I inlägget Om vad må vi berätta tog jag upp vänsterns plötsligt påkomna längtan efter ”berättelser”. Jag uttryckte misstanken att vi kanske inte kommer att få ta del av så många berättelser och att det mer handlar om metaideologin om ”kampen om hegemonin” som ett lite desperat försök att ge sig själv uppgifter och självförtroende. ”Kampen” uppfattas som en symmetrisk dragkamp mellan ”högern” och ”vänstern”: vem tar de piggaste initiativen, vem har de bästa berättelserna, medan man ”bortser” från att hegemonin till sitt väsen är frånvaro av symmetri. Sistnämnda påstående kan kanske illustreras av en faktisk berättelse från höger och några som verkligen har självförtroende.
Flera gånger i veckan har en av morgontidningens många delar påskriften ”Hela denna är bilaga är en annons från …”. Jag skrev om en sådan bilaga tidigare. Ständigt leende människor berättar om hur fint det är med det privata ena eller andra. Bekymrade människor talar om vad som hotar näringslivet och därmed allas goda liv. Det senaste numret av Den nya välfärden har rubriker som ”Företagare misströstar om företagsklimat”, ”Företagare offer för rättsosäkerhet” och ”Sigtuna upphandlade livsmedel olagligt” (när de ville att 10 procent skulle vara närproducerat). Men där finns också en berättelse för att inte säga en saga som jag tänker referera som utgångspunkt för några reflexioner, inte för att jag tror att så många läste den men för att den både är mycket explicit och representativ för borgerligt tal i allmänhet. Hur tar vi tag i sådant tal, inte för att missriktat ”avslöja” eller bemöta det på dess egen nivå, utan för att skapa distans till dess ständiga närvaro, produktion och effekter? Vad är det de vill att vi skall tro och handlar det ens om att vi skall tro något? Hur kan vänstern agera i och mot den hegemoni som det faktiskt är fråga om för att stärka de egentliga vänsterprojekten?
Berättelsen innehåller alltså inget originellt (även om populismen är extra starkt framträdande), tvärtom är det en typ av saga som i olika versioner berättas om och om igen, inte på lyssnande barns begäran utan på berättarnas. Den är inte heller utopisk utan handlar om vad som just timat och om vilka som är hjältar respektive miserabla bromsklossar i vår värld. Den berättar om hur Vaxholms kommun fick sitt kundvalssystem och är betitlad ”Ett högerspöke som klivit in från kylan!”
Vaxholm hade en betryggande borgerlig majoritet som var lite kaxig, och ville profilera sig och visa vad den kunde. Nu införde den kundvalsmodellen i omsorgen, som innebar att föräldrar och gamla i stället för politikerna blev beställare av skola, barn- och äldreomsorg. Skolor och dagis fick konkurrera om föräldrarnas gunst med kvalitet. Dessutom öppnades dörren för dem som ville starta friskolor. Det var framför allt skolpengen som bidrog till att förändra den kommunala demokratin.
Patrik Engellau lyfter fram medborgarnas inflytande som främsta skäl till en förändring. Det är en felsyn, menade han, att en samling kommunpolitiker skulle vara de som vet vad som var bäst för ditt barn. … Syftet var att ändra maktbasen, det är kunden som väljer och beställer. Utifrån det kallade vi hela idén för kundvalsmodellen. Vi tänkte kundval inom alla områden.
Men sagor skall ju handla om kampen mellan gott och ont och om hur det onda bara med svårighet kan fördrivas.
Men att ändra maktbalansen var en tuff uppgift. Då, på 90-talet, ansågs bara tanken bland politiker att föräldrarna skulle veta bättre … nästan som en hädelse. … Turbulensen blev till en början stor, framförallt var det lärarna som blev hans starkaste motståndare. Patrik Engellau [som nyligen fått medalj av kungen] stämplades som en mörkerman, med en brutal människosyn som bara ville privatisera och tjäna pengar på skolan. … Jan Myrdal förklarade att jag var borgerlighetens nya härförare … Carsten von Otter, som då var professor på Arbetslivscentrum [lyckligtvis nedlagt], varnade … Allt blev väldigt suddigt och det är uppenbart att de inte visste vad de talar om. … Patrik Engellaus idé handlade inte om nyliberalism och inte om privatisering av folkhemmet. Vad han inte gillade var toppstyrningen, byråkratin och den representativa demokratin som tillsammans stadgade att politiker vet bäst. … medborgarna är inte längre svaga, hjälplösa och okunniga. De är välutbildade och självsäkra. De står inte längre och stammar inför överheten med mössan i hand. … De har fått jämlikheten i blodet.
Fortsättningsvis konstaterar Engellau att han egentligen är socialdemokrat. ”Framför allt var det deras grundsyn på demokratin, att alla skulle ha rätt att påverka, som var intressant.”
Patrik Engellau fick inget stöd från vänster för sina idéer, han förblev ett högerspöke. I stället var det borgerliga kommuner som nappade på hans förslag om valfrihet och större inflytande från medborgarna. … Han mötte många politiker som var skeptiska. De såg hellre till sin egen roll i denna omvända demokrati. … Om någon har en idé som makten inte gillar tar man till allt för att motverka det nya.
Kundvalsmodellen överlevde sina kritiker. Andra kommuner tog upp idén … Det hårda motståndet tonade bort och den viktigaste gruppen, ”beställarna” gillade förändringen. – Föräldrarna som nu kunde välja skola till sina barn och styra deras utbildning var i stort sett mycket nöjda, säger Patrik Engellau.
Ja se det var en riktig saga det! Dessutom ”sann”. Den var också en ovanligt tydlig illustration till Mouffes och Laclaus hegemonibegrepp: hur en serie annars flytande begrepp som demokrati, folkhem, jämlikhet och frihet låses kring en nod, i detta fall kundvalet. Per-Anders Svärd tar upp M&L i den intressanta artikeln Fienden i fantasin – Psykoanalytiska bidrag till ideologikritiken i senaste numret av tidskriften Fronesis, ett nummer med titeln Kritik som jag skall skriva mer om i nästa inlägg. ”Det pågår således en ständig kamp mellan olika samhällskrafter om hur verkligheten ska definieras.” Det handlar i det exemplifierade fallet om att på nymoderata manér expropriera begrepp med positiv laddning och dessutom samla dem runt en egen språklig innovation. Betecknande är att den bland politikerna som i berättelsen framstår som hjälte var ”ingen erfaren politiker”. ”Han hade halkat in i politiken av en tillfällighet och var nyblivet kommunalråd i Vaxholm. … Vi [kommunalrådet och Engellau] pratade länge och jag blev insatt i tankarna och började förstå hur det skulle fungera.” Och en tjänsteman förklarar: ”Jag … har inga politiska glasögon, och detta handlade inte om politik. Det handlar om demokrati [sic].” Vi har också att göra med fenomenet retroaktiv performativitet. När medborgarna plötsligt omnämns som kunder är det som en av berättelsens funktioner men utan vidare ceremonier, kundskapet framställs som medborgarens egentliga väsen som nu blivit befriat.
Men frågan är i vilken mening detta kan beskrivas som en ”kamp om definitioner och tolkningar”. Och vad definitionerna har för karaktär. När man läser tankesmedjeprodukter, politikertal, ”debatt”-artiklar eller ledarsidor tvingas man konstatera att samhällets kommersialisering nått dithän att gränsen mellan borgarnas (”näringslivets” såväl som politikernas) ”opinionsbildning” och reklamen upplöses. Det finns inga ambitioner att upprätthålla en intellektuell nivå. I berättelsen framförs inga argument gentemot givna invändningar; de enda motståndarna är revirhävdande politiker. I texterna och talen är varje moment (försköningarna, lögnerna, glidningarna, de populistiska konstruktionerna av fiktiva motståndare osv) då rent instrumentellt med avseende på önskad effekt (att sälja en vara eller upprätthålla en image). Dvs, det är en aspekt av saken.
När de säger ”människorna skall få välja” är det en omskrivning av ”inga områden skall vara stängda för företags vinstmöjligheter”, som i sin tur är den faktiska ekonomiska maktens ståndpunkt. Och dessutom uttryck för kapitalförhållandena som våra reella existensbetingelser. Det är fråga om maktspråk, den redan givna makten att ”definiera”, inte en tävling mellan definitioner. Det handlar om tillgång till media, men framför allt om att det är en redan given utveckling som talar. (Jag använder ordet makt lite abstrakt för den ekonomiska makten som prägling av hela samhället, men med en udd mot dess förnekande av sig själv, som när den nu i en dubbel manöver förläggs först till kommunpolitikerna och efter ”ändringen av maktbalansen” till ”kunderna”.) Det är också maktspråk, hur språket formas så att det kan fungera instrumentellt eller tjäna ideologiska interpellationer, t ex genom smickret av väljarna/kunderna. Hur strategier väljs. I berättelsen är språket populistiskt i den version som KD-ledaren excellerat i och där flera flugor slås i samma smäll. Som i all populism förskjuts motsättningar genom introduktionen av en fiktiv fiende, men avpolitiseringen görs här explicit i det att det inte är judar eller muslimer som är den omedelbara fienden utan politikerna (som sedan raskt kan återinträda på den goda sidan som dess försvarare, underordnade ”de ekonomiska realiteterna”, här förklädda till de nya ”beställarna”). Språket är vidare interpellerande maktspråk i den meningen att individen känner makten bakom orden, en makt, eller snarare Lagen (acceptera Marknaden, njut av din valfrihet), som hon mer eller mindre medvetet uppfattar att hon måste stå till svars inför. Detta baserat på hur hon redan påtvingat praktiserar budorden.
Man kan också iaktta en märklig separering, som på DN:s ledarsida blir rent komisk, där textens hårdföra utmönstring av alla som inte fullt ut accepterar marknadens diktat kan åtföljas av en teckning av Bard med en helt annan tendens. Eller som jag skrev i ett tidigare inlägg: ”Det som på ledarplats är uppfriskande är på nyhetsplats chock”. Vi läser varje dag om skandaler inom privata vårdföretag och skolor, samtidigt som man på ledarplats tålmodigt (krampaktigt) repeterar att det inte finns några alternativ. Ett liknande fenomen pekar Sverigeaktuelle Mark Fischer på när han frågar när vi senast såg en Hollywood-film som framställer företag som goda. Det finns emellertid varken dialog eller strid mellan de mästrande berättelserna och de ”kritiska” alibin som finns vid sidan av (för att enligt Fischer utföra vår kritik åt oss så att vi själva kan fortsätta som vanligt). I den mån mästrarna erkänner motstånd består detta av bakåtsträvarna eller möjligen de naiva drömmarna som en fond för den egna framgångssagan. När man inte helt kan bortse från demonstrationsvågorna, som nu aktuella ”Occupy Wall Street”, och det inte heller verkar opportunt med ett rakt avfärdande, kan man sträcka sig till en rubrik som ”Vreden är äkta men svarslös”. I en ledare som avslutas med orden ”Hur rätt demonstranterna än har i sin upprördhet över bonusar och maktmissbruk kan de inte komma ifrån att inget samhälle har lyckats bygga demokrati, välstånd och social trygghet utan marknadsekonomi och tillväxt. Det är lättare att peka ut kapitalismens tillkortakommanden än att presentera ett fungerande alternativ.” Som en anmärkning kan tillfogas att just bonusarna är ett missbruk som borgarna tycks ha enats om som lämpligt föremål för klädsam ”självkritik”. Vi har att göra med en rumslig separering (olika sidor i en tidning, olika media) som både representerar och realiserar maktens vertikala avstånd till de underställda, deras livsvillkor och olika reaktioner. Det är aldrig någon tvekan om vilken ”sida” som redan vunnit. Varvid även ”sidorna” utplånas; effekten är en insida (med vissa tillkortakommanden alternativt en mängd eländen) utan utsida.
Det är inte fråga om en och samma konspiration, utan om en sammansatt helhet som ”fungerar” i den meningen att den reproduceras. Ideologin som innefattas här verkar på olika plan och olika vägar, skiftande över tid, inte sällan motsägelsefullt, så att det uppenbara och det maskerande kan gå in och ut i varandra. ”Idéerna” kan framstå som intressenas direkta uttryck, så den konventionella ideologikritikens påvisande av ”intressen bakom idéer” blir överflödig. Vilket paradoxalt leder till att språket lever en märkligt kritikbefriad tillvaro och tillåts fullgöra olika, t ex interpellerande funktioner. Nämnd formning samverkar också med formlöshet, där frånvaron av kvaliteter som språk vanligen förväntas äga innebär språkförstöring, en språklig sörja som adderar sig till de eländen makten tiger om och som framkallar samma cyniska reaktioner, ”vi vet, vi tror inte på det, men vad finns det för alternativ?”. ”Definitionerna” får bestående effekter, men inte främst genom egna kvaliteter, hur de fixerar begreppskedjor, utan genom hur de i praktiken står oemotsagda i en verklighet med så många försvarslinjer. De tillhör rätt och slätt denna verklighet, vår livsmiljö. Att språket är del av samhällsförhållandena och makten kan uppfattas passivt (resignerat) eller aktivt, som något att vända mot makten, frågan är dock hur. Var i denna sörja kan andra ”definitioner” av t ex demokratibegreppet komma in för att ha någon effekt, innan detta hur fått några svar?
Fischer hävdar i sin bok Capitalist Realism att kapitalismen inte behöver någon propaganda eftersom det ändå inte går att föreställa sig något annat (”it’s easier to imagine the end of the world than the end of capitalism” – ett annat ”det är lättare att”). I stället för direkt propagandan har vi något annat. När en borgerlig politiker skall gå i svaromål och svaren tillåts bestå av det vanliga maktspråket är detta ett uttryck för men även ett underhållsarbete i tillståndet ifråga. Jag tror inte att just DN:s ledarsida, den refererade berättelsen eller politikertal utövar någon större direkt påverkan, frågan gäller de indirekta effekterna. Till någon del fungerar lögnerna direkt, till någon del performativt och interpellerande och i övrigt betraktas de som del av de beljugna förhållandena, till vilka man inte ser några alternativ. Smutsen fastnar i olika grad: medborgaren accepterar i praktiken kundskapet, politikens faktiska solkighet solkar politikbegreppet osv. Populismen vinner terräng. ”Borgerlig ideologi” av detta slag är verkligen en ideologisk apparat med olika funktioner i reproduktionen av produktionsförhållandena, även när få tror på det sagda efter dess bokstav. Vänstern försöker komma på någon alternativ berättelse, men det går inte så bra. Även den agerar inom de formationer som den inte lyckas höja sig över. Det mesta rullar på som vanligt.
Hur möta lögnerna och maktspråket i stort och samtidigt vara medveten om att det inte räcker med att ”avslöja” dem som sådana? Handlar det snarare om att benämna dem från en yttre, kritisk position, att använda begrepp för vad de gör och i vilka sammanhang? Uppgiften är inte att kvantifiera ideologins betydelse utan att objektivera den och dess förmåga att undgå just detta, att undersöka hur dess faktiska opererande kan vändas mot den interpellerande makten och hur sådan kritik kan vara både en förutsättning för och ett moment i annan mobilisering. I Vaxholm sades det handla om jämlikhet, inflytande och demokrati. Att demokrati är detsamma som kundval. Att det handlar om kvalitet. Att det var ”idéer” och ”tankar” som genom sina inneboende kvaliteter drev det hela. Att motsättningarna stod mellan medborgarna och politikerna. Att det är ”medborgarnas inflytande” och inte kapitalets expansionstvång som är ”främsta skäl till en förändring”. Eller ta ett grövre fall: När Ohly i riksdagen tog upp Caremas ”vård”-hem, där åldringarna lämnas att dö i sin avföring för att skattepengarna i stället skall bli till ägarnas vinster, svarade Reinfeldt att ”såväl offentlig som privat välfärdsverksamhet kan misskötas. Jag tror att medborgarna växer när de får välja skola eller äldreomsorg.” (Jämför med ”näringslivets” upprörda reaktioner på SNS-rapporten om privatiseringarnas följder. Förutom att rapporten sades vara allmänt undermålig, eftersom den inte drog rätt slutsatser, underlät den att framhålla egenvärdet av valfriheten.) Hos Carema växer de inte, de dör, och det handlar i sista hand om profit. Fallet må vara extremt, det måste inte vara dåligt i privat driven verksamhet, enskilda missförhållanden har även mer specifika orsaker, och tydligen var det dåligt på det aktuella hemmet även före Caremas övertagande, men tendensen att det inom kapitalistiska förhållanden är pengarna som styr kan aldrig avlägsnas, medan dåliga chefer alltid kan bytas ut. Det är inte medborgarnas utan profitens växt som är drivkraft i ”valfrihetsrevolutionen”. Detta är elementärt för marxistisk teori, och frågan för vänstern är varför elementär sådan teori 150 år efter Marx inte har större utrymme inom de offentliga rummen. Hur är det möjligt att statsministern kan komma undan med så billig retorik? Ohly hade kunnat meddela att a) det inte är medborgarna utan det andra som växer (Fischer talar i sin bok om hur livet under senkapitalismen tvärtom degraderas med bl a depressioner som följd), b) att Reinfeldts omsorg om medborgarnas växt tillhör borgarnas ritualiserade sätt att förskjuta debatten från a) ut i ingenting, och c) en maktbaserad ideologisk apparat där det berättas för medborgarna att de växer inför valskyldigheten, på det att de skall känna sig skyldiga att växa på det sättet. Dvs Ohly hade kunnat göra detta om elementär men kvalificerad ideologikritik varit någorlunda spridd. Stavar man svaret (på frågan ”hur är det möjligt?”) hegemoni (ett tillstånd där maktspråk totalt sett fungerar) är nästa fråga hur vänstern kan utveckla detta begrepp för ingrepp i den sålunda objektiverade hegemonin, nya praktiker som omdefinierar den politiska terrängen, detta som motsats till att rätt och slätt berätta andra berättelser eller presentera andra ”definitioner”, något som inte ens blir av.
Ibland trampar borgarna snett, det blir för grovt, utförandet är för klumpigt, men framför allt talar man om förhållanden som är alltför svåra att försvara. Som i aktuella bemanningsgate, kampanjen ”Vi kallar oss” med dess explicita prisande av nyspråk (”nyordstävling”). Jag måste skamset erkänna att min första reaktion var att det var ett smart drag att delegera ut uppgiften att försköna de prekäras flerfaldiga underordning (eller låta det framstå så, även om det var direktörerna själva som stod för tävlingsbidragen). Även om jag inte tänkte mig att det hela skulle stå oemotsagt befarade jag att spektaklet med Mark Levengood, som med sin snällhetsimage vädjade till oss att hjälpa de bemanningsanställda till bättre självkänsla, ändå på sina håll skulle fungera som förskjutning och obstruktion. Nu fick vi se något så ovanligt som ett näthat som var både mycket välformulerat och fullständigt adekvat. Ett exempel på hur maktens redskap kan vändas mot den. Vi har fått ta del av otaliga beskrivningar av de eländiga arbetsvillkoren med konklusionen “vi kallar er kapitalister”. Att motkampanjen skulle drivas av människor med ”vanföreställningar” och/eller en ”klick extremister” (kunde det inte också vara ”utländska agenter”?) och att kampanjen las ned (även hemsidan är nu borttagen) för att skydda de bemanningsanställda mot (deras egna) ”kränkningar” framstod som enbart ömkligt. ”De erfarenheter vi tar med oss från detta upprop visar på det fortsatt stora behovet av att informera om vilken sorts bransch bemanningsföretagen utgör idag.”
Här kan man önska att detta spontana motstånd, där vi verkligen blev informerade om bemanningsbranschen, får en fortsättning. Se också denna video. Men hur kan lika effektiv kritik formuleras och finna former även där möjliga förändringar tycks mer avlägsna och ”borgerlig ideologi” på olika sätt faktiskt fungerar? Hur kan en sådan kritik se ut, en kritik vänd inte minst mot hegemonin som förekommande av kritik? En kritik som på denna punkt kompletterar politisk kritik av specifika missförhållanden och uppställandet av politiska förändringsmål. Hur nå dithän att sådana frågor erkänns som ett politiskt problem i betydelsen något som föranleder ansträngning: hur finna ett ovanligt språk (nya begrepp som kontrast till nyord) för det vanliga som kan göra skillnad inom detta vanliga? Hur övervinna rädslan för ”dogmatism” genom att faktiskt vara odogmatisk utan att för den sakens skull låta andra diktera vad som kan sägas? Det tycks mig som om vänstern behöver mer metareflexion kring egna praktiker och deras möjlighetsbetingelser, för att använda en term från Fronesis-numret. Lite mer intresse för vad ”nå ut med politiken” måste innefatta. Att ”kampen om hegemonin” först är den egna kampen om hegemonibegreppet, där det inte räcker att lite löst hänvisa till Gramsci tillplattad till problematiken ”samtycke” (när det inte alls handlar om ”samma tyckande”). Att de med smak för abstraktioner å sin sida filosoferar lite mer kring vägen tillbaka till det konkreta. Jag fortsätter diskutera dessa frågor i nästa inlägg och då speciellt utifrån nämnda Kritik, inte för att föreslå svar utan för att få dem att i mer kvalificerad mening framstå som frågor.
