideologierna” som eventuellt förenats i en ”nyliberal metaideologi”, samt ”föreställningar” som är ”inristade” i institutionerna. Att ”tänka själv” innefattar då inte till någon betydande del att tänka kritiskt om det ideologiska, varför man fortsätter halka runt bland det ideologiskas olika självmaskeringar.

Althussersk problematik innefattar bl a följande (jag hänvisar till min text Vad är ideologi?):
1. En ideologi avbildar inte ”världen” (sant eller falskt) utan individens förhållande till världen, eller närmare bestämt de egna existensvillkoren.
2. Ideologier äger materiell existens i ideologiska apparater, där individen interpelleras som subjekt.
3. Ideologiers främsta maskeringar gäller deras egna praktiker. Ideologin utplånar sina spår (Zizek).
4. Ideologi framträder normalt tillsammans med metaideologi.

Punkt 1 kan också uttryckas med begreppet imaginärt förhållande till existensvillkoren, som inte handlar om vad individen tror om dessa villkor (”falskt medvetande”) utan om hur hon lever förhållandet, t ex sin underkastelse, genom ideologiska apparaters förskjutna praktiker. (Exempel på förskjutningar: från underkastelse under härskaren till underkastelse under guden, från producent till konsument, från medborgare till kund, från politisk varelse till väljare.) Den tredje punkten kan expliceras så att ideologier, närmare bestämt deras interpellationer, verkar genom ett spel mellan idéer i vars namn individen interpelleras och apparatens (ritualernas) irrationella och i det omedvetna verkande attraktion. Ideologin talar inte om saker så mycket som till individer som hålls fast i tilltalsakterna och performativt blir vad de kallas, men vad som uppvisas är de krönande idéerna som verklighetens återspeglingar hos det autonoma subjektet och/eller hennes ledstjärnor. Allt tal om ”åskådningar”, ”synsätt” osv visar också på ideologins tendens att förlägga sig till individens ögon (empirism). Det är metaideologi, en omkastning där ideologisk rekvisita och ideologiska effekter sägs vara alltings upphov. Det är också förstås i viss mening ett falskt medvetande, men poängen är att det falska är ”objektivt”, det ligger i apparatens egen förskjutning och funktionssätt mer än hos individen. (Diskussionen om individens agentskap finns det inte utrymme för här, men jag menar att den vanliga kritiken mot Althusser att han skulle förneka detta är felaktig.)

Det intressantaste för detta inläggs diskussion är inte enskildheterna i Althussers beskrivning av ideologin eller exakt vad bindningarna består av utan denna säregna produktion av effekter (bindningar, subjektivitet) som innefattar utplånandet i subjektets medvetande av produktionsprocessen, eller annorlunda uttryckt skapar insidor utan utsidor. Althusser säger att en ideologi inte har någon utsida i sitt eget perspektiv men bara är utsida i ett vetenskapligt perspektiv: ideologisk apparat och apparatens inskrivning i den samhällsformation som den bidrar till att reproducera. (Med utsida avses här alltså inte t ex kapitalismens utsida utan samhällsformationen själv som produktion av insidor, där formationen som sådan osynliggörs. Vilket är ett exaktare sätt att tala om ”naturalisering”.) Detta ger plötsligt, nästan häpnadsväckande, substans åt en del av vad som sägs i citaten. Kritik består varken i reaktiva beteenden eller i mobilisering av motideologier, men bekymret gäller inte heller ”att gå ut ur kritiken”. Uppgiften är att ta ett steg tillbaka och utveckla den nya kritik som i ett slag gjorts nödvändig. En kritik som verkligen ”beskriver hur bilderna uppstår” som en reversering av omkastningen, en kritik som utökar bilderna med denna omkastning för att störa ifrågavarande interpellationer och reproduktionsmekanismer. Vilket också betyder att tyngdpunkten flyttas från ”bilderna” till tilltalet. Här kan tilläggas att utsidans perspektiv inte tillhör det allseende öga, ”God’s eye view”, som omtalas i den första artikeln, utan helt enkelt någon som uppfattar problematiken insida-utsida och söker ställa andra frågor utifrån denna.

Punkterna föranleder alltså andra frågor. Att säga att ideologier är föreställningar inristade i institutioner och handlingsmönster förefaller materialistiskt men är att uppehålla sig vid det statiska. Ideologins materialitet utgörs snarare av flöden av interpellationer och tvånget för individen att på något sätt besvara dem, vilket tenderar att bli med föreskrivna svar. Så snart man öppnar en tidning eller slår på teven när politiker för ordet slår ideologin emot en i en bokstavlig mening, tilltalet till arbetsgivare och arbetstagare, aktörer och kunder, konsumenter, väljare, de framåt- respektive bakåtsträvande osv. Det är inte några glansfulla identiteter som erbjuds där penningens primat råder.

Begreppet ideologisk apparat kan tyckas på samma gång kantigt och abstrakt. Betoningen av ideologins materiella existens förefaller reducera människans storslagna andlighet till något simpelt rituellt. Samtidigt som det inte alltid är lätt att i praktiken peka ut vad som är en ideologisk apparat. Problematiken handlar inte om sådant utan om:

– Att utveckla ett språk för maktens frånvarande närvaro, hur den talar genom sina institutionaliserade ombud.
– Att erkänna imperativet att söka apparaterna uppfattade på det sättet.
– Att inte kritisera en ideologi i dess egna termer.
– Att intervenera i ideologins här och nu, utveckla mothegemoniska praktiker. ”Låt dig inte interpelleras” – på detta sätt (för att tala med Foucault), ”vägra vara Kund och Väljare” (på det sättet).

Med andra ord att permanent tala om det som är konstruerat för att inte bli omtalat och därmed motverka produktionen av effekter. Poängen med begreppet ideologisk apparat är inte att det uttömmer något utan att det vrider tillbaka uppmärksamheten mot apparatens egen bortvridning av densamma. Vilket är ett annat sätt att ifrågasätta ”avslöjandets” mobiliserande kraft, ett sätt som på köpet upplöser det (falska) predikament där de ”intellektuella” inte riktigt vet hur de skall ”tala om för de oupplysta hur saker och ting ligger till”. Vi ser här också ett medel mot villrådigheten gentemot det cyniska förnuftet, ”alla vet redan, men …”. Uppgiften är varken att ”avslöja” eller presentera den rätta Vägen utan att benämna det som varit utan namn och kommunicera benämningarna som motståndsakter. Att inbjuda till mothegemonisk praktik. Synliggöra är väl ett bättre uttryck än avslöja om det uppfattas icke-empiristiskt för skapandet av begrepp och deras politiska liv. (Jag vägrar att använda uttrycket ”diskurs”, eftersom det vanligen är förenat med en vägran att skilja mellan ideologiska ”diskurser”, performativt tal till, och kritiska dito, tal om.) Jag tycker om det här lilla exemplet just att det omtalade inte är reaktivt utan lägger sig på en nivå där själva spelet benämns på ett adekvat sätt.

Berit Ås … namngav och numrerade fem härskartekniker. Genom att lära sig de fem härskarteknikerna kunde kvinnor, enligt Ås, stötta varandra offentligt på ett diskret sätt, genom att hålla upp aktuellt antal fingrar för att signifiera vilken av härskarteknikerna som var i användning för tillfället.

Konkret så det förslår. Inte fullt så konkret men för att ge det ovan berörda en riktning vill jag avslutningsvis upprepa två av mina vanliga teman. Det första är religionskritiken för att det gäller renodlad empiristisk metaideologi som kan ses som modell för annan metaideologi och därför har indirekt påverkan på politiken, det andra är politiken själv i rådande form i den parlamentariska apparaten.

Den religionskritik jag talar om vänder sig inte mot religionen så mycket som mot religionsdebatterna. I tidigare inlägg har jag hävdat att det är gudsidén som inte finns – som rent antagande om existens. Att denna i stället kan uppfattas som rekvisita i den religiösa apparatens interpellationer av de troende, dvs de individer som anropas som troende i en performativ och omedelbar cirkularitet, dock av mycket komplext slag. När Althusser refererar till Pascal angående hur knäfallet leder till tron i stället för det omvända handlar det inte om att reducera något sammansatt till något enkelt utan om att lokalisera det. Att intressera sig för vad som utspelar sig mellan individ och ideologisk apparat (i det här fallet kyrkan). Ingenting av detta är närvarande i religionsdebatterna där troende, ateister och agnostiker möts, och vad jag vill föreslå är att dessa debatter i sig själva är en ideologisk (meta)apparat som utväxter av de religiösa apparaterna, interpellerande även ateister och agnostiker, en apparat som i själva sin framträdelse är reglering av vad man talar om. Termen ateist är som enkel negation bestämd av det negerade och rymmer ingen kritik. Därav punkten om att inte kritisera en ideologi i dess egna termer. Michel Pêcheux skilde mellan identification, counter-identification och disidentification. Om ateism är exempel på counter-identification är disidentification att stiga ut ur metaideologin (”tron” att religionen handlar om ”Gud”) genom att identifiera den som sådan och sig själv som den Kritiker som stigit ut. Det är till delar vad som sägs i citatet om att inte ”propagera för en motideologi”.

Man behöver inte engagera sig i sådana debatter för att underkasta sig metaideologin. Redan att uppfatta dem som naturligt återkommande inslag på kultursidor och i ”livsåskådningsprogram” är att delta i en outtalad överenskommelse om att tillgodoräkna interpellationskategorierna, det för apparaterna interna, en yttre verklighet (om vars existens man eventuellt diskuterar), eller rättare sagt verkligheten rätt och slätt. Denna avsaknad av kritik, förmåga att benämna det som sker, innefattande hur samtalens positiva etablering (snarare än censur) sätter deras gränser, går igen i varje hörn av hegemonin. T ex i identifieringen av politiken med ”de klassiska ideologierna”, eventuellt kompletterade med nya ismer. Inte heller här handlar det primärt om vad individen tror om politiken utan hur den politiska apparaten interpellerar Väljare på vilka det ankommer att välja sin ”ideologi” och helst också tro att samhällen är grundade i ”ideologier”. Det ideologiska, förskjutningen från den politiska/ideologiska apparaten, sådan den är inskriven i samhällsformationen med dess fundamentala konflikter (klasskamp snarare än ”idéernas kamp”), till spelet på apparatens insida – jag brukar upprepa att t ex en valrörelse inte är ett tomt spektakel utan en innehållsrik teater där alla ges roller – fullbordas när ideologibegreppet självt förskjuts till insidan: skall vi välja Centerideologin eller någon annan ideologi. Igen: kritikens strid gäller inte minst ideologibegreppet.

Var och en som säger ”vår ideologi” i stället för ”vår politik” bör ta en funderare över det sistnämnda. Att låta politik och ideologi smälta ihop är att underkasta sig motståndarens metaideologi och avsäga sig ideologikritiken, oavsett hur ”radikal” den egna ”ideologin” ter sig. Man avsäger sig alla möjligheter att ta sig an det komplex som utgörs av motståndarens politik, denna politiks konsolidering och maktförhållandenas reproduktion i ideologiska apparater (konstituerande arbetstagare, kunder, väljare osv enligt ovan), frågorna om hur man kan intervenera i den ideologin i dess faktiska opererande och som hinder för mobilisering kring den egna politiken (vilken den nu är) och slutligen de självkritiska frågorna om den egna faktiska ideologin, om denna innefattar identifiering med sådana uppgifter eller bara är den lilla gruppens medel att upprätthålla den egna sammanhållningen under förhållanden som man inte är i närheten av att förändra. Kritik som inte problematiserar ideologibegreppet, och som kanske t o m ser det som en fördel att det finns olika begrepp att tillämpa vid olika tillfällen, kan också ingå i en egen ideologisk metaapparat. Detta i den meningen att den erbjuder tillräckligt med sätt för kritikern att förklara sin kritiska hållning, tillräckligt med sätt att vara ”granskande” och ”ifrågasättande” för att inte på allvar behöva fråga om något väsentligt saknas, t ex självkritiska frågor om just den mekanismen.

Jag inledde serien Nu är det val igen med bilden (helt konkret bilden i teverutan) med partiledarna på rad som bilden av politiken som konstituerar tittaren som Väljare. Den är en bild av fullständighet, detta är politiken, alternativen som du som Väljare skall ta ställning till. Väljaren vet naturligtvis att det finns frågor som aldrig kommer upp i debatterna, t ex om ekonomisk demokrati eller vad som verkligen krävs för att rädda planeten. Ändå är själva apparaten och alla påbjudna beteenden (att läsa programmen, höra på debatterna, bilda sig ”sin egen åsikt” och slutligen gå till valurnan) sådana att de i sin massiva och omslutande närvaro även för väljarens del håller de allvarliga frågorna bortom horisonten. (Underhållet av den nämnda bilden fick ny aktualitet i och med bråket om var den nye partiledaren skall placeras.) Den som försöker föra in något annat är helt enkelt oseriös. En mer kvalificerad kritik skulle då söka framställa en ny bild av apparaten och väljarens position inom densamma (positionen inför den första bilden). En bild där väljaren kan betrakta sitt betraktande och hur det som uteslutits ur den första bilden inte desto mindre är det som bestämmer den. Inte heller detta skulle ”avslöja” något, men vara början på en utvidgning av det politiska språket, att börja tala om det som är konstruerat för att inte bli omtalat och därigenom kliva ut ur det (disidentification). Själva klivet kanske kan artikuleras på sådana sätt som också skänker ny identitet.

Kritik föranleds av att saker inte är vad de förefaller att vara. Vem ger och vem tar i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare? Men ”sakerna” kan vara av mycket olika slag. Om ideologin äger det speciella operationssätt som antytts (och man behöver inte känna till eller vara överens om detaljerna för att notera omkastningen som sådan), då finns här bestämda kritiska uppgifter och exempel på de andra frågor som jag saknar både i ”det politiska och intellektuella livet” och i Fronesis Kritik-nummer.

I teves Dokument inifrån om Caremas beryktade äldreboenden (”Vi gav dom vår pappa”) förekommer en intressant detalj i skildringen av en amerikansk motsvarighet. Sedan flera av åldringarna skadats när de lämnats åt sig själva uppdagades det att man vid en inspektion presenterat fejkade tjänstgöringsscheman (precis som hos Carema). När inspektioner var på gång ropade man också ut ett kodord i högtalarna som fick befintlig personal att frenetiskt börja städa. Företaget stämdes och advokaterna fick tillgång till bl a chefernas mejltrafik. Enligt en advokats bedömning handlade 95% av innehållet i mejlen om hur vinsten skulle ökas, resten om själva verksamheten. Svart på vitt och kvantitativt specificerat: 95-5.

Jag antar att läsaren är bekant med det förfärliga som tilldrar sig på Koppargården och andra boenden. De direkta orsakerna är underbemanning, för få sjuksköterskor, minskande inköpsbudgetar. Vi har fått lära oss ett nytt uttryck: ”att utnyttja blöjans fulla kapacitet”. Svaret de anställda fick var alltid ”det finns inte pengar”. Vilket väl var sant eftersom skattepengarna redan var på väg till skatteparadiset.

Det kallas skandal och fallet sticker onekligen ut. Men kritik som stannar vid indignation har inte utnyttjat sin fulla kapacitet. Man kan fråga sig ”hur är det möjligt?” och då inte som ett utrop utan just som en fråga. Hur förhåller sig t ex olika parter i målet till det som sker? Följande är exempel från programmet och från övrig rapportering.

– Företrädare för ett riskkapitalbolag i branschen: ”If you are smart you can make a lot of money.” “It is a very fragmented industry [sic] … how can we turn them into real businesses.”
– Reklamfilmen: En sådan där reklamröst (hur kan någon någonsin köpa något som presenteras av röster som inte förekommer i några andra sammanhang?) har ställt om sig från schampo-läget till den aktuella målgruppen (dvs till hur reklambyrån tänker sig att denna grupp låter sig förföras) och talar om ”respekt och trygghet” och om ”den goda dagen”, som tydligen är Caremas speciella reklamslogan. Allt är lögn, men reklambyrån producerar vad den får betalt för (med skattepengar).
– En papegoja från Vårdföretagarna upprepar gång på gång: Jag har inga synpunkter på vinstnivåerna. Det är inte min sak.
– Kommunchefen: Koppargården har fungerat bra och avtalet är ändamålsenligt utformat. (Carema har inte brutit med avtalet, trots att de konstant haft färre sjuksköterskor än föreskrivet. De har nämligen lika konstant haft tjänsterna utannonserade!)
– Statsministern: Även privat verksamhet kan misskötas, men det viktiga är att människor får välja. Det är då de växer. (Vi läser om mamman som pga vanvård flyttades från ett Attendo-hem. Attendo var strax ifatt henne genom att ta över även det nya hemmet.)
– De oberoende liberala: Det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna av den offentliga sektorn. Och: Programmatiska motståndare till privata bolag i offentlig verksamhet utnyttjar publiciteten till att försöka få stopp på valfriheten. Det vore förödande om de skulle lyckas med det.
– Allianspartier (i någon mån) och socialdemokrater: Kommunerna måste lära sig att skriva bättre avtal. Kontrollen måste förbättras. S ligger lågt i vinstfrågan eftersom de inte uppfattar den som en valvinnare.
– De anställda är inbegripna i omedelbara strider om arbetsvillkor och resurser, medan de anhöriga förstås är mest engagerade i hur deras gamla föräldrar har det.

Flera iakttagelser kan göras. Alla berörda är antingen fångade i den omedelbara situationen eller upptagna med att upprätthålla den egna fasaden, att försvara egen inblandning eller position. De senare släpar sina strån till den hegemoniska stacken, oberörda av vad andra gör och av den resulterande helheten. Var och en ljuger eller förnekar på sitt sätt. De uppvisar m a o den fragmentering som inte desto mindre summeras upp till helheten.

Och vad är det som sker i rapporteringen? Uppfattar den sig skildra kapitalistisk normalitet eller upprörande brott med de goda normer som man inbillar sig kan vara bestämmande även under kapitalistiska förhållanden? Är det kapitalet som löper gatlopp eller en syndabock, någon som besudlat den fina marknaden med alltför klumpig och grotesk girighet? Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att undra om DN:s stort uppslagna bevakning av ”Carema-skandalen” är ett alibi för tidningens hårdföra marknadsfundamentalism. Detta är också en sorts fragmentering, etablerandet av en viss kritisk praktik på insidan av det (ej fullt ut) kritiserade, ett angivande av kritikens gränser.

Var finns den kritik som söker gripa detta komplex av fundamentala förhållanden och formningen av ”vad man talar om och vad man inte talar om”? Jag efterlyser inte slagord utan tvärtom att befintliga strikta begrepp används i ett fall där de så uppenbart är adekvata – om man väl tar sig utanför hegemonin genom att göra även den till angreppsmål. Bland det mest elementära i marxistisk teori är att produktionssättet, sättet att producera och produktionsförhållandena, aldrig är neutralt i förhållande till produktionen och det producerade. ”Marxism” i denna mening handlar inte om dogmer utan om att dra skiljelinjer och placera ut påminnelseskyltar om de elementa som borgerlig ideologi är utplånandet av. Som när den vrider uppmärksamheten från produktionen till konsumtionen genom sätten att interpellera konsumenter och kunder. Om man här traditionellt tänker på varuproduktionen och exploateringen av arbetarna är väl det aktuella fallet en övertydlig illustration av samma sanningar inom marknader där kapitalet övergått till att suga upp skattepengar. Och med samma överbyggnad av ideologiska apparater i betydelsen reglering av vad man talar om och vad man inte talar om. Koppargården är en avvikelse, men bara i det att kapitalistiska principer fått framträda i rent tillstånd. Normalt mildras fördelningen 95-5 av andra krafter som trycket från anställda och ”kunder”, politisk styrning och kanske t o m att kapitalisterna pga personlig läggning är intresserade av kvaliteten. Sådana motkrafter ändrar inte principerna, de minskar spelrummet, de kan t o m göra verksamheten bra, utan att för den sakens skull bli bestämmande. Det är inte principerna som gör Koppargården avvikande. Att erkänna det – genom att äga begrepp som gör erkännandet möjligt – aktualiserar Politik av annat slag än det som inskränker sig till indignation och kontrollmetoder. Förutsatt även att radikala krafter börjar fråga sig vad de skall göra med sin marxism, om denna rent av kan vara också för utvärtes bruk.

När moderaterna säger att ”deras utgångspunkt är människan”, när DN:s ledarsida uttalar sig om privatiseringarnas drivkrafter eller när Caremas Carl Gyllfors säger att ”bristerna” är ”inget strukturellt problem som beror på att vården drivs i privat regi” är det ju inte bara så att de slirar med sanningen. De säger raka motsatsen till sanningen, därför att de förhållanden som de inte vill tala om kräver det. Slirar gör den som frågar ”skall vinst tillåtas i vården?” men liktydigt med ”hur skall vi förhålla oss om det (händelsevis) uppstår vinst?”. Men vinsten är från början till slut anledningen till att de privata företagen finns, och som många påpekat kan vinsten inom vården bara ökas genom att sänka kvaliteten. Vi har hört om företag som dragit sig ur när de upptäckt att ”kunderna” varit alltför vårdkrävande. Uttrycket att ”göra vinst” (”skall inte duktiga företagare belönas?”) bör dessutom bytas mot iakttagelsen att det är fråga om ett kontinuerligt penningflöde, från det gemensamma till det privata, en självförstärkande relation i det att företagen, det privata, expanderar, bokstavligen (eller i dubbel mening) på det allmännas bekostnad. Rikedom ackumuleras (som vanligt) hos ägare och välavlönade chefer samtidigt som ”kunderna” tvingas leva på den nivå som bestäms för dem. Precis som mellan arbetsköpare och arbetare. Företagen är i detta avseende alltid ”kundens” motståndare, även om det i enskilda fall erbjuder acceptabla förhållanden. Därför måste de och deras anhängare ljuga, och lögnerna bör uppfattas som bevis på konflikten och som akter där denna fördjupas. Vi ser ingen vilja att delta i någon saklig diskussion i de grundläggande frågorna eftersom dessa frågor överhuvudtaget inte erkänns. Det finns inga strukturella problem, bara brister som strax skall vara åtgärdade. Det kategoriska förnekandet av struktur är självt strukturellt inordnat som moment i den förnekade strukturen. Här övergår lögnerna till att bli något mer. Kritikens uppgift är inte bara att uttala de specifika sanningarna om penningflödena utan att angripa de täta vävar av språkspel där man talar om allt möjligt annat, så att sanningarna helt enkelt inte har något utrymme.

Det talas mycket om avtalen. Caremacheferna sades i tevereportaget vara experter på att finna kryphål i dem och kommunerna måste därför bli mer professionella på avtalsskrivning. Och det är väl sant under rådande omständigheter. Men jag har inte sett någon kommentera just avtalen som symtom på dessa omständigheters karaktär. Avtalen som sådana erkänner att det faktiskt föreligger ett motsatsförhållande mellan kapital och i detta fall omvårdnad och att människors öden för lång tid framåt avgörs vid ett förhandlingsbord – med kapitalet som motpart. (Vilket är något annat än de avvägningar som görs inom det politiskt styrda.) Är denna tillräckligt smart och kommunens förhandlare har en dålig dag är det ”kunderna” som skall lida för det under hela avtalstiden. Även samhällets representanter kan fortsättningsvis avsäga sig ansvar: frågan om avtalets uselhet förskjuts till frågan om det har följts. Samtidigt uppfattas detta som fullständigt naturligt – ett avtal är ett avtal – vilket är en effekt av den liberala ideologin. Denna vilar förvisso på en realitet: om vi nu skall ha privata ”aktörer” måste dessa naturligtvis kunna veta hur deras morgondag ser ut. Men väl inne i denna sanning utplånas frågan om vi, dvs samhället, verkligen skall har privata aktörer inom skola och vård, om basala behov av detta slag verkligen skall vara avhängiga privata intressen och grund för penningflödena.

Om det föreligger ett motsatsförhållande mellan företag och ”kund” måste vi fråga hur det förhåller sig med företagen och de kommunala ”beställarna”, dvs de parter som tecknar avtalen. Här skall vi inte glömma svängdörrarna mellan företag och politiker:

Greve Gustaf Douglas, medlem i moderaternas partistyrelse med ansvar för att samla in de hemliga donationer som hjälper partiet att köpa sig makt, ägde tidigare Caremas konkurrent, vårdbolaget Attendo. Som han sedan sålde för en nätt reavinst på 642 skattefria miljoner. En annan Stockholmsmoderat – Birgitta Holm – hoppade direkt över till en chefspost på Carema från att ha suttit i kommunstyrelsen som beställer vård. (Från Homo Politicus)

För att bara nämna två exempel. Det kan inte vara så att Carema och Attendo hör till dem som donerar med förhoppning att få något tillbaka? För att upprätthålla skenet kommer borgarna eventuellt att modifiera de utsugningsmetoder som för tillfället tilldrar sig för stor medial uppmärksamhet.

Men Svenskt Näringslivs skatteexpert Krister Andersson räknar med att bolagen kommer att kompenseras på annat sätt för att jämna ut de negativa effekterna. … ”Därför är det naturligt att bolag kompenseras för försämrade möjligheter att göra ränteavdrag.” (Svd 14.11)

Här talas om ett spel med räntor och avdrag som borde bedömas som ekonomisk brottslighet. (Att ”alla” gör så och att det hittills varit lagligt understryker väl bara hela resonemanget.) Det är som om en tjuv kräver kompensation för de brott han förhindrats att begå under en fängelsevistelse. Och utöver de kompensationer som de kan påräkna från politikerna kommer de alltid att hitta sina egna sätt att kompensera sig.

Vad lögnerna ytterst förnekar är alltså samhällets delning, den klassiska delningen mellan besuttna och (relativt sett) egendomslösa, där moderaternas lokalisering knappast bäst beskrivs med Schlingmanns ”ett parti för alla och för hela Sverige”. Man kan alltid kolla vem som kan köpa strandtomt i skärgården. Vi talar om den delning som marxistisk teori sökt begreppsliggöra gentemot den borgerliga ideologins myter om homo economicus som bebor marknadens ”platta och homogena rum”. När var och en slingrar sig på sitt sätt, ljuger och lägger ut rökridåer, när tjänstemännen stryker i rapporterna innan de når politikerna, då behövs påminnelseskylten med en pil som pekar på pengarna och vart de ständigt är på väg. Inte för att detta är obekant för någon utan för att de flesta ändå slirar runt i den hegemoniska sörja som makten producerar. Vad gäller de ideologiska effekterna ligger dessa inte i lögnerna som sådana utan i interpellationernas performativa karaktär (t ex konstitueringen av Kunden) och i resignationen inför frånvaron av alternativ. Ideologin som stöder kapitalets expansion expanderar själv som en relativt självständig (vad gäller de ideologiska verkningssätten) uppsättning apparater. Exemplifierat av DN:s ledarsida med dess mästrande arrogans och ständiga ovanifrånperspektiv när den utmönstrar de naiva, de bakåtsträvande, de programmatiska motståndarna till valfriheten. ”Men det är ett sundhetstecken att utopiska vänsterrörelser som Occupy Wall Street inte förmår nå längre än till samhällets marginaler” (16.11). Företag, politiker och opinionsbildare bildar ett nätverk som är ena sidan av den förnekade delningen och i stor utsträckning förmår göra förnekandet hegemoniskt. Eller läs Johannes Åmans signerade ledare 22.11 som inleds med ”När det går illa finns alltid många som glatt lägger ut texten på temat: Vad var det jag sa? Caremaskandalen är julafton för alla som tycker att äldreomsorg och privat företagsamhet är två oförenliga ting.” Här har DN bytt metafor från ”att få vatten på sin kvarn”. Åman talar om att det finns brister även inom offentligt driven vård (tacka för det när deras budgetar skärs ned), att bristerna inom det privata beror på girighet (uppfattad som undantag antar jag), osund ledningskultur eller ligger i den kommunala upphandlingen, att frågan om offentligt eller privat är en fråga om teknikaliteter i förläggningen av verksamheten. En mer lågmäld inhägning av problematiken. Att de borgerliga, delningens och klasskampens alla yttringar till trots, vinner valen är väl bevis på de ideologiska apparaternas arbete på profitörernas sida, dvs den ekonomiska, politiska och ideologiska maktens enhet.

Av alla dessa skäl behövs skylten vars uppgift är att vara permanent synlig som en nod i artikuleringen av motstånd. Vad som står på den uttömmer ingenting, den söker inte reducera verkligheten till sina begrepp, den står där på förekommen anledning i en verklighet där makten i mycket ligger i regleringen av vad man talar om och vad man inte talar om. Det är borgarna som reducerar eller rättare sagt skapar en insida utan utsida. Om vi ställer en artikulering kring ett marxistiskt kapitalismbegrepp mot borgerlig ideologi centrerad kring marknad och frihet föreligger därför ingen symmetri. Det är inte fråga om någon ”kamp om hegemonin” i den meningen att ”tolkningar av verkligheten” står mot varandra. Kampen gäller skylten som sådan, dess synlighet inom mothegemoniska praktiker och att försök att utplåna den skall slå tillbaka mot utplånarna. Att skapa manöverutrymme inom och mot den redan givna hegemonin. När en faktisk totalitet (summan av de kapitalistiska förhållanden) framträder förskjuten till en annan ideologisk totalitet, de i apparaterna reglerade gränserna för vad man kan tala om (utan att stämplas som naiv bakåtsträvare eller tokvänster) är skyltens uppgift att peka på den förskjutningen, alltså både på det förnekade och på kraften i förnekandets alla praktiker. En kraft som emellertid försvagas i takt med att även den begreppsliggörs och omtalas. Inte att för att uttömma den antagna totaliteten utan för att möjliggöra Politik.

För vad betyder frånvaron av ett politiskt språk med benämningar av de fundamentala förhållanden som det mesta är utflöden ur?
1. Ytterligare upplösning av samhället genom tänkandet att kvalitet skall utgå från kontroll och/eller konkurrens. Producenten producerar kvalitet bara under en piska. Detta som motsats till försvar av samhälleliga traditioner, normer och praktiker (kultur i bred mening) samt politik direkt kopplad till offentligt driven verksamhet (vilket inte upphäver behovet av kontroll men ger denna en karaktär av bekräftelse av det samhälleliga). Jag talar naturligtvis inte om vad de anställda tänker utan om ett borgerligt tänkande som konsoliderar marknadens faktiska primat.
2. Att man fortsätter tro att extern kontroll kan vinna över strukturella förhållanden och leda till föregiven kvalitet. Dvs den kvalitet som föreges i avtalet.
3. Att höger-vänsterdimensionen avlägsnas. Borgarna hålls inte ansvariga för vad de gjort med Sverige. Juholt vill ha ”bred uppgörelse över blockgränsen”, vilket som vanligt kommer att betyda att motståndaren dikterar de flesta villkoren (DN Debatt 12.11).
4. Att maktaspekten tonas ned. En amerikansk forskare säger i programmet att företagen är ostoppbara. De är för stora, de sitter på för mycket pengar och de styr regeringen.
5. Att aktuella skeenden inte kopplas till andra former av exploatering och orättvisor som emanerar från de kapitalistiska förhållandena, vilket försvårar tillkomsten av Politik, strid kring dessa förhållanden som går utanför dragkampen inom dem.

Det var faktiskt en folkpartist som ställde frågan vad riskkapital har i en riskfri bransch att göra (DN Sthlm Debatt 12.11). Man kan börja där och ställa nya frågor i vidgade cirklar tills man är framme vid produktionssättet som helhet. Det handlar inte om att svinga sig upp på en hög abstraktionsnivå, inte heller om att predika en bestämd vision för samhället utan om en kritik som söker röra sig genom nivåerna, förbinda dem, intressera sig för de egna betingelserna och möjligheterna som kritik, i första hand som frågor om Politiken, det nu frånvarande.

Medan jag skriver läser jag ett uttalande av Reinfeldt: ”Vi har ingen lust att förvränga något eller att ta åt oss äran för något som vi inte har anledning att ta åt oss äran för.” Det antyds att historien kan skrivas om igen. Detta ändrar ingenting i det följande som inte handlar om ära utan om att vissa pr-produkter faktiskt producerats och vad de står för. Framför allt vad produktionsapparaten står för. Skrivningarna i idéprogrammet som kanske kommer att modifieras måste ses i samband med andra texter. (Texten är besynnerlig; det sägs inte rakt ut att det är moderaterna som var emot apartheid utan ”vi människor”, men det står klart att de förra anser sig vara de bästa företrädarna för de senare.)

Till att börja med bör fallet bedömas som helt exceptionellt, i varje fall i vår svenska ankdamm 2011. Vänsterpartiet brukar anklagas för att inte tillräckligt energiskt gräva i sin egen historia, men här är det fråga om något helt annat, att beröva andra deras historia och detta från en maktbas. (Segrarna skriver som bekant historien, men att på detta sätt skriva om den …) Aftonbladet skrev i en ledare:

På en partistämma brukar man bestämma vad man ska göra i framtiden. Moderaterna beslutade i stället vad de gjort i historien. … Märkligast i Moderaternas metamorfos är att de inte tycks begripa att det faktiskt finns levande människor som minns att de var emot fem veckors semester, 40 timmars arbetsvecka, fri abort och partnerskap för homosexuella.

Det allvarliga är att de inte bryr sig – om de inte tvingas till det av taktiska skäl. Detta påstående pekar emellertid i två olika riktningar, där den andra är den mest fruktbara. Den grova och ytliga tolkningen är denna: eftersom vi regerar bestämmer vi att vi verkade för rösträtt osv, och det handlar inte om vad människor faktiskt skall tro. När man i Sovjet retuscherade fotografier eller anmodade innehavare av Sovjetencyklopedin att byta ut sidor kunde meningen inte vara att lura någon. På liknande sätt demonstrerar det regerande partiet makten att skriva om även historien, alltså den konkreta akten att skriva på våra näsor vad vi förväntas läsa.

Men vad vi måste nå fram till är att vi berövas historien i ett helt annat avseende, analogt och i samband med hur vi berövas det samhälleliga samhället – för ett samhälle där allt är marknad. Samtidigt som fallet är exceptionellt är det fullständigt vanligt. Man säger vad som helst som man anser befordrar den egna saken och det finns inga heliga kor utom företagens vinster. Det hela är pr för att stärka moderaterna så att de i sin tur kan fortsätta tjäna kapitalet (och sig själva). Om det som vanligt i sista hand handlar om penningen är det givetvis så att denna fullständigt skiter i historien. Syftet var inte i första hand att framställa en falsk historia, det handlar på detta plan överhuvudtaget inte om historia. Därför var det ett misstag att blanda in historien i form av påståenden som uppenbart stred med empirin och vars pr-funktioner därmed försvagades. Inte desto mindre var det historien man infiltrerade, och därmed demonstrerade man hur även denna kan köpas för att i viss mening upplösas. Detta resonemang bygger naturligtvis inte bara på den där enda meningen i idéprogrammet och jag ber dig läsa denna artikel för att få sammanhang i den följande långa raden utdrag. Just här handlar det om att skapa en bild av Sverige utomlands som den vägen även skall ta sig in i det svenska medvetandet. Det är dessutom fråga om ny historieskrivning som är smartare eftersom den rör sig kring sådant som individ kontra kollektiv i stället för med enskilda faktapåståenden.

Propaganda­ministerns plan

Per Schlingmann är pr-gurun bakom de nya moderaterna. Som ny statssekreterare går han vägen via utlandet för att övertyga svenskarna om att Sverige aldrig har varit socialdemokratiskt.

… ett seminarium med rubriken »Images of Sweden«. … Dag ett hade [historikern Lars] Trägårdh hållit föredrag. Andra dagen hade det blivit Schlingmanns tur att tala om »The New Sweden«. Han hade låtit som ett eko av Trägårdh. Efteråt hade de bytt några ord. … Nu ville Schlingmann att de två skulle träffas igen. Han ville lära sig mer av historieprofessorn. … Det Trägårdh hade som moderaterna desperat sökte var en historieskrivning där alliansregeringen inte framstod som en anomali i ett i grunden socialdemokratiskt land, utan som en logisk förlängning av ett sedan länge etablerat svenskt samhällskontrakt. …

Men Schlingmann hade detta återstående problem. De nya moderaterna hade inte lyckats etablera bilden av Sverige som ett borgerligt land. Inte i väljarnas ögon, inte i mediernas ögon, inte i utlandets ögon. Hos de flesta var Sverige ett socialdemokratiskt land med en borgerlig regering. … Nyckeln låg i Trägårdhs idé om den svenska statsindividualismen. Att Sverige i själva verket var ett land uppbyggt av radikal individualism – inte kollektivism. … Schlingmann älskade det. Den nya bilden av Sverige. … Om han bara kunde finna ett sätt att sälja den till väljarna. …

En vecka senare avslöjades draget: Per Schlingmann skulle bli statssekreterare under Fredrik Reinfeldt med ansvar för statsministerns och regeringens samlade kommunikationsstrategi. I pressmeddelandet kunde man utläsa att regeringen i ökad utsträckning ville vara »delaktig i samhällsdebatten och öka dialogen med allmänheten«. … Det var en helt ny roll, skapad enbart för Schlingmann. Traditionellt har statsministern haft två statssekreterare – en för inrikesfrågor, en för utrikesfrågor. Schlingmann blev nu en tredje. Avlönad av skattebetalarna. Och med regeringen – inte moderaterna – som uppdragsgivare. …

Är det någon som vet det så är det reklammannen Per Schlingmann. »För att en story ska få fäste är det viktigt att själv använda den ofta, speciellt i början. En story ger ingen större effekt om den förblir en ›engångsanekdot‹, utan det är när den återkommer av sig själv på fler och fler ställen som den blir som mest effektiv.« (Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.) …

… en liten skrift betitlad »The Nordic Way« som tankesmedjan Global Utmaning hade gett ut specifikt för detta tillfälle. Skriften var finansierad av Wallenbergs investmentbolag Investor … och bestod av två texter. En av ekonomen Klas Eklund – som även modererade seminariet – med tesen att framgången för de nordiska ekonomierna berodde på skattesänkningar, avregleringar, marknadsreformer, budgetregler och normpolitik som genomfördes efter 1990-talskrisen. En andra text om statsindividualismen skriven av ingen mindre än Lars Trägårdh och historikerkollegan Henrik Berggren, där det konstaterades att »från ett europeiskt perspektiv är invånarna i Norden inte särskilt vänstervridna«. …

År 2006, samtidigt som nya moderaterna vann sitt första val, reviderade han [Trädgårdh] historien om det svenska samhällskontraktet … Sverige [har] historiskt aldrig tagit en tredje väg mellan kapitalism och socialism, utan tvärtom utvecklat en väldigt effektiv marknadsekonomi. Visst har staten varit viktig, men grunden för det svenska samhällsbygget har trots den socialdemokratiska retoriken om kollektivet hela tiden varit en extrem individualism. …

Slutsatsen är schlingmannsk: regeringen följer den svenska vägen. Socialdemokraterna kunde bara ta det till en viss gräns, nu är det alliansen under moderaternas ledning som måste bära uppgiften på sina axlar. …

Om man tycker att 70 kommunikatörer bara i regeringskansliet låter mycket ska man veta att totalsiffran i själva verket är den dubbla: på 40 år har antalet pressekreterare och informatörer växt från en person till 140 … Då bör man dessutom ha i åtanke att regeringskansliet därutöver köpte kommunikationstjänster av externa pr-firmor för 119 miljoner kronor mellan 2007 och 2010, enligt en granskning som publicerades i Dagens Nyheter i juni i år. …

Schlingmann hade då [4 maj i år] bjudit in utvalda delar av den svenska reklambranschen på lunch på Rosenbad för att diskutera hur de påverkar Sverige­bilden utomlands. Han har berättat för historieberättare som sedan berättat rätt historia. … »Det är inte meningen att vi hela tiden ska tala om Sveriges position eller kärnvärden i klartext. Meningen är snarare att vi ska kommunicera budskap som skapar uppfattningen att Sverige är allt detta.« Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«. …

I september presenterades förslaget. »Ansvar för hela Sverige«. Om något så är det en berättelse där moderaterna ersätter socialdemokraterna. Tar över deras roll, deras uppgift, deras värdeord. …

Är Sverige, eller har Sverige någonsin varit, ett socialdemokratiskt land?
– Nej, svarar Schlingmann.

Väldigt många av de begrepp vi förknippar med Sverige: den svenska modellen, sammanhållning, viktiga välfärdsreformer och ambitionen att kombinera tillväxt med välfärdsambitioner, det är starka svenska värderingar som socialdemokraterna bar väldigt bra under efter­krigstiden och som jag skulle säga att många uppfattar att vi bär i dag.

Ett annat citat, Schlingmann på en partikonferens:

Moderaterna ska vara ett parti för alla och för hela Sverige och som står för verklig rättvisa.

Läs de av mig kursiverade meningarna igen. Världsanden har bestämt en slingrande (jag var nära att skriva schlingrande men det här är allvar) väg för Sverige, där Socialdemokraterna under en period hade en uppgift men kom till en gräns där de inte förmådde mer. Bara moderaterna kunde axla uppgiften att leda utvecklingen vidare och låta urgamla svenska värden förlösas i en slutgiltig syntes. Mycket större kan en berättelse inte bli.

Jag raljerar inte, det är så det skall framstå. Arkelsten presenterar sig på sitt Twitter-konto som partisekreterare för Sveriges enda arbetarparti, min kursivering. Vi har inte bara nya moderater, Sveriges enda arbetarparti, utan det Nya Sverige (ett förlöst evigt Sverige) med en ny historia. Det är lätt att stanna vid att detta är vansinne, inte bara för att det är så uppenbart osant utan för att det är övermod, arrogans och kränkning bortom alla annars vedertagna gränser. Det verkar också vara en tendens att verkligheten allt oftare överträffar satiren, vilket ändå möts med ny satir. Twitterinitiativet #stuffmoderaternadid är skojigt men går helt vid sidan av frågorna om vad detta maktens målmedvetet bedrivna arbete går ut på.

Att allt är resultatet av pr- och managementfolks mödor är inte bara ett utslag av vilka medel som används i reproduktionen av en viss samhällsordning; denna ordning är i det nya Sverige liksom på andra håll kapitalstyre, kommersialism, ytlighet, språkförstöring, historieupplösning och avpolitisering. Allt som är fast förflyktigas när kapitalförhållandena skall vara det enda styrande måttet, nya fastheter uppstår och reklamen är en solid del av dessa förhållanden. Jag tänker då inte på reklamen som förförelse utan som institution, materiell ideologisk apparat. Språket bär här ingen annan rationalitet än att vara ett instrument för kapitalets förmeringscykler. Det hela är pr inte så mycket för moderaterna som för kapitalet, dvs det är kapitalets pr, dess självpåtagna rätt att föra ordet fast det egentligen inte har något. Det speciella nu är att alla spärrar släppts. Sedan tar sig detta också andra, mer tillfälliga uttryck som när Arkelsten ställs mot väggen av DN:s reporter och inte kan producera annat än vimsigt pladder. (Var det den här videon som är ”fullständigt osann”?) För att slutligen bli ”ledsen” för att det ”blev fel”. Det är också en sida av den språkliga sörja som jag var inne på i föregående inlägg. Det var ju ingen tillfällig olycka att det ”blev fel”.

Å andra sidan lyckades hon i samma intervju antyda ett resonemang som, om man fyller ut luckorna, ifråga om sofistikering skulle vara värdigt Zizek: eftersom moderater är både konservativa och liberala och det var ”socialdemokrater och liberaler” som drev fram den lika rösträtten är moderaterna retroaktivt en drivande kraft bakom reformen, även om deras föregångare verkade emot den. Att resonemanget inleddes med ”Så här.” antyder dock att det var ett hastigt påkommet sätt att slingra sig undan reporterns attacker. När det inte gick så bra med de andra försöken. Andra moderater har intervjuade på liknande sätt och med råge levt upp till vulgärbilden av politikerbeteenden.

Den ideologiska apparaten är här verkligen en ideologisk statsapparat i althussersk mening. Ideologin är (enligt Althusser) materiell, den nya historien är inte i första hand meningarna i idéprogrammet och andra texter utan akterna där visst tal fyller upp livsmiljöerna, ständigt nyproducerat av en kast pr-människor. De kan kalla det idéprogram, men det handlar inte om idéer utan om maktens nämnda demonstrationer: vi tror inte på det sagda efter dess bokstav, men vi registrerar att det är detta som sägs, överallt och om och om igen, i enlighet med vad citaten förespråkar. Att det kan sägas och fortsätter att sägas när det initiala tumultet lagt sig. Det är fråga om en slags innötning men inte i mekanisk mening utan som belägenheten inför makten och som frånvaron av artikulerat motstånd, en insida utan utsida. Som med annan ideologi har detta effekter, på olika vägar och olika nivåer, inte minst i det omedvetna. Frågan är inte i första hand om vi långsamt börjar tro på de nya myterna utan hur vi lär oss att leva i en värld där sanningen betyder allt mindre, helt enkelt för att den har allt mindre utrymme. ”Övermodet” speglar kapitalets faktiska dominans. Det var sådant som jag försökte diskutera i det föregående inlägget och nu fått oöverträffat illustrationsmaterial till.

När Zizek talar om ett symtom handlar det om ett element som är en nödvändig del av en helhet men samtidigt svär mot den, är symtomet på sprickorna i den. Som arbetsköpets formellt fria och rättvisa utbyte som skrivs in i ett fritt och rättvist samhälle men som exploatering är motsats till idealen och visar att den föregivna helheten är omöjlig. Moderaterna är inte ute efter att på en kognitiv nivå övertyga om hur saker förhåller sig, men de är inbegripna i skapandet av en speciell version av Capitalist Realism där mytologin arbetar i alla riktningar – först har vi det enda arbetarpartiet som sedan retroaktivt ger sig motsvarande plats även i historien. Att historien här överlämnas till pr-byråer är väl i denna mening ett symtom.

En uppgift är då att låta symtomet verka i just denna mening, att låta det framkalla den latenta sprängningen av helheten. Pr-byråernas inträde är inget förfalls- utan ett uppbyggnadssymtom som anger karaktären av den moderata helheten. De är upplösningen av samhället, historien och politiken förkroppsligad. De producerar vad de får betalt för att producera och produkterna vet inga gränser. Man kan säga att det beskrivna är hybris och arrogans bortom all sans eller att det som pr-produkter inte betyder någonting. Syntesen av dessa påståenden är att det är politikens förvandling till pr som säger allt. Vad några av citaten berättar om är hur staten och kapitalet inte bara bildlikt sitter i samma båt, att staten tjänar kapitalet, utan hur vi konkret kan peka på apparater som tagit plats i en sålunda nyetablerad skärning mellan stat och kapital. Dessa apparater är delade (gemensamma) i en omedelbar mening. Moderaternas politik är detta att kapitalet skall diktera allt och med sina egna medel. Allt skall vara individualism, konsumtion, marknad och snabba klipp fast i lämpliga förklädnader. Likgiltigheten för sanningen är en direkt förlängning av kapitalets likgiltighet för varornas bruksvärden. (Makten har förstås alltid ljugit, men vi ser nu också hur samma apparat gör reklam för varor och för det regerande partiet och i ett gemensamt sammanhang.) Systemets totala dominans visas genom hur lögnproduktionen är det enda som ytterligare förstatligas när allt annat privatiseras. För att försvara denna privatisering. Det räcker då inte att återställa de historiska sanningarna, inte heller att ”avslöja” vem som producerade osanningarna eller vad en Schlingmann eller Arkelsten tänkte. Det kanske var Arkelsten själv som skrev formuleringarna om moderaterna och rösträtten, det spelar ingen roll, poängen är att politik och kapitalets pr gått ihop. På något sätt måste varje del i denna struktur framställas som sådan – framför allt att det är fråga om en struktur (producerande strukturlöshet) – och som angreppsmål för Politiken, konstituerande denna Politik som artikulering av de verkliga motsättningarna. De olika delarna knyts ihop till den helhet som sedan symtomen spräcker. Vill vi leva i en pr-värld (utöver alla andra och tyngre skäl för att vilja en ”annan värld”)? Vilket inte hindrar att också upprördheten över den exempellösa arrogansen finns med som drivkraft.

Av de många blogginlägg jag läst om fallet är Fredrik Edins det bästa. Han kompletterar diskussionen på ett träffande sätt. Likgiltigheten tar form av menlöshet. Man framställer sig som folkvilja genom att utöver allmänna värdeord expropriera allmänna åsikter. Eftersom alla nu är emot apartheid är vi det också, t o m retroaktivt. Man excellerar i floskler, se tillägg 1 nedan. Menlösheten är sedan en annan form av avpolitisering:

Det handlar egentligen inte om att förfalska historien, utan om att göra framtiden meningslös. Om att göra politik så ointressant som möjligt. Om att göra alla ställningstaganden meningslösa. Om ingenting betyder någonting, varför ska vi överhuvudtaget tycka något? Om alla ändå är överens varför ska vi då bry oss? Allmänintresset förvandlas till ett allmänt ointresse och de kan genomföra sin agenda i lugn och ro.

Man måste uppfatta detta mjuka, det lugn som de vill breda ut över samhället för att själva få lugn och ro, i samband med det hårdföra hos både politiken och apparaten som ”kommunicerar” det. Det är kommunikationen som är våldsakter och som skall bemötas som sådana.

Att de ideologiska pretentionerna växer ut i vad som förefaller det absurda är ekvivalent med kapitalets expansion ut i tidigare fredade områden. Det absurda skall tas som symtom på den helhet och de konflikter som det är inskrivet i för att förneka. Det är inga ”klavertramp”, det är trampet av stövlar vi hör, även om dessa maskerats till pr-människors moderiktiga lågskor och människorna ifråga ler så vackert om de fångas på bild. Jag vet vilka invändningar det påståendet skulle väcka hos somliga och hänvisar då till andra inlägg, t ex detta, om vari det totalitära består. Det kritiska arbetet skall så sättas ekvivalent med uppgiften att sparka ut moderaterna från den plats de faktiskt intagit i historien.

Tillägg 1
Hur fungerar ideologin för borgarna själva? Vad rör sig i en Arkelstens huvud? I idéprogrammet sägs: ”Varje människa har oändligt och oförbrukbart värde. Oavsett etnicitet, kön, religion, sexuell läggning eller andra attribut och preferenser är människan just människa.” I inledningen kan man läsa ”Människan är utgångspunkten för nya Moderaternas politik” och ”Moderaternas idé är att se hela människan.” (Vilket väl är grövre lögner än de nu så uppmärksammade.) Man kan jämföra med de där extratidningarna som jag har skrivit om (”hela denna bilaga är en annons från …”) och där det sällan talas om pengar (utom när det klagas på skatter) men desto mer om ”människan”. Att man hellre talar om människorna än om klasserna är självklart. Är det också en variant av ”pie in the sky”? Du kanske tvingas bli ”rörlig” i fråga om ditt boende eftersom du inte har tillräckligt med pengar för att köpa din bostad eller betala den nya marknadsanpassade hyran, du kanske tvingas bli bemanningsslav eller helt utan arbete, du kanske tvingas sova på golvet på ditt äldreboende för att mer av skattepengarna skall gå till ägarna i skatteparadiset, men glöm inte att du ändå har ett oändligt värde som människa. Och oavsett vad du har för etnicitet eller sexuell läggning tycker vi lika mycket om dig, dvs dina pengar (om du har några). Men vad har denna ideologiska kategori för plats i deras egen ideologi? Hur struktureras deras tänkande kring sådana noder, begrepp som själva saknar substans men inte desto mindre samlar andra begrepp kring sig? Finns det effekter där t ex pr-produkter i det enskilda tänkandet får religiös karaktär av ”tro”? Finns det en funktionell fördelning av ”tro”, så att somliga (t ex det prästerskap som direkt skall föra ”dialog med allmänheten”) ”tror” mer än andra? Är för dem ideologin så stark att de aldrig själva ställer sådana frågor?

Tillägg 2
Signaturen David demonstrerar ideologin i en kommentar till Focus-artikeln:

Synd att få av insändarna ovan varken begriper sig på en klok politik eller en överlägsen kommunikation. Socialdemokratin har varken en levande politik eller kommunikation och är idag ett obsolet parti. Inom kort, då nuvarande generation gråsossar gått i graven, kommer ingen att efterfråga denna Sovjetreminiscens.

Två av enhetens delar separeras från varandra och från den ekonomiska basen. Klok politik som sedan kommuniceras. Just så! Alla som inte begriper är obsoleta. Punkt. För åtminstone David var kommunikationen verkligen överlägsen.

Flera gånger i veckan har en av morgontidningens många delar påskriften ”Hela denna är bilaga är en annons från …”. Jag skrev om en sådan bilaga tidigare. Ständigt leende människor berättar om hur fint det är med det privata ena eller andra. Bekymrade människor talar om vad som hotar näringslivet och därmed allas goda liv. Det senaste numret av Den nya välfärden har rubriker som ”Företagare misströstar om företagsklimat”, ”Företagare offer för rättsosäkerhet” och ”Sigtuna upphandlade livsmedel olagligt” (när de ville att 10 procent skulle vara närproducerat). Men där finns också en berättelse för att inte säga en saga som jag tänker referera som utgångspunkt för några reflexioner, inte för att jag tror att så många läste den men för att den både är mycket explicit och representativ för borgerligt tal i allmänhet. Hur tar vi tag i sådant tal, inte för att missriktat ”avslöja” eller bemöta det på dess egen nivå, utan för att skapa distans till dess ständiga närvaro, produktion och effekter? Vad är det de vill att vi skall tro och handlar det ens om att vi skall tro något? Hur kan vänstern agera i och mot den hegemoni som det faktiskt är fråga om för att stärka de egentliga vänsterprojekten?

Berättelsen innehåller alltså inget originellt (även om populismen är extra starkt framträdande), tvärtom är det en typ av saga som i olika versioner berättas om och om igen, inte på lyssnande barns begäran utan på berättarnas. Den är inte heller utopisk utan handlar om vad som just timat och om vilka som är hjältar respektive miserabla bromsklossar i vår värld. Den berättar om hur Vaxholms kommun fick sitt kundvalssystem och är betitlad ”Ett högerspöke som klivit in från kylan!”

Vaxholm hade en betryggande borgerlig majoritet som var lite kaxig, och ville profilera sig och visa vad den kunde. Nu införde den kundvalsmodellen i omsorgen, som innebar att föräldrar och gamla i stället för politikerna blev beställare av skola, barn- och äldreomsorg. Skolor och dagis fick konkurrera om föräldrarnas gunst med kvalitet. Dessutom öppnades dörren för dem som ville starta friskolor. Det var framför allt skolpengen som bidrog till att förändra den kommunala demokratin.

Patrik Engellau lyfter fram medborgarnas inflytande som främsta skäl till en förändring. Det är en felsyn, menade han, att en samling kommunpolitiker skulle vara de som vet vad som var bäst för ditt barn. … Syftet var att ändra maktbasen, det är kunden som väljer och beställer. Utifrån det kallade vi hela idén för kundvalsmodellen. Vi tänkte kundval inom alla områden.

Men sagor skall ju handla om kampen mellan gott och ont och om hur det onda bara med svårighet kan fördrivas.

Men att ändra maktbalansen var en tuff uppgift. Då, på 90-talet, ansågs bara tanken bland politiker att föräldrarna skulle veta bättre … nästan som en hädelse. … Turbulensen blev till en början stor, framförallt var det lärarna som blev hans starkaste motståndare. Patrik Engellau [som nyligen fått medalj av kungen] stämplades som en mörkerman, med en brutal människosyn som bara ville privatisera och tjäna pengar på skolan. … Jan Myrdal förklarade att jag var borgerlighetens nya härförare … Carsten von Otter, som då var professor på Arbetslivscentrum [lyckligtvis nedlagt], varnade … Allt blev väldigt suddigt och det är uppenbart att de inte visste vad de talar om. … Patrik Engellaus idé handlade inte om nyliberalism och inte om privatisering av folkhemmet. Vad han inte gillade var toppstyrningen, byråkratin och den representativa demokratin som tillsammans stadgade att politiker vet bäst. … medborgarna är inte längre svaga, hjälplösa och okunniga. De är välutbildade och självsäkra. De står inte längre och stammar inför överheten med mössan i hand. … De har fått jämlikheten i blodet.

Fortsättningsvis konstaterar Engellau att han egentligen är socialdemokrat. ”Framför allt var det deras grundsyn på demokratin, att alla skulle ha rätt att påverka, som var intressant.”

Patrik Engellau fick inget stöd från vänster för sina idéer, han förblev ett högerspöke. I stället var det borgerliga kommuner som nappade på hans förslag om valfrihet och större inflytande från medborgarna. … Han mötte många politiker som var skeptiska. De såg hellre till sin egen roll i denna omvända demokrati. … Om någon har en idé som makten inte gillar tar man till allt för att motverka det nya.

Kundvalsmodellen överlevde sina kritiker. Andra kommuner tog upp idén … Det hårda motståndet tonade bort och den viktigaste gruppen, ”beställarna” gillade förändringen. – Föräldrarna som nu kunde välja skola till sina barn och styra deras utbildning var i stort sett mycket nöjda, säger Patrik Engellau.

Ja se det var en riktig saga det! Dessutom ”sann”. Den var också en ovanligt tydlig illustration till Mouffes och Laclaus hegemonibegrepp: hur en serie annars flytande begrepp som demokrati, folkhem, jämlikhet och frihet låses kring en nod, i detta fall kundvalet. Per-Anders Svärd tar upp M&L i den intressanta artikeln Fienden i fantasin – Psykoanalytiska bidrag till ideologikritiken i senaste numret av tidskriften Fronesis, ett nummer med titeln Kritik som jag skall skriva mer om i nästa inlägg. ”Det pågår således en ständig kamp mellan olika samhällskrafter om hur verkligheten ska definieras.” Det handlar i det exemplifierade fallet om att på nymoderata manér expropriera begrepp med positiv laddning och dessutom samla dem runt en egen språklig innovation. Betecknande är att den bland politikerna som i berättelsen framstår som hjälte var ”ingen erfaren politiker”. ”Han hade halkat in i politiken av en tillfällighet och var nyblivet kommunalråd i Vaxholm. … Vi [kommunalrådet och Engellau] pratade länge och jag blev insatt i tankarna och började förstå hur det skulle fungera.” Och en tjänsteman förklarar: ”Jag … har inga politiska glasögon, och detta handlade inte om politik. Det handlar om demokrati [sic].” Vi har också att göra med fenomenet retroaktiv performativitet. När medborgarna plötsligt omnämns som kunder är det som en av berättelsens funktioner men utan vidare ceremonier, kundskapet framställs som medborgarens egentliga väsen som nu blivit befriat.

Men frågan är i vilken mening detta kan beskrivas som en ”kamp om definitioner och tolkningar”. Och vad definitionerna har för karaktär. När man läser tankesmedjeprodukter, politikertal, ”debatt”-artiklar eller ledarsidor tvingas man konstatera att samhällets kommersialisering nått dithän att gränsen mellan borgarnas (”näringslivets” såväl som politikernas) ”opinionsbildning” och reklamen upplöses. Det finns inga ambitioner att upprätthålla en intellektuell nivå. I berättelsen framförs inga argument gentemot givna invändningar; de enda motståndarna är revirhävdande politiker. I texterna och talen är varje moment (försköningarna, lögnerna, glidningarna, de populistiska konstruktionerna av fiktiva motståndare osv) då rent instrumentellt med avseende på önskad effekt (att sälja en vara eller upprätthålla en image). Dvs, det är en aspekt av saken.

När de säger ”människorna skall få välja” är det en omskrivning av ”inga områden skall vara stängda för företags vinstmöjligheter”, som i sin tur är den faktiska ekonomiska maktens ståndpunkt. Och dessutom uttryck för kapitalförhållandena som våra reella existensbetingelser. Det är fråga om maktspråk, den redan givna makten att ”definiera”, inte en tävling mellan definitioner. Det handlar om tillgång till media, men framför allt om att det är en redan given utveckling som talar. (Jag använder ordet makt lite abstrakt för den ekonomiska makten som prägling av hela samhället, men med en udd mot dess förnekande av sig själv, som när den nu i en dubbel manöver förläggs först till kommunpolitikerna och efter ”ändringen av maktbalansen” till ”kunderna”.) Det är också maktspråk, hur språket formas så att det kan fungera instrumentellt eller tjäna ideologiska interpellationer, t ex genom smickret av väljarna/kunderna. Hur strategier väljs. I berättelsen är språket populistiskt i den version som KD-ledaren excellerat i och där flera flugor slås i samma smäll. Som i all populism förskjuts motsättningar genom introduktionen av en fiktiv fiende, men avpolitiseringen görs här explicit i det att det inte är judar eller muslimer som är den omedelbara fienden utan politikerna (som sedan raskt kan återinträda på den goda sidan som dess försvarare, underordnade ”de ekonomiska realiteterna”, här förklädda till de nya ”beställarna”). Språket är vidare interpellerande maktspråk i den meningen att individen känner makten bakom orden, en makt, eller snarare Lagen (acceptera Marknaden, njut av din valfrihet), som hon mer eller mindre medvetet uppfattar att hon måste stå till svars inför. Detta baserat på hur hon redan påtvingat praktiserar budorden.

Man kan också iaktta en märklig separering, som på DN:s ledarsida blir rent komisk, där textens hårdföra utmönstring av alla som inte fullt ut accepterar marknadens diktat kan åtföljas av en teckning av Bard med en helt annan tendens. Eller som jag skrev i ett tidigare inlägg: ”Det som på ledarplats är uppfriskande är på nyhetsplats chock”. Vi läser varje dag om skandaler inom privata vårdföretag och skolor, samtidigt som man på ledarplats tålmodigt (krampaktigt) repeterar att det inte finns några alternativ. Ett liknande fenomen pekar Sverigeaktuelle Mark Fischer på när han frågar när vi senast såg en Hollywood-film som framställer företag som goda. Det finns emellertid varken dialog eller strid mellan de mästrande berättelserna och de ”kritiska” alibin som finns vid sidan av (för att enligt Fischer utföra vår kritik åt oss så att vi själva kan fortsätta som vanligt). I den mån mästrarna erkänner motstånd består detta av bakåtsträvarna eller möjligen de naiva drömmarna som en fond för den egna framgångssagan. När man inte helt kan bortse från demonstrationsvågorna, som nu aktuella ”Occupy Wall Street”, och det inte heller verkar opportunt med ett rakt avfärdande, kan man sträcka sig till en rubrik som ”Vreden är äkta men svarslös”. I en ledare som avslutas med orden ”Hur rätt demonstranterna än har i sin upprördhet över bonusar och maktmissbruk kan de inte komma ifrån att inget samhälle har lyckats bygga demokrati, välstånd och social trygghet utan marknadsekonomi och tillväxt. Det är lättare att peka ut kapitalismens tillkortakommanden än att presentera ett fungerande alternativ.” Som en anmärkning kan tillfogas att just bonusarna är ett missbruk som borgarna tycks ha enats om som lämpligt föremål för klädsam ”självkritik”. Vi har att göra med en rumslig separering (olika sidor i en tidning, olika media) som både representerar och realiserar maktens vertikala avstånd till de underställda, deras livsvillkor och olika reaktioner. Det är aldrig någon tvekan om vilken ”sida” som redan vunnit. Varvid även ”sidorna” utplånas; effekten är en insida (med vissa tillkortakommanden alternativt en mängd eländen) utan utsida.

Det är inte fråga om en och samma konspiration, utan om en sammansatt helhet som ”fungerar” i den meningen att den reproduceras. Ideologin som innefattas här verkar på olika plan och olika vägar, skiftande över tid, inte sällan motsägelsefullt, så att det uppenbara och det maskerande kan gå in och ut i varandra. ”Idéerna” kan framstå som intressenas direkta uttryck, så den konventionella ideologikritikens påvisande av ”intressen bakom idéer” blir överflödig. Vilket paradoxalt leder till att språket lever en märkligt kritikbefriad tillvaro och tillåts fullgöra olika, t ex interpellerande funktioner. Nämnd formning samverkar också med formlöshet, där frånvaron av kvaliteter som språk vanligen förväntas äga innebär språkförstöring, en språklig sörja som adderar sig till de eländen makten tiger om och som framkallar samma cyniska reaktioner, ”vi vet, vi tror inte på det, men vad finns det för alternativ?”. ”Definitionerna” får bestående effekter, men inte främst genom egna kvaliteter, hur de fixerar begreppskedjor, utan genom hur de i praktiken står oemotsagda i en verklighet med så många försvarslinjer. De tillhör rätt och slätt denna verklighet, vår livsmiljö. Att språket är del av samhällsförhållandena och makten kan uppfattas passivt (resignerat) eller aktivt, som något att vända mot makten, frågan är dock hur. Var i denna sörja kan andra ”definitioner” av t ex demokratibegreppet komma in för att ha någon effekt, innan detta hur fått några svar?

Fischer hävdar i sin bok Capitalist Realism att kapitalismen inte behöver någon propaganda eftersom det ändå inte går att föreställa sig något annat (”it’s easier to imagine the end of the world than the end of capitalism” – ett annat ”det är lättare att”). I stället för direkt propagandan har vi något annat. När en borgerlig politiker skall gå i svaromål och svaren tillåts bestå av det vanliga maktspråket är detta ett uttryck för men även ett underhållsarbete i tillståndet ifråga. Jag tror inte att just DN:s ledarsida, den refererade berättelsen eller politikertal utövar någon större direkt påverkan, frågan gäller de indirekta effekterna. Till någon del fungerar lögnerna direkt, till någon del performativt och interpellerande och i övrigt betraktas de som del av de beljugna förhållandena, till vilka man inte ser några alternativ. Smutsen fastnar i olika grad: medborgaren accepterar i praktiken kundskapet, politikens faktiska solkighet solkar politikbegreppet osv. Populismen vinner terräng. ”Borgerlig ideologi” av detta slag är verkligen en ideologisk apparat med olika funktioner i reproduktionen av produktionsförhållandena, även när få tror på det sagda efter dess bokstav. Vänstern försöker komma på någon alternativ berättelse, men det går inte så bra. Även den agerar inom de formationer som den inte lyckas höja sig över. Det mesta rullar på som vanligt.

Hur möta lögnerna och maktspråket i stort och samtidigt vara medveten om att det inte räcker med att ”avslöja” dem som sådana? Handlar det snarare om att benämna dem från en yttre, kritisk position, att använda begrepp för vad de gör och i vilka sammanhang? Uppgiften är inte att kvantifiera ideologins betydelse utan att objektivera den och dess förmåga att undgå just detta, att undersöka hur dess faktiska opererande kan vändas mot den interpellerande makten och hur sådan kritik kan vara både en förutsättning för och ett moment i annan mobilisering. I Vaxholm sades det handla om jämlikhet, inflytande och demokrati. Att demokrati är detsamma som kundval. Att det handlar om kvalitet. Att det var ”idéer” och ”tankar” som genom sina inneboende kvaliteter drev det hela. Att motsättningarna stod mellan medborgarna och politikerna. Att det är ”medborgarnas inflytande” och inte kapitalets expansionstvång som är ”främsta skäl till en förändring”. Eller ta ett grövre fall: När Ohly i riksdagen tog upp Caremas ”vård”-hem, där åldringarna lämnas att dö i sin avföring för att skattepengarna i stället skall bli till ägarnas vinster, svarade Reinfeldt att ”såväl offentlig som privat välfärdsverksamhet kan misskötas. Jag tror att medborgarna växer när de får välja skola eller äldreomsorg.” (Jämför med ”näringslivets” upprörda reaktioner på SNS-rapporten om privatiseringarnas följder. Förutom att rapporten sades vara allmänt undermålig, eftersom den inte drog rätt slutsatser, underlät den att framhålla egenvärdet av valfriheten.) Hos Carema växer de inte, de dör, och det handlar i sista hand om profit. Fallet må vara extremt, det måste inte vara dåligt i privat driven verksamhet, enskilda missförhållanden har även mer specifika orsaker, och tydligen var det dåligt på det aktuella hemmet även före Caremas övertagande, men tendensen att det inom kapitalistiska förhållanden är pengarna som styr kan aldrig avlägsnas, medan dåliga chefer alltid kan bytas ut. Det är inte medborgarnas utan profitens växt som är drivkraft i ”valfrihetsrevolutionen”. Detta är elementärt för marxistisk teori, och frågan för vänstern är varför elementär sådan teori 150 år efter Marx inte har större utrymme inom de offentliga rummen. Hur är det möjligt att statsministern kan komma undan med så billig retorik? Ohly hade kunnat meddela att a) det inte är medborgarna utan det andra som växer (Fischer talar i sin bok om hur livet under senkapitalismen tvärtom degraderas med bl a depressioner som följd), b) att Reinfeldts omsorg om medborgarnas växt tillhör borgarnas ritualiserade sätt att förskjuta debatten från a) ut i ingenting, och c) en maktbaserad ideologisk apparat där det berättas för medborgarna att de växer inför valskyldigheten, på det att de skall känna sig skyldiga att växa på det sättet. Dvs Ohly hade kunnat göra detta om elementär men kvalificerad ideologikritik varit någorlunda spridd. Stavar man svaret (på frågan ”hur är det möjligt?”) hegemoni (ett tillstånd där maktspråk totalt sett fungerar) är nästa fråga hur vänstern kan utveckla detta begrepp för ingrepp i den sålunda objektiverade hegemonin, nya praktiker som omdefinierar den politiska terrängen, detta som motsats till att rätt och slätt berätta andra berättelser eller presentera andra ”definitioner”, något som inte ens blir av.

Ibland trampar borgarna snett, det blir för grovt, utförandet är för klumpigt, men framför allt talar man om förhållanden som är alltför svåra att försvara. Som i aktuella bemanningsgate, kampanjen ”Vi kallar oss” med dess explicita prisande av nyspråk (”nyordstävling”). Jag måste skamset erkänna att min första reaktion var att det var ett smart drag att delegera ut uppgiften att försköna de prekäras flerfaldiga underordning (eller låta det framstå så, även om det var direktörerna själva som stod för tävlingsbidragen). Även om jag inte tänkte mig att det hela skulle stå oemotsagt befarade jag att spektaklet med Mark Levengood, som med sin snällhetsimage vädjade till oss att hjälpa de bemanningsanställda till bättre självkänsla, ändå på sina håll skulle fungera som förskjutning och obstruktion. Nu fick vi se något så ovanligt som ett näthat som var både mycket välformulerat och fullständigt adekvat. Ett exempel på hur maktens redskap kan vändas mot den. Vi har fått ta del av otaliga beskrivningar av de eländiga arbetsvillkoren med konklusionen ”vi kallar er kapitalister”. Att motkampanjen skulle drivas av människor med ”vanföreställningar” och/eller en ”klick extremister” (kunde det inte också vara ”utländska agenter”?) och att kampanjen las ned (även hemsidan är nu borttagen) för att skydda de bemanningsanställda mot (deras egna) ”kränkningar” framstod som enbart ömkligt. ”De erfarenheter vi tar med oss från detta upprop visar på det fortsatt stora behovet av att informera om vilken sorts bransch bemanningsföretagen utgör idag.”

Här kan man önska att detta spontana motstånd, där vi verkligen blev informerade om bemanningsbranschen, får en fortsättning. Se också denna video. Men hur kan lika effektiv kritik formuleras och finna former även där möjliga förändringar tycks mer avlägsna och ”borgerlig ideologi” på olika sätt faktiskt fungerar? Hur kan en sådan kritik se ut, en kritik vänd inte minst mot hegemonin som förekommande av kritik? En kritik som på denna punkt kompletterar politisk kritik av specifika missförhållanden och uppställandet av politiska förändringsmål. Hur nå dithän att sådana frågor erkänns som ett politiskt problem i betydelsen något som föranleder ansträngning: hur finna ett ovanligt språk (nya begrepp som kontrast till nyord) för det vanliga som kan göra skillnad inom detta vanliga? Hur övervinna rädslan för ”dogmatism” genom att faktiskt vara odogmatisk utan att för den sakens skull låta andra diktera vad som kan sägas? Det tycks mig som om vänstern behöver mer metareflexion kring egna praktiker och deras möjlighetsbetingelser, för att använda en term från Fronesis-numret. Lite mer intresse för vad ”nå ut med politiken” måste innefatta. Att ”kampen om hegemonin” först är den egna kampen om hegemonibegreppet, där det inte räcker att lite löst hänvisa till Gramsci tillplattad till problematiken ”samtycke” (när det inte alls handlar om ”samma tyckande”). Att de med smak för abstraktioner å sin sida filosoferar lite mer kring vägen tillbaka till det konkreta. Jag fortsätter diskutera dessa frågor i nästa inlägg och då speciellt utifrån nämnda Kritik, inte för att föreslå svar utan för att få dem att i mer kvalificerad mening framstå som frågor.

Exemplen som anförs här är inte ett indignerat pekande ”titta hur de gör” utan tjänar som referens till sådant som alla är alltför bekanta med. Detta för att ställa frågan vad vi gör med vår vetskap.

Man kan gå till det välkända Brecht-citatet (i Quotes) om att grunda banker. Men man kan också, eftersom de är tydligare, ta relativt obetydliga exempel som utgångspunkt för mer allmänna reflexioner. Comhem gör ett påslag på 30% på teve-abonemangen i form av vad de kallar ”kortavgift”. ”Vi har precis som våra konkurrenter valt att redovisa kortavgiften separat istället för inkluderad i abonnemangskostnaden.” Varför de har ”valt” att göra en finstilt särredovisning berättar de inte. Man kan bara föreställa sig hur mycket tankemöda det ligger bakom konstruktionen, hur stor del som skall läggas på ”kortavgiften”, hur ofta den skall tas ut (naturligtvis med annan periodicitet, så att man aldrig ser månadskostnaden, inte så att man för ofta påminns om den men inte för sällan så att summan blir grotesk), hur finstilt det kan vara för bedrägeriet inte skall uppfattas som alltför bedrägligt osv. Detta kan läggas till branschens fiffel med avtalsformer, uppsägningstider, andra dolda avgifter osv. Vad man får för pengarna skulle kunna vara ämnet för ett annat inlägg. Att mänsklig innovation används för att lura andra på pengar är som sagt ingenting nytt, men man kan reflektera över skalan, den strukturella inordningen, acceptansen osv. Att avancerad vetenskap ställs i kommersialismens tjänst som vid utformningen av reklam – för att bara nämna en aspekt av reklambranschen. Att man uppfinner planerad föråldring av varor. Lobbyverksamhet och mot-”forskning” för att få politiker att godkänna farlig verksamhet, miljöpåverkan osv. För att inte tala om politikernas egna miljoner till pr-byråer. Brittiska Labour som hör till föregångarna på området talar i dokument explicit om att ”skapa konsensus” – så mycket för demokratin. Att allt detta sker konstant och lagligt. Vad för slags samhälle har sådant som betydande inslag?

När privata vårdbolag tar betalt för vård de aldrig utfört drabbas skattebetalarna inte bara ekonomiskt. Det uppstår också allvarliga fel i Socialstyrelsens så viktiga patientregister. (DN 21 juni)

Apotekseländet. I Uppsala har en överläkare skrivit brev till regeringen för att beskriva konsekvenserna av avregleringen. Varje dag möter läkaren kroniskt sjuka patienter som inte orkar hämta ut sina mediciner. Läkaren påpekar att Apoteken verkar ha lite intresse för patienter som inte är ”intresserade av olika plåster, febernedsättande eller apotekens egna produkter”. … Så nu sitter vi här i ett land där kroniskt sjuka inte orkar ränna runt halva stan för att hämta ut sina mediciner till följd av att det inte finns någon samordning mellan Apoteken om var medicinen finns eller kylförvaring för mer krävande medicin. (Från bloggen Alliansfritt Sverige)

Däremot får vi numera glättad reklam från apoteken med ”erbjudanden” och extrapriser.

Politiker och ledarskribenter kan tala om barnsjukdomar och avarter som konkurrensen kommer att avlägsna. Och då är nästa kategori bedragare nämnd.

… att släppa in fler aktörer i viktig verksamhet. Det gör stor skillnad för att utveckla kvalitet, mångfald och frihet. (Göran Hägglund i tal)

Vad kan man annars kalla den borgerliga apologin om ett rakt samband mellan konkurrens och kvalitet. (Den vanliga frågan om vems friheter borgarna talar om lämnar vi för ögonblicket därhän.) Konkurrensen kan avlägsna vissa avarter men inte i samma takt som nya dyker upp. Och den enskilde ”aktören” gör ”precis som våra konkurrenter”. Det kan finnas många skäl till att man ”väljer” en viss ”aktör”, t ex svårigheten att jämföra ”aktörer” eller ren tröghet. När pengarna för aktören enligt kapitalistiska principer är viktigare än levererat bruksvärde, samtidigt som de på samhällsnivån är överordnade politiken, blir det i slutändan aldrig till de många människornas fördel.

Och politiker och ledarskribenter ljuger ikapp när de påstår ”Men det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna av den offentliga sektorn” (DN 8.9). Har vi sett medborgare tåga genom gatorna med plakat ”Privatisera apoteken NU!”. Har tidningarna varit fyllda med insändare med sådana krav? Hur kan borgarna skänka bort samhället till kapitalet och samtidigt hävda saker som Schlingmanns ”Moderaterna ska vara ett parti för alla och för hela Sverige och som står för verklig rättvisa”. Jag menar, hur får det passera?

Tjuvars alltmer förslagna sätt att stjäla eller bedra människor på deras pengar har en direkt parallell i företagens motsvarande innovationer. T ex vårdbolagens sätt att tillskansa sig avtal med kommuner och landsting. När avtalen väl är bärgade kan överföringen av skattepengar till skatteparadis ta vid. Cheferna styrs med bonusar att minimera kostnaderna, utnyttjande otydligheter i avtalen i den mån dessa inte helt negligeras. Intäkterna är desamma. Allas jakt på pengar präglar alltmer samhällslivet, dvs livet i det sönderfallande samhället, i stället för att samhället är organiseringen av resurser för det allmänna goda. Vilket förstås återverkar på individerna som fråntas möjligheterna att identifiera sig som ansvarskännande och stolta samhällsvarelser. (Avtalen är således ett kapitel för sig. Det gäller vid infångandet av såväl el- eller bredbandskunder som kommuner. Det befaras nu att det inte är de drabbade utan Carema som kommer att få skadestånd för sina omskrivna dödsfabriker när avtalen sägs upp.)

Bland friskolorna är väl de riskkapitalägda de mest groteska. Man lockar elever med intensiv och lögnaktig reklam, egna datorer mm. Med lögnen att det är pedagogiskt motiverat lämnas eleverna till ”självstudier”, varvid man inte behöver anställa så många lärare. Lärarna åläggs att sätta höga betyg, även till elever som ägnat sina ”självstudier” till att spela dataspel (på de egna datorerna). Detta genererar mångmiljonvinster (från skattepengar). Att ägarna och deras medlöpare inte sitter i fängelse är beviset på statens medbrottslighet, och vi tvingas bevittna hur dess representanter samtidigt som de tvingas uttala fraser mot de värsta avarterna ägnar all verklig energi åt att uppfinna de rationaliseringar som låter dem själva undvika alla grundfrågor och i stället stödja kapitalets fortsatta expansion.

Jag blev klar med detta inlägg samtidigt med presentationen av forskningsrapporten (på uppdrag av SNS!) ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med välfärden?”. En rapport som redan fått sådan uppmärksamhet att DN:s ledarsida befarar att den kommer att användas som ”politiskt slagträ” av dem som nu förhastat ”tycker sig ha fått vatten på sin kvarn”.

När vi är inne på detta med staten och kapitalet kan vi återvända till den ”debatt”-artikel av en SEB-ekonom som jag tidigare refererat till och där det hävdas att en ”fördjupad diskussion” kommer att få ”svenskarna” att önska sig privata välfärdslösningar. Kanske t o m SEB:s lösningar. I anslutning till artikeln framförde Anton Andersson på bloggen Kommunals utredare vad många andra varit inne på:

… ett sänkt förtroende för att det offentliga kan leverera de tjänster som efterfrågas kan få allt fler att efterfråga privata välfärdstjänster vilket urholkar betalningsviljan för de offentliga. …

Förutom det egna intresset av att sälja de vårdförsäkringar som SEB erbjuder och ökat låntagande finns även ett annat intresse. Ägare av SEB är Wallenbergsfären som också äger vårdbolaget Aleris som tjänar pengar på att utföra den privata vården. …

Sverige befinner sig just nu i en rörelse från en punkt med offentlig finansiering mot privat finansiering. Det är på flera sätt tydligt hur krafterna som driver mot privat finansiering är självförstärkande när de väl har kommit i rullning.

Till denna rullning bidrog regeringen med sin falska kampanj mot det påstådda bidragsfusket, även den ägnad att minska förtroendet för det allmänna och bereda vägen för det privata. Vi har här ekonomiska, politiska och ideologiska (i strikt mening) krafter i självförstärkande rullning. Detta är något riktigt giftigt eftersom varje liten rörelse hos hjulet innefattar glömska om hur den drevs fram men får effekter som kräver fortsatt förändring av samma slag, alltså mer privatisering.

Socialdemokraterna har sin hållning i fråga om pengar kontra kvalitet. När S bedömde att en hård hållning gentemot friskolornas vinstuttag inte var röstmaximerande uppfann de linjen att det i stället är kvaliteten som skall övervakas. De halvkriminella sätten att ta ut vinst anfördes som skäl till att acceptera den. Vad som med en annan lagstiftning skulle vara en polisiär fråga blev en uppgift för Skolinspektionen:

Överskott plockas ut ur fristående skolor på en rad andra sätt än genom ren vinstutdelning. Det kan handla om exempelvis höjda styrelsearvoden, högt prissatta köp av tjänster från dotterbolag, höga internräntor och realisationsvinster vid ägarbyten. Det är därför i praktiken mycket svårt att direkt reglera möjligheten att ta ut vinst. Utredningen måste ha ett vidare syfte än så. Det bör prövas hur lagstiftaren generellt kan skärpa kvalitetskrav för att säkerställa att offentliga bidrag stannar i skolverksamheten. Ett alternativ är att Skolinspektionen ges utökade befogenheter att granska skolors ekonomi och rätt att kräva tillbaka offentliga bidrag som används på felaktigt sätt. (DN 29.6)

Här har vi också exempel på självförstärkande rullning. En valtaktisk liten kursändring blir angivelse av fortsatt politik. Socialdemokraterna rullar med borgarna både i att ”man kan inte vrida klockan bakåt” och i ett strutsbeteende vad gäller de konstanta effekterna av penningens primat. Frågan varför skolor överhuvudtaget skall vara vinstmotorer kan glömmas eftersom det viktiga att tala om är kvaliteten! Bara man ställer krav på denna är alla strukturella faktorer besegrade!

När pengarna styr i stället för politiken blir det aldrig i slutändan till de många människornas fördel. Det politiska problemet är att artikulera sådana elementära sanningar på sätt som gör dem effektiva när de skall tränga in i den ordning som är ideologiskt konsoliderad på så många nivåer. S liksom borgarna kan säkert mobilisera olika argument för den ena eller andra hållningen. Och så går vi som vanligt vilse i dessa enskildheter.

Man kan undra vad borgare berättar för sagor för sina barn. ”Det var en gång en aktör som fick en affärsidé.” Störs de aldrig själva av den alienerande abstraktion som de vid sidan av lögnerna (om t ex kvalitet och frihet) breder ut över sin konkurrensutsatta värld? Eller lever de i olika världar där det i en av dem fortfarande finns skräddare och skomakare?

Många har ställt den berättigade frågan varför vänstern inte bättre förmår använda finanskriserna för en radikal kritik. Det är ju tvärtom högern som går framåt när ekonomin krisar. Det är nog mycket vänstern har att förbättra, som att utveckla en kritik också för de sidor av kapitalets vardag som berörs här. Ett starkt språk för det överallt pågående, generella benämningar av enskildheterna som inte heller förlorar sig i frastuggande. Att producenten av en vara eller tjänst inte i första hand är intresserad av dess bruksvärde och dessutom gör vad som helst för att framkalla köp, lägga beslag på skattemedel, själv undgå skatt osv, allt detta som alla vet borde leda till frågor om vad för slags samhälle som producerar sådana producenter. Vad för slags samhälle inte bara accepterar lögn och manipulation som normalitet utan förutsätter bedräglighet? Detta inte avsett som ett utrop utan som en allvarligt menad fråga. Tidningarna kan ha löpsedlar ”Så luras du av …” (senast ”resejättarna” tandläkarna taxi) för att vi skall köpa ett lösnummer och där lära oss att som individer undvika just de fällorna, att bli ”streetsmarta” i betydelsen överlevare. Det är också en form av normalisering, eftersom de mer sällan innehåller diskussion om hur ett samhälle skulle vara inrättat där normerna är annorlunda och handlar om att samverka för det gemensammas bästa och där allt inte utgår från pengar. Hegemonin är definitionsmässigt frånvaro av sådan diskussion i de offentliga samtalen. Så någon måste initiera den och förse den med adekvata begrepp.

Det är frågor om Politik, hur Politik kan aktiveras i betydelsen ett konstant synliggörande av de fundamentala konflikter som yttrar sig i allt vi egentligen avskyr men fås att på en eller annan nivå acceptera. Eller betraktar som avarter oavsett förekomst. När jag hårdrar en del av resonemangen och väljer ut de värsta exemplen är det för att ställa en grundläggande fråga: är detta undantag eller indikationer på tendenserna i en profitdriven ekonomi? Här kommer vi även till metafrågorna om hur man kan tala om det som är utom räckhåll (”en annan värld”) så att det ändå bringas inom räckhåll som föremål för meningsfulla samtal och då inte bara vänstergruppers interna samtal. Det handlar inte om att sväva i visionerna utan om avnaturalisering av det givna, att övervinna cynismen – ”alla vet redan, men …” – genom att ge vetandet adekvata artikuleringar förbundna med Politik. Det handlar också om att individen skall kunna erkänna sig kränkt av varje rånförsök hon utsätts för, kränkt inte i någon speciell egenskap utan i det att hon förvägras leva i ett samhälle präglat av normer som de flesta ändå hyllar, kränkt av den motståndare som kan pekas ut framträdande i så många skepnader. Återigen förutsatt att utpekandet är ett moment i en Politik och en rörelse i ordets alla betydelser.

Tillägg 12.12
Läs Kajsa Ekis Ekmans recension av Mikael Nybergs ”Det stora tågrånet”. Ur boken:

Arbetskamrater som förr löste problem tillsammans sitter nu på var sin sida i gräl om paragrafer i affärskontrakt. Det blir fler och fler administratörer, färre och färre järnvägare ute på spåren. Fuskjobb ersätter yrkeskunnandet i underhåll av spår och vagnar, och tåg blir stående i timtal ute i spåren för att fungerande beslutsgångar brutits sönder. För personalen i vagnarna gäller det att le och se ut att trivas i ett tilltagande kaos.

Modellen med fri konkurrens på spåren övergavs redan i järnvägens barndom. Nya försök i Storbritannien fick katastrofala följder. Men svenska politiker framhärdar.

De politiker (och ledarskribenter) som nu är profitörernas knähundar borde tänka lite på den historiens dom som förr eller senare kommer att drabba dem.

Det viktiga med att tala om nazismens och kommunismens brott är inte att en gång för alla slå fast vilka som var värst. Det är att vända ryggen åt alla totalitära tendenser och se till att de aldrig får tolkningsföreträde igen.

Hur kan det ideologiska i artikeln mötas, det som inte ges vid en ytlig läsning och inte heller av påtalanden av vad den ”glömmer” att säga? Det man missar vare sig man suckar något om idétorka på den borgerliga ledarredaktionen (att behöva plocka fram Stalin för ideologiska ändamål) eller mumlar instämmande om de där kommunisterna som aldrig lär sig. Det som faktiskt har effekter. Medan jag försöker formulera detta för mig själv ser jag att det får räcka för detta inlägg.

Att omnämna saker i bestämd form, speciellt saker som slutar på ism, utan närmare utredning är i sig ett moment i ideologisk praktik. Dock får Helmerssons version av ”kommunismen” möta andra så att vi har att göra med:

1. Den blodiga ideologin, massmordens ideologi.
2. ”En i botten sympatisk ideologi om jämlikhet som bara vantolkades en tid” (en röst i Valter Lundells avhandling ”Den goda tanken och den onda erfarenheten”).
3. ”Tron på kommunismen har för många skänkt mening åt deras liv och en övertygelse om att sitta inne med kunskapen om det jordiska paradiset” (från samma avhandling).

Stalinregimens brott, för att använda en annan och rimligare term från artikeln, var högst verkliga liksom idag skillnaden mellan regimer som mördar verkliga eller inbillade motståndare och de som inte gör det. Vem säger något annat? Det är en verklig fråga hur vissa inom vänstern haft svårt att förhålla sig till brotten, och punkt 3 pekar på den enda verkliga ideologin i listan. Det är inte ideologier som mördar och de förebådar inte heller jämlikhet eller frihet. Ideologi är alltid bekräftande och vad de bekräftar är subjektivitet under givna livsvillkor och förhållanden och inom ideologiska apparater. I punkt 3 handlar det inte om ”kommunismen” som något väldefinierat utan om ”tron på kommunismen” som internt bollande av meningsskapande igenkänningstecken. Liksom andra ideologiska kategorier (Gud, Folket osv) har ”kommunismen” som ideologi ingen mening utanför interpellationsakterna vars språk ordet tillhör. En ideologi kan vara totalitär i den meningen att den bär fram svart-vita berättelser och sådan ideologi kan ha samband med totalitär politik, men detta får utredas i varje enskilt fall och tillsammans med alla relevanta omständigheter.

Därför är motsatsställningen mellan ”kommunismen” som ”totalitär ideologi” och ”liberalismen” fiktiv. Dess funktion är däremot verklig och då inte bara som enkel distraktion från förhållandet att liberalismen som ideologiskt konsoliderad politik på sitt sätt är mer totalitär än andra totalitära formationer. Det handlar om en fiktion som är insatt i en bestämd strukturering av en insidas förhållande till en förnekad utsida.

Märker jag inte ord? Avser inte Helmerson bara att ställa våldsregimer mot demokrati och varna för det totalitäras eventuella lockelser? Att inte låta sig förföras och förblindas. Dessutom använder han för egen del ordet ideologi bara en gång och det är i rubriken. (Det kanske inte ens är han som är ansvarig för den; DNs rubriksättning är ett kapitel för sig, en av mina favoriter är ”Därför hatar frihetens fiender liberalismen”.) Men oavsett egna intentioner praktiserar han sådan (meta)ideologi som kan benämnas idealism om vi samtidigt klargör det begreppet. ”Ideologier” som ”kommunismen” eller ”liberalismen” framställs som olika givna och beständiga ”åskådningar” som grundar handlingsinriktningar och hela samhällen. Men idealismen är inte primärt tro på idéernas primat utan ideologisk praktik där idéer lösgörs från sin rituella användning och tillskrivs självständig existens, varvid både den yttre verkligheten och den ideologiska praktiken själv misskänns. När vi hör ordet kommunism skall vi aktivera ekvivalenskedjor som Marx – Stalin – Gulag – Ohly eftersom vi annars utdefinierar oss ur samtalet. Vem vill vara totalitär? Det genom kedjan löpande och förenande är vissa ”totalitära idéer”, som när reaktionsmönstret väl etablerats blir till de inblandades sanning.

Att säga att liberalismen (politiken och ideologin) på sitt sätt är mer totalitär är inte menat som en provokation. De i konventionell mening totalitära regimerna är/var totalitära i hur utpekade motståndare skall nedgöras. Liberalismen erkänner överhuvudtaget inga motsättningar (bara demokratisk tävling mellan ansvariga politiska krafter med olika tekniska förslag för samhällsproblemen, samt avvikelser i form av de oansvariga, för att inte tala om de totalitära); vi sitter alla i samma båt och det finns bara en riktning. Utöver hur kapitalismen på traditionella sätt framställer sig som naturlig och det enda möjliga pågår nu en offensiv där man genom alla tillgängliga kanaler vänder sig direkt till den enskilde medborgaren och meddelar henne att om hon inte till hundra procent ställer upp på marknadens frihet är hon dum i huvudet (bakåtsträvande, tittande i backspegeln osv). Höger-vänster har bytts mot framåt-bakåt. Detta är i strikt mening ideologiska kampanjer, ett massivt interpellerande tryck föranlett av det förnekade, hur kapitalismens konflikter, exploatering och sociala/kulturella nedbrytning accelererar. Bara om individen svarar på interpellationerna och bejakar (inte nödvändigtvis jublande) sin exploatering, att vara kund hos skolan eller vårdföretaget, sitt elavtal osv är hon med på tåget (för att byta metafor – har inte liberalerna övertagit Historiens Lokomotiv från kommunisterna?). Man kan tycka att det bara är managementretoriken som ekar, att man kan välja mellan att vara med i laget eller en bromskloss, men det är så här verkligheten ser ut. ”Allt som inte är myndighetsutövning ska privatiseras”. Till exempel. Det är maktspråk.

Sådana interpellationer kompletteras av ideologisk praktik där man för ögonblicket inte talar om utvecklingen utan bara samlas i ett ”här är vi som vänder alla totalitära tendenser ryggen” men genom ett ideologibegrepp som blockerar möjligheterna till seriösa samtal. Helmersons artikel tillhör den sortens konstruktioner där vissa frågor görs icke-existerande så snart man träder in på det anvisade området, bokstavligen när man går in i artikeln genom att börja läsa den. Och träda in måste man eftersom det är det enda givna sättet att visa att man inte är totalitär.

Vi skall inte gå i fällan att hävda att Helmerson söker vända uppmärksamheten från en totalitarism till en annan som en enkel vridning på huvudet. (Lika lite som vi gör det åt andra hållet.) Det handlar inte om vad som når individens ögon i olika ”perspektiv” utan om inneslutningen i ideologiska praktiker, där det ständigt repeterade talet om den totalitära kommunismen mot liberal frihet – tillsammans med andra motsatsställningar som bakåt och framåt – sluter sig i sig självt, både tematiskt och som inkapsling av subjekten som den vägen måste bevisa att de inte är totalitära. Denna den ideologiska praktikens tillslutning bidrar till den totalitarism som är omöjlig att uppfatta från insidan. Om vi nödvändigtvis skall hålla oss till seendemetaforer kan vi tänka oss en geometri där rummet är krökt i sig självt så att även ljuset följer insidan – snarare än att utsidan är ”skymd”.

En variant av fällan är att engagera sig i sandlådegräl av den typ Helmerson tycker att vi skall undvika ifråga om vilka som var värst av nazisterna och kommunisterna (”det viktiga är att tydligt positionera sig på den goda sidan”): vem är mest totalitär när alla får nomineras? Eller: ”Ni är minsann också totalitära!”. Personligen föredrar jag naturligtvis vårt samhälle framför många andra, men saken gäller här inte att jämföra samhällen utan att granska borgarnas hegemoniska strategier, speciellt avpolitiseringen av ekonomin. Det är också lätt att säga att Helmerson och hans kolleger på sin kant gör samma sak som de troende kommunisterna (”tron på liberalismen har för många skänkt mening åt deras liv”), men hans ideologiska praktik tillhör inte en avgränsad grupps interna och kompensatoriska ideologi. Den är just hegemonisk och strukturellt av ett annat slag, eftersom den inte explicit predikar utan håller fast alla tilltalade i de fiktiva konflikter som blivit allmänt accepterade. Den vars drömsamhälle är det givna samhället (med vissa mindre justeringar) agerar utifrån en annan position och praktiserar en annan sorts ideologi.

Att sidoställa och jämföra ”ideologier”, först ”nazismen” och ”kommunismen” på den totalitära sidan som sedan sätts i motsatsställning till ”liberalismen” (som blockering av historiska / ekonomiska / politiska / ideologikritiska analyser) är i sak fiktivt (även när referenser görs till realiteter) men som handling ideologisk praktik på en annan nivå. Vad Helmerson gör är som sagt inte bara att blanda bort korten för att dölja vissa obekväma sanningar. Att avlägsna alla distinktioner (ekonomi – politik – teori – ideologi – i den grövsta versionen är också marxistisk teori ”kommunistisk ideologi”) för att skapa fiktiva motsatsställningar mellan onda och goda ”ideologier” i ett idealistiskt konstruerat universum är en generell förstörelse av språket på just den punkt där det skulle behövas som bäst. Vad som speciellt förstörs är möjligheten att tala om förstörelseprocessen. Det är på så sätt insidor utan utsidor skapas. Det är samma förhållande som jag diskuterade i samband med valrörelsen: förskjutningen från de verkliga motsättningarna till spelet på den politiska apparatens insida fullbordas när ideologibegreppet (som skulle vara begreppet för denna förskjutning) även det förskjuts till insidan: skall vi välja Centerideologin eller någon annan ideologi? I dessa ledband går även den vänster för vilken ”högern” är en väldefinierad motståndare vars förehavanden utöver det rent exploaterande man inte behöver intressera sig för.

Sammanförandet av olika kvaliteter (ekonomi, politik osv) i falska abstraktioner och dessa abstraktioners inskrivning i en hegemonisk ordning är språkets kompletterande motsvarighet till penningens primat. Om vi beträffande sistnämnda primat ser kapitalismen som en speciellt giftig förening mellan å ena sidan individuell girighet och strävan efter makt och å andra sidan ett ekonomiskt maskineri med sina egna villkor, vad skall vi då säga om tillståndet där även orden tömts på annat bruksvärde än det som tjänar till att berika de rika?

Framställer man saken så ges emellertid genast uppgifter: inte bara att återställa samtalen (våra samtal) till att gälla kapitalismens motsättningar utan även att utveckla språket vidare till att benämna den förstörelse som det utsatts för. Att visa hur det symboliska våldet är ett våld just när det inte erfars som sådant. Att visa vilka som är ansvariga för allt detta. Inte minst behövs ett strikt ideologibegrepp. Det är uppgifter som vänstern försummat.

Rubriken är kanske missvisande. Om man med CDA avser det som tycks dominera, analys av texter och konversationer, är svaret förstås överlappande både och. CDA framställs också som ett brett fält innefattande bl a ideologikritiken. Ordet ideologi används hur som helst ganska flitigt. Jag vill reflektera lite över de problem som kan ligga just i denna bredd, dvs huruvida den består i den kritiska praktiken. Upprätthålls ambitionen att olika kritikformer skall komplettera och befordra varandra eller fastnar man i texterna?

Fairclough skiljer mellan
1. Descriptive discourse analysis, där föreställningar, värderingar, ideologi och kunskap smälter samman i individens ”bakgrundskunskap”, ”what that person knows”, oberoende av yttre sammanhang.
2. Critical discourse analysis (CDA) av sambanden mellan diskursen och institutionen där den produceras och maktförhållandena i den sociala formation som rymmer institutionen ifråga.

Jag skiljer på min kant mellan
3. Konventionell ideologikritik (KIK): att påvisa ”intressen” bakom ”idéer”.
4. Kritik som utgående från Althusser och Zizek (”althussersk ideologikritik”, AIK) fokuserar interpellationsakterna mer än innehållet: det riktade tilltalet (adresseringen av mottagaren), fasthållandet i själva akten där belägenheten inför ”apparaten” tvingar individen att lystra och fråga sig ”vem är du och vad vill du vad av mig?”, den retroaktiva performativiteten där t ex Kunden eller Väljaren konstitueras som sådan genom deltagandet i de ideologiska praktikerna men bibringad känslan ”jag var alltid redan där”.

Problemet med att tala om ideologikritik är att de flesta reducerar den till KIK, främst förstås för att man sällan ser något annat men också för att det är mödosamt att tillägna sig AIK. Inte så mycket för att teorin skulle vara svår som för att egen ideologi (dvs metaideologiska föreställningar om vad ideologi är) inte medger det. Man uppfattar den, antar jag, bara som en tillkrånglad variant. Jag har läst mer än en blogg som talar om att ta sig förbi ideologikritiken till något fräschare och effektivare. Kanske har CDA mer lyskraft än att komma dragande med the Paris Strangler, som dessutom inte lämnade oss mer än fragment till en teori.

Textanalys med inriktning på oredovisade språkliga tekniker för att leda läsaren i viss riktning är eller kan vara ett väldefinierat område. T ex analys av nyhetsrapportering, hur framställningar systematiskt men antagligen utan den medvetna intentionen byggs upp som väl avvägda sammansättningar av sanningar, förtiganden, förvrängningar, inriktning på personer i stället för socioekonomiska sammanhang, förstulna värdeuttryck och stilgrepp som användning av aktiva eller passiva termer i skildringar av händelser (ledare till vänster ”blir avsatta”, medan de själva personligen är ansvariga för det ena eller andra, för att ta exemplet som refererades här). Fairclough refererar till dokument från New Labour-regeringen där det talas om en samhällsutveckling som bara sker och om individens plikter i densamma. Han slår huvudet på spiken när han skriver:

… it would seem to be vital that people should become more aware and more self-aware about language and discourse. Yet levels of awareness are actually very low. Few people have even an elementary metalanguage for talking about and thinking about such issues. A critical awareness of language and discursive practices is, I suggest, becoming a prerequisite for democratic citizenship, and an urgent priority for language education in that the majority of the population (certainly of Britain) are so far from having achieved it.

Vad som inte diskuteras i de ”papers” jag läst (aktuell upplaga av boken rymmer en rad ”papers” publicerade vid olika tidpunkter) är hur sådan kritik förhåller sig till besläktad kritik inom motståndet mot maktideologi och hegemoni. T ex kritik av tillfällen där text eller tal verkar interpellerande och det redan innan individen närmare bekantat sig med innehållet. Hur förvaltas insikten att ideologins effekter utgår från spelet mellan innehållet och subjektets nämnda belägenhet inför apparaten? Att etablera relationer mellan text och kontext är bara ett moment i att handskas med de politiska problem som en AIK utpekar.

Som exempel på hur en CDA kan övergå i en AIK kan vi betrakta en färsk artikel på DN Debatt (30.5): ”Välfärden klarar inte att möta svenskarnas höga krav” författad av SEB-ekonomen Jens Magnusson. SEB:s egna undersökningar har visat att ”svenskarna är det folk i Norden som är mest missnöjt med välfärden” och artikeln utmynnar i följande fantastiska stycke.

Svaren tyder på att många svenskar är redo för en fördjupad diskussion om glappet mellan kraven på välfärdens institutioner och vad de förmår att leverera. Välfärdsstudier från SEB och andra visar att det kan finnas en ny grogrund för ett sådant samtal. Undersökningar visar att svenskarna prioriterar välfärden så högt att de kan tänka sig att komplettera offentliga system med egna lösningar för att få större trygghet inför arbetslöshet, ålderdom och sjukdom. Inte för att svenskarna på ideologisk grund dömer ut offentlig finansiering av välfärden, utan för att önskemålen är större än vad det allmänna erbjuder.

Uttrycket ”fördjupad diskussion” känner vi igen. Det är ett borgerligt kodord för att ersätta tal om väsentligheter med förskjutna teman som går runt i cirklar. I det här fallet att kapitalets expansion i själva verket emanerar från ”svenskarnas önskemål”. Borgare som talar om ”fördjupad diskussion” råkar alltid veta vad den kommer att leda fram till. Och vad ”svenskarna är redo för”. De är ju t ex inte redo att engagera sig i politik som i stället utvidgar det allmänna till att svara mot olika önskemål. Vilket ligger implicit i det sagda, samtidigt som artikeln formellt bugar för vad även borgare måste erkänna, att ”svenskarna” gillar offentlig välfärd, vore det bara inte för det naturgivna att den inte förmår leverera. En CDA kan gå vidare med att sätta in det hela i sitt sammanhang. Att borgerliga och även socialdemokratiska politiker river ner det gemensamma för att bereda väg för det privata. Att detta sker som assistans åt kapitalet som är den part som genom sin makt bryter sig väg.

På ett plan är artikeln simpel marknadsföring (för SEB:s egna ”egna lösningar”?). Och det är lätt att stanna där, i en politisk kritik med inslag av KIK. Ett KIK-resonemang kan t ex tolka texten i termer av ”legitimering” (av viss borgerlig politik genom hänvisningar till ”svenskarnas önskemål” och den ”fördjupade diskussionen”). Men det handlar inte om att övertala eller försvara, allra minst ”diskutera”. Utifrån en AIK är artikeln en liten projektil i de ideologiska apparaternas ständiga bombardemang med tilltal där det är homo economicus som är adressaten (fast under andra beteckningar), den egna lyckans smed i en värld utan annan struktur än den hon själv skapar med sina ”egna lösningar”. En värld där det aldrig är fråga om att identifiera sig i kollektiv som driver politik för det gemensamma. Eller att ens i kvalificerad mening diskutera politik, eftersom den som inte diskuterar rätt är ”bakåtsträvande”. Interpellationerna verkar med en paradoxal retroaktivitet; de subjektiverar genom de attribut som de själva utdelar, t ex ”svenskarnas önskemål” som nu blir önskemål om ”egna lösningar”, men för att subjektet skall känna igen sig som den som alltid-redan motsvarat dem. Hon har alltid-redan önskat. Önskemålen gällde i grund och botten välfärden, men eftersom den ”fördjupade diskussionen” som preciserade dem till ”egna lösningar” från början bar på detta utfall, är dessa lösningar vad hon alltid önskat, även när hon inte förstod det (såvida hon inte är ”bakåtsträvande”). Så kan detta önskande subjekt retroaktivt adresseras i interpellationen. Effekten förutsätter en ”diskurs” med noggrann sammansättning, men det är ändå inte vad som sägs som är det väsentliga, inte ens när det ”härleds” till makt. Det är makten som förklädd talar till subjektet. Fairclough å sin sida talar om tre ”dimensioner”: texten, den diskursiva praktiken (och institutionen där den äger rum) och den sociokulturella praktiken. ”Dimensionerna” framstår som analysnivåer (att inta en i taget), och i hans akademiska och abstrakta prosa försvinner mycket av maktens omedelbara grepp om individen och även den omedvetna ”dimensionen” inom henne. Den som däremot äger begreppen ideologisk apparat och interpellation ser maktens grepp om individen utan att formaliserat behöva röra sig upp och ned mellan (en dessutom inte komplett uppsättning) nivåer; dessa är en gång för alla inskrivna i apparatbegreppet. Den ideologiska glömska som infinner sig (vad individen verkligen önskade) sammanhänger med apparaternas massiva omslutning och omedelbarheten i deltagandet i deras praktiker (konsumtionen, att följa en valrörelse, att tvingas acceptera privata lösningar – om man har råd). Individen som svarar på interpellationen, ”ja, det är jag”, får sedan på köpet allt vad denna förmedlar i fråga om texter och trosföreställningar. Jag räknar grovt upp element som kan ingå i en AIK som naturligtvis måste vara mycket mer nyanserad och ta fasta på det allt annat än homogena och motståndslösa i det hela. Men det som i slutändan ”vinner” tenderar att kapsla in och desarmera motståndet och därmed göra sig alltmer vinnande.

Allt detta kan upptas av CDA (om man där inte väljer att tydligt avgränsa sitt område), någonstans finner man varje element nämnt, men jag ser ingen elaborering av dem sammantagna. I boken ställs bra frågor:

how can it be that people are standardly unaware of how their ways of speaking are socially determined, and of what social effects they may cumulatively lead to? What conception of the social subject does such a lack of awareness imply? How does the naturalisation of ideologies come about? How is it sustained? What determines the degree of naturalisation in a particular instance? How may this change?

Till att börja med representerar de nödvändigheten av kritik, insikten att radikal politik inte kan nöja sig med att analysera ”orättvisor” utan också måste ta sig an frågorna om hur de är möjliga att upprätthålla. Svaren sägs ligga inte minst i “social institutions” som måste uppmärksammas mer än ”casual conversation”. Och det är ju onekligen sant men väcker frågan hur något magert undviker att förbli magert. Det motstånd som utlovas i boken har jag ännu inte sett så mycket av, även om förstås varje kritisk textanalys i sig är en motståndsakt. Begreppet retroaktiv performativitet å sin sida pekar på interpellationerna (i ett fall som det aktuella) som våldsakter, där makten tränger sig in i subjektet. Inte genom semantiska finter utan genom hegemonins ständiga flöde av interpellationer och de subjektspositioner som de skapar. Interpellationer har alltid ett mål i subjektet och de har alltid en aktiv avsändare, eller rättare sagt en sammansatt avsändare där makten gömmer sig bakom sina ombud. Sådan kritik är ett imperativ för radikal politik att intervenera i apparaterna och deras flöden, hjälpa individen att erfara våldet som sådant och därmed motståndaren som en identifierad, sammansatt och påträngande makt, inte bara någon som existerar borta i ”strukturerna” och sänder ut kommunikéer förvaltade i ”institutioner”. Detta naturligtvis i samband med en politik där motståndet artikuleras.

Precis som man kan använda namnet Marx som en skylt som pekar tillbaka på den samhällsstruktur som alltid förnekar sig själv, står namnet Althusser här för ett bestämt brott med ideologins självmaskerande egenskaper, dess förmåga att ”utplåna sina spår” (Zizek), i det att ideologiska yttringar, t ex texter, innefattar glömskor, både av hur de tillkommit och hur tillägnelsen bara är toppen av antydda bindningsprocesser. I den mån diskursbegreppet innefattar detta tenderar ändå bindningarna att bli mindre uppmärksammade. Jag har hävdat att det speciella med Althusser är att han placerar den konflikt för teorin som ideologin utgör (dess förmåga att på metanivå tala genom teorier som förment söker göra den till sitt objekt) i centrum av begreppet ideologi. Att som Fairclough tala om ideologi som “representations of ’the world’ from the perspective of a particular interest”, om “ideologisk kamp” osv är att befinna sig på fel sida av denna brytning med ideologin och andas inte så lite KIK. Det är inte fråga om ”val” av ”definition”; ideologier avbildar inte världen, ens ur särskilda ”perspektiv” (utan enligt Althusser subjektets förhållande till den, dvs till existensvillkoren), de kämpar med varandra bara i ”ideologin om ideologin” och att bekämpa en specifik ideologi låter sig bara göras om det ideologiska klart urskiljs så att man siktar rätt. Att hålla fast vid begreppet ideologikritik är för mig att markera den skiljelinjen, alltså mot KIK som en mycket opålitlig granskare av maktens ideologier.

Själv är jag överhuvudtaget lite allergisk mot diskursbegreppet, där det mesta först bakas ihop för att sedan – eventuellt – analytiskt skiljas ut. Fairclough kan säga:

… unless the analyst differentiates ideology from knowledge, i.e., unless s/he is aware of the ideological dimensions of discourse, the chances are that s/he will be unconsciously implicated in the reproduction of ideologies …

Detta tycks vara samma sak som jag sa i stycket innan. Fairclough överraskar med att använda en variant av Zizeks uttryck: ”ideology endeavours to cover its own traces”. Men om ”ideological dimensions of discourse” inte preciseras bättre är risken stor att kritiken ändå gör sig skyldig till just sådan reproduktion som varningen gäller. Att man t ex som ”ideologisk kamp” angriper ideologiska yttringar i stället för bindningsprocesserna, de irrationella attraktioner som inte i första hand ligger i något språkligt, dvs i vad som sägs. Att föra ihop kunskap, politik, maktens ideologi och den radikala politikens ideologiska bekräftelseformer i diskursbegreppet uppfordrar inte till någon stringens eller politisk tillämpning. Däremot till akademisk abstraktion, samtidigt som ideologibegreppet till stora delar förblir konventionellt, dvs övertäckande de olika ideologiernas spår. Boken är en akademisk text, men över de många sidorna upprepas samma enkla konstateranden att vi måste uppmärksamma processer och relationer mer än enskilda språkuttryck (tror jag det sägs), att de olika ”dimensionerna” måste finnas med i kritiken, att allt är ”komplext” och ”dialektiskt”, att diskurser förändras och förändrar varandra osv, men klätt i allt annat än läsvänlig språkdräkt. De konkreta exempel som är insprängda har sällan direkt politisk koppling. Vad säger diskursanalysen om detta? Jag är antagligen orättvis och blottande egen okunskap och oförmåga men redovisar en känsla jag får under läsningen.

Naturligtvis måste kritiken använda sig av många metoder och ta fasta på olika saker.  Ibland är det en texts innehåll som skall analyseras efter bokstaven. Som när kodorden avkodas. Ibland är detta allt som kan göras.  Enskilda analyser som utförs i namn av CDA kan vara mycket värdefulla, som Fredrik Edins tavelanalys. Men hur förhåller sig på teoretisk nivå olika strömningar till det nämnda brottet? Siktar de ibland fel, därför att de stannat halvvägs på en väg och inte ser dess fortsättning? Begreppet ”diskursiv praktik” liksom ”ideological-discursive formation” förblir märkligt abstrakt och formalistiskt (en formalism som tycks binda sig själv), medan poängen med interpellations- och apparatbegreppen är att framställa maktens grepp om individen som något mycket påtagligt – när begreppen för detta väl är skapade. (Ideologisk apparat är från början begreppet för maktens tal till subjektet, medan diskursbegreppet går från att vara ”deskriptivt” till ”kritiskt” när (om) det ”förbinds” med andra ”dimensioner”.) Jämför med tiden när var och en hade sin bestämda plats i kyrkbänken och överför det på moderna företeelser, det kan vara att välja förvaltare av kapitalismen (i ”den demokratiska processen”) eller elavtal. Jag säger inte att det finns ett ”det sanna ideologibegreppet” men att CDA åtminstone bör relatera till landvinningar som faktiskt gjorts. Och då är vi tillbaka vid ideologikritiken som kritik av det konventionella ideologibegreppet, sådant det framträder som metaideologi och stöd för olika specifika ideologier. Eller som kritiska ansatsers självbegränsningar.

Att forskare tar sig an reproduktionens mikromekanismer och med föresatsen att kritiken skall bidra till förändring är ytterst positivt. CDA kan stå för själva inriktningen att introducera ”metaspråk”  (kritik) enligt citatet ovan, att inte medge att språkbruk ostört sätter upp slutna cirklar. Insikten att en av förutsättningarna för ideologisk påverkan av berört slag är att flertalet människor saknar sådant metaspråk blir desto mer väsentlig som  politiskt aktiva inte engagerar sig i frågan (av orsaker som man bör gräva sig i). Teoretikerna inom detta område måste dock övervinna den reproduktionens list som ligger i att de snärjer sig i det egna språket. Jag avser inte bara dess otillgänglighet utan att den diskursiva praktiken, som skall ge stadga åt de abstrakta och vad gäller ideologibegreppet inte helt adekvata utgångspunkterna, etablerar egna cirklar utestängande annan teori,  inte explicit utan för att den gör sig själv nog. Ett uttryck som “representations of ’the world’ from the perspective of a particular interest” rymmer ingen medvetenhet om sin brist, ideologiskt som det är.

Till den som inte läst något annat jag skrivit och förväntar sig att jag skall argumentera för att vi skulle klara oss med färre marmeladsorter vill jag meddela att syftet är ett annat.

Kan begreppet hegemoni illustreras bättre än genom detta att man i den största morgontidningen kan ha en serie artiklar som vill lära oss att leva med effekterna av ett ekonomiskt system utan att med en stavelse andas något om detta system och vilka det är inrättat för? Att man genom sammanhängande tal kan undvika att säga någonting väsentligt och med språkbruk som inte medger att något väsentligt någonsin sägs.

Att gemensamma angelägenheter och infrastruktur tar omvägen över privata profitörer, att profiten t o m kan bestå av skattepengar, är allvarligt nog. Man kan tänka sig att färdas i en tidsmaskin och försöka förklara för någon på elverkets tid att man i en nära framtid för att kunna tända lyset först måste välja mellan 2962 avtal. Men att man kan tala om något absurt utan att ett ögonblick medge att det är absurt (problemet är stressen) eller se dess orsaker och i stället konstruera problem på insidan av absurditeten, detta lyfter den till nya höjder.

– Jag växte upp under 1970-talet då det fanns ganska lite valfrihet. Man kunde inte välja telebolag, skola, daghem, sjukvård … valen var redan gjorda åt oss. Sedan dess har vi haft en utveckling mot ökad valfrihet, på gott och på ont.

– Ångesten blir starkare om det finns mycket att välja på. I ett avseende är det självklart bättre att det till exempel finns glass med olika smaker i frysdiskarna och inte bara vaniljglass. Men om det finns en uppsjö av sorter är det lätt att bli tveksam, och i värsta fall blir det svårt att över huvud taget välja.

När det gäller val av teleoperatör betyder valet inte lika mycket, enligt Karin Enflo. Skillnaderna är små, och tiden det tar att utvärdera alternativen kompenserar inte att man kanske tjänar några kronor.

Skapar stor valfrihet ett bättre samhälle?
– Det är inte klarlagt. Kanske blir det varken bättre eller sämre.

– Valfriheten är betydelsefull för att vi människor ofta är oeniga om vilka värden – exempelvis lycka eller rättvisa, trygghet eller frihet – som är viktigast i ett samhälle. Ett enda alternativ kan sällan vara bäst i enlighet med alla dessa värden.

Filosofen har avslutningsvis följande visdomsord åt oss:

– Ägna inte för mycket tid åt att leta efter det absolut bästa alternativet.
– Acceptera ett alternativ som är gott nog.
– När du har valt: Grubbla inte över om du kunde ha gjort ett bättre val.

När Althusser talade om hur filosofer bedriver politik, klasskamp inom teorin, och hur mycket de anstränger sig för att dölja detta ”i sammanhängande tal” (inte minst för sig själva; se citat i Quotes), avsåg han nog diskurser av en annan kaliber än ”när filosofen Karin Enflo ska välja glassort ur frysdisken”. Min poäng är nu inte heller att man talar om fel saker. Eftersom valstressen tydligen är ett faktum är det naturligtvis legitimt att tala om den. Men språket är sådant att andra frågor blockeras. ”Vi människor” har ”haft en utveckling”. Det är valfriheten som skapat samhället och inte ett visst samhälle som låtit kapitalet skapa marknader utan gränser. Det är för att ”vi människor ofta är oeniga” som vi haft den utveckling där kapitalet expanderat till områden som ingen på 70-talet kunde ana var hotade. Och om artikelns tema är att vi kan bli stressade av alla slags val och glassarna tycktes vara ett pedagogiskt exempel, är jämställandet av elektricitet, sjukvård och skola med glass, marmelad och knäckebröd (marknad som marknad) inte oskyldigt.

Varför skall infrastruktur och behov alla delar vara avhängiga privata ”intressen”? I den mån sådana frågor överhuvudtaget ställs i borgerliga media besvaras de med lögner om frihet, effektivitet och kvalitet. Där är mytbildningen direkt. Likaså när man i början av den oberoende liberala tidningen predikar att ”vi måste förstå ekonomins realiteter”. Men för det mesta är den ideologiska apparaten av annat slag. Genom att föreskriva för människor vad de skall tala om och vad de inte skall tala om (ingen valfrihet här inte) bidrar apparaten aktivt till att ”vi har en utveckling” där kapitalet fortsätter att ta över grundläggande samhällsfunktioner.

Detta är inte någon medveten konspiration. Men det är inte heller ett slumpmässigt språkbruk när ”vi människor” ”haft en utveckling” som satt oss i ett predikament där vi behöver hjälp av filosofer och psykologer. I stället för politik mot profitörerna och deras hantlangare inom borgerliga partier av olika kulörer. Allt förläggs till individen som måste ägna sin tid åt att ”utvärdera alternativen”, inte mellan kapitalism och socialism/anarkism/kommunism (välj igen), utan mellan 2962 elavtal. Dessutom flyttas tyngdpunkten ytterligare en gång till det mindre kontroversiella. Jag menar att det är det banala som gör artikeln intressant. Medan samhället omstöps i grunden rotar filosofen bekymrat bland glassarna – det är i den förskjutningen ideologin ligger. Det är möjligt att skriva så, och den möjligheten har samband med att det varit möjligt att göra elektronerna i vägguttaget beroende av en elbörs mångdubblade priser. Det är denna sammansatta möjlighet som kan kallas hegemoni.

Jag skrev om liknande saker i Vad man talar om och vad man inte talar om, hur människor dras in i kritik som inte är medveten om sina begränsningar. Frågan där var ”gör konsumtionen oss lyckligare?” som ett engagerat samtal blockerande andra samtal. Man talar nu om ”valfrihetens tyranni” och landar kanske i någon sorts samhällskritik, men bara kritik av det samhälle som bebos av ”vi människor”. Detta är inte simpla avledningsmanövrar, det är hegemoni där makten på otaliga vägar dikterar teman och språk. Vilket inte ändras av att det i en annan del av tidningen kan finnas mer kritiska artiklar. Mekanismen har förstås större betydelse i politiken, inte minst i valrörelser, där de omedelbara frågorna är det eviga uppskjutandet av andra frågor.
 
Återigen, man kan naturligtvis tala om valstress. Det är när samtalet regleras för att utesluta andra samtal som det fungerar som en ideologisk apparat. ”Ideologi” betyder här inte primärt föreskrifter om vad vi skall tro eller värdera, även om det är underförstått att vi skall tro på ”människorna”, ”utvecklingen” och marknaden och inte på klasser och klassmotsättningar. Meningen är snarare att vi skall ha olika åsikter men inom påbjudna teman för att fortsätta med det fäktandet. ”Ideologi” syftar på bindningen till ”apparaten” med dess förskjutningar från de förhållanden inom vilka den är utkristalliserad till spelet på dess insida. (Av en händelse heter sidan i DN Insidan.) Apparaten reglerar dels språket, dels associationskedjor som val – valstress i stället för val – marknad – kapital. Myter som de nämnda är inte verksamma i sig själva, som påståenden om hur saker ligger till, utan genom de praktiker där de oreflekterat uttalas.

Jag hoppas att det jag skriver inte är lika banalt, språkexemplen är de vanliga exemplen. Men det är den vanligheten som inte skall få vara rätt och slätt vanlig. För vänstern borde det vara ett problem att artiklar av den här typen ingår i ideologiska praktiker som faktiskt fungerar och då inte bara som intern borgerlig ideologi. De appellerar till ”människors” erfarenheter och binder dem vid omtuggandet av givna teman. Det är inte en borgerlig politiker eller Timbro-ideolog som talar utan en välmenande doktorand (inom av tidningen satta ramar skall tilläggas). Man kan också kika i kommentarspalten. Några spinner vidare på temat medan ”johannes x” är ironisk: ”Det var bättre förr när Staten och Palme alltid valde fel åt dig”.

Det är ju inte så att det saknas kritik av kapitalismen eller att man inte använder ordet, men problemet är att varje enskild kritik tenderar att ha en syftning eller vara inordnad  i ett sammanhang (ytterst systemets reproduktiva förmåga) som gör den ofarlig i det stora hela.

* När tal om kapitalismen är omedelbart förbundet med paroller om att ”avskaffa” eller åtminstone ”reglera” den, kommer ”svårigheterna” och frågan om ”vägen” att överskugga den ursprungliga analysen. Det hela blir en angelägenhet för de små grupper som anser sig veta hur vägen och framtiden skall gestalta sig.
* Dessutom har de små grupperna inrättat sig som subkulturer utan större kontakt med alla dem för vilka den givna verkligheten på det hela taget och i enlighet med hegemonin är den enda tänkbara verkligheten.
* För de intellektuella är marxistiska grundfakta för triviala och på de höjder där de rör sig kan inte många följa med.
* När reformer är på tal medger inte det omedelbara politiska sammanhanget att de artikuleras på en tydlig anti-kapitalistisk botten.
* ”Vi måste förstå hur ekonomin fungerar”, all radikalism utmönstras som oansvarigt drömmande. Det värsta är att påståendet på sitt sätt är sant. Det är ju den kapitalistiska maskinen som försörjer oss, föder oss, låter oss ha någonstans att bo, förnöjer oss osv. Att kasta grus i den kan på kort sikt bli sämre för alla.
* Den grövsta exploateringen är flyttad till andra länder.
* Det gamla vanliga guilt by association: Marx lika med ”kommunism” lika med Sovjet.
* Cynismen, ”alla vet redan, men…”
* Varje specifika kritik av kapitalismens konsekvenser bemöts eller förblir overksam, t ex:
– Frågorna om planetens överlevnad. Men som Zizek skriver, vi tittar ut genom fönstret och gräset är fortfarande grönt.
– Civilisationskritiken, eroderingen av samhälle och kultur. Men är inte allt kultur?
– Försvaret av den offentliga sektorn. Men är det inte bra att vi får välja?
– Man ser inte se skogen för bara träd. Diskussionen gäller tekniska för- och nackdelar med enskilda ekonomiska förhållanden.

Vad som inte är trivialt är kapitalismbegreppet som politiskt begrepp. Med ”avslöja” kapitalismen menar jag inte att framkalla aha-upplevelser. Om alla (på någon nivå) ”redan vet hur kapitalismen är” men få tror på möjligheten av något annat (och dessa få redan flyttat in i den drömda framtiden), hur återskapa begreppet som ett kritiskt (ingripande) begrepp? Vad som till att börja med betecknar ett dilemma är också ett teoretiskt och praktiskt problem, en huvuduppgift för varje rörelse som vill betrakta sig som radikal.

Dilemmat gäller också abstraktioners eventuella kraft. Man kan ha dåligt samvete för att man lever ohälsosamt, men begreppet hälsa är för abstrakt för att tjäna som vändpunkt. Hoten mot hälsan måste specificeras. När vi å andra sidan specificerar kapitalismen är risken att träden tar över på bekostnad av såväl helhet som radikalitet. Att lösa detta är kommitténs sak. Jag föreställer mig att det inte skall handla om att exemplifiera kapitalismen utan snarare om att låta verklighetens mångfald av exempel inducera ett nygammalt kapitalismbegrepp, en nodpunkt för kritiken och politiken, där akten att framställa denna nod i sig uppfattas som en motståndshandling. Som sagt, det är svårigheterna med dessa frågor om att skapa betydelse som motiverar att de ägnas desto mer ansträngning och uppfinningsförmåga.

Att vi generellt konsumerar mer än vi behöver och planeten tål, samtidigt som fördelningen är mycket ojämlik; att vi generellt arbetar mer än vi behöver, samtidigt som många inte har något arbete alls; att lagstiftningen förskjuts i riktning mot kapitalets intressen, allt detta som alla vet har en gemensam bakgrund i ett ekonomiskt system där människorna tjänar ekonomin i stället för tvärtom. Om analysen görs på den mest abstrakta nivån. Det är förstås som det alltid har varit ett flertal människor som tjänar ett fåtal andra människor, men idag i form av ett system där pengarna har fått en särställning och dikterar sina egna villkor. Vi har också penningstyrda byråkratiska system, där t ex läkare väljer behandlingsmetoder utifrån ersättningstabeller. Det är i varje fall sådant man läser om; skriverierna kan vara överdrivna men pekar ändå på en tendens som skall innefattas i inducerandet av kapitalismbegreppet och urskiljandet av penningens primat.

Till de postmodernt lagda som gärna kontrar med anklagelser om essentialism när kapitalismen förs på tal kan sägas att undersökningarna av den kapitalistiska maskinen avser något annat. Vi talar inte metafysiskt om en essens som varje enhet i ett kapitalistiskt samhälle är bärare av (ignorerande andra betydelsefulla förhållanden) utan realistiskt om denna maskin som en del av samhällskroppen som mer och mer tar över den på alla de vägar som kritiken skall urskilja och ställa mot det som fortfarande är levande.
 
Det sägs att man inte bara kan vara mot, man måste vara för något. Men vad vi är för behöver i ett första skede inte vara mer än de ideal av jämlikhet, solidaritet, hållbarhet och kultur som de flesta människor delar och som trängs ut av de kapitalistiska förhållandena. Till att börja med är denna konflikt nog. Frågorna om en annan värld nödvändiggörs genom sättet att framställa den befintliga världen. Detta är en logik som uttrycks så här av Zizek (In Defense of Lost Causes):

The task is not to see the outside, but to see in the first place (to grasp the nature of contemporary capitalism) – the Marxist wager is that, when we “see” this, we see enough, including how to go beyond it.

The act proper is precisely an intervention which does not merely operate within a given background, but disturbs its coordinates and thus renders it visible as a background.

Imperativet är inte heller att utmåla allt inom kapitalismen som ”dåligt” utan att angripa själva totaliseringstendensen och hegemonin där grundläggande ekonomiska förhållanden överhuvudtaget inte diskuteras. Därför att vi är för sådan diskussion. Intressant nog ligger det totalitära inte i hävdandet av historiens slut. Historiens Lokomotiv tuffar på i och med att det med monopolrättigheter övertagits av det nya arbetarpartiet. Vänster-högerskalan är förlegad. Det handlar om bakåt eller framåt (enda vägens politik för att använda en annan metafor). Därav deras omsorgspräglade oro när socialdemokratin går ”bakåt” i sin politik. Tydligare kan väl hegemonin inte uttryckas. Liberalismen är i det avseendet mer totalitär än sådana ”åskådningar” som placerar något monolitiskt som kampens mål. Det finns ju inte ens någon kamp, bara det borgerliga förnuftet (som ibland negligeras).

Kapitalismen skall beskrivas utan att omedelbart ställas mot ”alternativen”. Kritiken, i fortsättningen kallad framställningen, skall stå på egna ben, upptagen av sitt objekt, vår verklighet innefattande dess sätt att förneka sig själv. Medan Kapitalismens svarta bok var ett svar på kommunismens dito och jämförde antal dödsoffer skall denna framställning inte vara svar på annat än kapitalismen själv i dess nog så brutala vanlighet. Dessutom handlar det här inte om inventeringar av vad olika marxistiska teorier säger om profitkvoten och annat utan om de allra enklaste och mest fundamentala förhållandena ställda mot systemets förnekande av vad som är fundamentalt. Däremot skall även resignationen och cynismen behandlas som inomkapitalistiska moment. I stället för att förlägga de stora orden till framtiden anropas Kritikern som uppfattar det effektivt artikulerade brottet med kapitalismens totalitetsanspråk som det verkligt stora. Framställningen skall vara en noggrann genomgång, område för område, av vad penningens primat betyder för livet, samhället och planeten. Den skall också, på område efter område, visa på expansionen, rörelseriktningen, den faktiska riktning som borgarna kallar framåtskridande, hur det som ingen vågade föreslå igår är självklarhet idag och vi väl inne i de påtvingade förhållandena glömmer att det fanns något annat. För det tredje skall lögnerna som omger expansionen mötas som moment av densamma, inte bara som något att vifta undan. Även om ingen egentligen tror på dem går de i sin massiva närvaro samman med de beljugna förhållandena, de obstruerar samtalen och har en nedbrytande verkan på tilltron till språket. De bygger hegemoni med sina direkta och indirekta effekter. Motståndet är ett motstånd när det föregriper det motstånd som det själv möter. Framställningen skall förstås också innehålla rikligt med konkreta motargument.

Lögnerna fungerar som obstruktion bl a genom hur de samtidigt verkar på olika nivåer. Ta detta färska citat från en Timbro-ideolog: ”Alliansens undfallenhet mot friskolemotståndarna är också ett svek mot kärnan i borgerlig samhällssyn: att enskilda människor måste ges makten över sina egna liv, och själva ta ansvar för att forma sin framtid.” Utöver frågan om alliansen verkligen varit undfallen och alla sakfrågorna i den citerade artikeln, finns fler frågor att ställa: Är borgerlig klasståndpunkt något som sitter i deras ögon? Är det är en syn som driver kapitalets expansion? Hur blir denna expansion en fråga om att enskilda människor formar sin framtid? Har alla människor samma möjligheter härvidlag? Osv.

Paradoxen är hur en komplex struktur, där ekonomins, politikens och ideologins respektive apparater går samman i systemets reproduktion, producerar subjekt i en värld utan struktur: marknadens platta rum befolkat av sociala atomer av arten homo economicus. Framställningen skall föra fram ett marxistiskt ABC om det som i själva sin materiella konstitution och på varje nivå förnekar sig självt, en teori som kan förenas med radikal ideologi anropande subjekt i en värld med struktur.

Fredrik Edin får gärna ingå i kommittén. Jag bläddrar i hans synnerligen läsvärda blogg Skumrask (se Länkar) och noterar ett antal teman som framställningen skall ta upp och systematisera för att skogen skall framstå som sådan: hur olika anställningsvillkor kan te sig, ”arbetsgivares” makt över vad de anställda får säga om företaget, vad för slags bildning som samhället främjar, skolor som vinstmaskiner (inte sällan med elever som förlorare), kommersialiseringen av de offentliga rummen, politikernas eftergivenhet gentemot plundrande företag, privatiserad och försämrad kollektivtrafik, planerad föråldring av varor, inhägning och vinstuttag på sådant som skulle kunna utvecklas som något fritt, valskyldighet på allt fler områden. För att nämna teman som Fredrik hunnit med under årets två första månader.

Det finns en borgerlig logik som säger att om inte företag, hyresvärdar, apotek, tevebolag osv ges tillräckligt bra villkor (enligt deras egna uppfattningar) står människor utan försörjning, bostäder, mediciner och underhållning. Därför avregleras kapitalet medan det gemensamma regleras desto mer. Dit vi har kommit är den som sagt på sitt sätt sann, i ett kort perspektiv. Men den vittnar om den hegemoniska position där man kan tala om konflikter och samtidigt förneka dem, genom att det korta perspektivet är det enda som tillerkänns relevans. Därför skall framställningen koppla hårda fakta med generella frågor: Varför skall samhället överhuvudtaget vila på privata ”intressen”? Varför skall den enskildes försörjning vara beroende av att någon annan drar in pengar, mervärde dessutom. Varför skall gemensamma angelägenheter som infrastruktur och behov som alla delar (grundläggande utbildning, vård, boende, elektricitet osv) inte också utföras i gemensam regi och under demokratisk kontroll? Varför skall ledarsidor bestämma vilka frågor som är ”förlegade”? Varför är nedskärning och besparing politikens vardag samtidigt som produktiviteten fortsätter att öka? Varför ställs inte den frågan till de politiker som verkställer nedskärningarna? Varför måste vi arbeta lika länge som när produktiviteten var en liten bråkdel av vad den är idag? Att vara radikal är att gå till roten och roten består av den grundläggande konflikten mellan enskilda och kollektiva intressen sådan den gestaltas i ett särskild samhälle med dess ideologiska hegemoni.

Begreppet produktionssätt kan komma till heders igen, men inte avseende historiens stora trappa där kapitalismen väntar på att avlösas av socialismen. Snarare som frågor om vad det innebär att produktionen av nyttigheter sker inom avgränsade apparater, som var och en arbetar utifrån sin egen penningrelaterade rationalitet. Där det är uppenbart att bolagsvinster styr, men samtidigt oåtkomligt eftersom det hela gömmer sig i för utomstående ogripbara strukturer (aktuellt just nu: elbörsen). Är detta det bästa sättet att producera och distribuera?

Åter till lögnerna. Hur är det t ex med konkurrensen som kvalitetshöjare (ett argument för privatiseringar)? Naturligtvis kan producenten eller ”aktören” välja att konkurrera med kvalitet. Medan det i andra fall är så att människor fortsätter gå till den närmaste vårdcentralen eller betala den elräkning som kommer i brevlådan. Hur kan den enskilde jämföra vårdcentraler? Har bolag på ett eller annat sätt tillskansat sig flerårskontrakt på städning eller matleveranser skall det mycket till för att upphäva dem. Är inte ”konkurrensutsättning” att slå två flugor i en smäll, att underlätta kapitalets expansion och åtminstone på vissa områden sänka offentliga utgifter för att kunna sänka skatterna? Går vi till varuproducenter konkurrerar de med reklam, design, varumärke etc, samtidigt som de går samman kring sådant som planerad föråldring hos varorna. Allt detta skall utredas område för område som gestaltande av grundkonflikten och förnekandet av den.

Jag skall säga lite mer om ett område som framställningen skall behandla, reklamen. Inte bara för den ”materialism” som befordras (med en annan bortblandning av begreppen) utan för exponeringen av makt, framtvingad acceptans och försämrad livskvalitet.

En Paul Mazer förklarade: ”Vi måste förändra Amerika från en behovs- till en begärskultur” (citerat från Roland Paulsens bok Arbetssamhället). Man bör ta tillvara på tillfällen när motståndaren är explicit. Här påstås inte att marknaden tillmötesgår den mänskliga naturen. Det är människors sociala konstitution som skall förändras, och det är vi, kapitalet, som skall använda vår ekonomiska och av lagstiftningen uppbackade makt för att genomföra detta. Inskolningen måste börja tidigt såsom demonstrerades i tevedokumentären Köpgalna barn. Sedan kan apologeterna påstå: ”I vårt demokratiska kapitalistiska samhälle lär vi oss nästan alla att ta personligt ansvar och det sista vi behöver är en statlig förmyndare” (advokat för Kellogg’s). Eller ”Det finns ingen anledning att byråkraters omdöme ska ersätta professionella teveproducenters” (och hindra tevestationer från att sända vilken reklam de vill – Ronald Reagan). Man säger alltså att det är föräldrarnas ansvar vad barnen konsumerar samtidigt som man använder därtill utvecklad vetenskap och miljarder reklamdollar för att komma åt och förgripa sig på dem varje ögonblick (t ex när de är i skolan!) som föräldrarna inte bokstavligen håller fast dem. Föräldrarna är f ö utsatta för samma påverkan. När sådana apologeter visas upp i reportage av denna typ framstår de i all sin nakenhet. Att de ändå framhärdar visar att det på någon nivå fungerar. Den funktionen skall uppsökas och angripas, detta att vi påstås vara fria att välja (att frihet är att välja) och att reklammiljarder och psykologisk vetenskap bara används för att ge oss sakliga underlag.

Inte som ett stort samhällsproblem men som en desto mer drastisk illustration av kombinationen kvalitetsförsämring och arrogans vill jag ta upp ett personligt hatobjekt, den animerade reklamen på webbsidor. Man förstår att kriget annonsörerna emellan, vem som skapar de mest distraherande effekterna bedrivs i forskningslaboratorier. T ex reklamen för visitkort som svarta mot vit bakgrund i tät följd och med hög, exakt utprovad fart faller ned genom rutan bredvid det lexikon man vill använda. Bildväxlingar som sker i form av explosioner. Eller annonser som följer sidan när man rullar den, men inte genast utan åkande i efterhand, man försöker fly men de hinner, med hög grad av symbolik, alltid ifatt. Dessa annonser kan klä den informativa texten på båda sidorna och dessutom vara infällda i den, medan epilepsivarning utfärdas för den som faktiskt försöker ta del av innehållet. (Kanske är MTV-generationerna mindre känsliga, berätta gärna.) Att dessa sidor är reklamfinansierade och att det är frivilligt att besöka dem är en sak, att det är annonsörernas kapprustning, den ständiga upptrappningen, som får bestämma deras karaktär är en annan. (Frågan att alltid ställa: vem bestämmer i sista hand?) Detta annars banala exempel illustrerar flera saker: Att vilja ha de senaste nyheterna, teveprogrammet, ett telefonnummer eller en karta är legitima behov. Varför kan de inte tillgodoses i egen rätt? Där finns också den motsägelse som jag redan varit inne på: om de nu så hyllade entreprenörerna verkligen var våra välgörare och gudar skulle vi väl söka oss till dem frivilligt. Det skulle räcka med en enkel länk till en separat reklamsida. Eller åtminstone med en kolumn stillastående annonser på sidan av skärmen. Nu är den enda logiken en fortgående kvalitetsförsämring eftersom varje uppfunnet distraktionsmedel måste mötas av konkurrenternas innovationer, allt utan någon som helst hänsyn till effekterna på innehållet. Eller snarare med maximalt utnyttjande av effekterna. Det enda som skulle kunna bryta trenden är att besöken på dessa sidor blev så outhärdliga att de uteblev.

Allt som berörts tillhör den kommersiella logiken. Att skolor konkurrerar med att dela ut höga betyg. Att reklamen tränger sig på allt aggressivare. Att du inte kan få veta ett telefonnummer utan att upplysas om när vederbörande fyller år och vilka presenter som bör inhandlas. Automatiskt genererad reklam som för det mesta är meningslös men där kvantiteten ändå innebär vinst för nedsmutsaren (jag tänker inte bara på spam). Att kvällstidningar skriver vad som helst på sina löpsedlar (”dina utslag kan vara en dödlig sjukdom”) bara för att få oss att köpa ett lösnummer. Frågan är inte om det är lätt eller svårt att stå emot det ena eller andra utan varför någons vinst skall innebära att vi alla dränks i skit. Och massiv förekomst av skit är aldrig utan effekter. Vad gäller den ideologiska, performativa konstitueringen av Kunder och Konsumenter hänvisar jag till andra inlägg.

Begreppet demokrati är inte givet. Tal om demokratin i bestämd form tillhör i allmänhet reduceringen av politiken till Väljarna och de framlagda valfrågorna, vem som skall ges förtroendet att politiskt backa upp kapitalismen. Men politiken kan också vara en strid kring demokratins innebörd som skärps inför det uppenbart odemokratiska. Som i det citerade om att förändra kulturen. Det är inte en folkvilja att skattepengar skall gå till vinster hos riskkapitalbolag som köper och säljer skolor som vilka varor som helst. Eller att tvingas betala väsentligt högre elpriser för att få välja vilken logga som skall pryda fakturorna. Att orter skall läggas ned för att en ägare långt bort bestämt att ett företag skall läggas ned. Ändå är dessa förhållanden vår verklighet. Radikal diskussion om demokratin förutsätter att grundkonflikten aldrig tappas bort. Vilket i sin tur förutsätter att den framställs: det gemensamma i alla de förhållanden som noggrant gås igenom, att saker görs och på vissa sätt för att någon tjänar pengar utan starkt samband med kvalitet (inräknat den egentliga producentens livskvalitet) och nytta. Som en angivelse av vad all radikalism och politisk uppfinningsförmåga skall vara riktad mot.