I västernfilmer förekommer förutom olika slags rånare den kringresande försäljaren av små flaskor med påstått undergörande innehåll. Bedragaren står där att beskåda för varje kritiskt öga som ett brott med normerna. Men vad händer när han är normen? Tillsammans med rånaren. Normen i betydelsen det normala. Boultbee höjde i Skärholmen bibliotekets hyra med 60 % och införde 9 månaders uppsägningstid – biblioteket har haft samma lokaler i 40 år. ”Det är ett normalt sätt att arbeta i den här branschen”, förklarar vd:n. Men tillägger att ”det vore oerhört dumt” att sparka ut biblioteket eftersom det hjälper till att dra kunder till affärerna. Så nu vet vi varför det finns bibliotek. Vad händer när skurken inte tar sin vagn och försvinner utan konstant dikterar våra villkor? När han har makt genom sitt ägande, lagarna och politikernas (statsapparatens) uppbackning.
Exemplen som anförs här är inte ett indignerat pekande ”titta hur de gör” utan tjänar som referens till sådant som alla är alltför bekanta med. Detta för att ställa frågan vad vi gör med vår vetskap.
Man kan gå till det välkända Brecht-citatet (i Quotes) om att grunda banker. Men man kan också, eftersom de är tydligare, ta relativt obetydliga exempel som utgångspunkt för mer allmänna reflexioner. Comhem gör ett påslag på 30% på teve-abonemangen i form av vad de kallar ”kortavgift”. ”Vi har precis som våra konkurrenter valt att redovisa kortavgiften separat istället för inkluderad i abonnemangskostnaden.” Varför de har ”valt” att göra en finstilt särredovisning berättar de inte. Man kan bara föreställa sig hur mycket tankemöda det ligger bakom konstruktionen, hur stor del som skall läggas på ”kortavgiften”, hur ofta den skall tas ut (naturligtvis med annan periodicitet, så att man aldrig ser månadskostnaden, inte så att man för ofta påminns om den men inte för sällan så att summan blir grotesk), hur finstilt det kan vara för bedrägeriet inte skall uppfattas som alltför bedrägligt osv. Detta kan läggas till branschens fiffel med avtalsformer, uppsägningstider, andra dolda avgifter osv. Vad man får för pengarna skulle kunna vara ämnet för ett annat inlägg. Att mänsklig innovation används för att lura andra på pengar är som sagt ingenting nytt, men man kan reflektera över skalan, den strukturella inordningen, acceptansen osv. Att avancerad vetenskap ställs i kommersialismens tjänst som vid utformningen av reklam – för att bara nämna en aspekt av reklambranschen. Att man uppfinner planerad föråldring av varor. Lobbyverksamhet och mot-”forskning” för att få politiker att godkänna farlig verksamhet, miljöpåverkan osv. För att inte tala om politikernas egna miljoner till pr-byråer. Brittiska Labour som hör till föregångarna på området talar i dokument explicit om att ”skapa konsensus” – så mycket för demokratin. Att allt detta sker konstant och lagligt. Vad för slags samhälle har sådant som betydande inslag?
När privata vårdbolag tar betalt för vård de aldrig utfört drabbas skattebetalarna inte bara ekonomiskt. Det uppstår också allvarliga fel i Socialstyrelsens så viktiga patientregister. (DN 21 juni)
Apotekseländet. I Uppsala har en överläkare skrivit brev till regeringen för att beskriva konsekvenserna av avregleringen. Varje dag möter läkaren kroniskt sjuka patienter som inte orkar hämta ut sina mediciner. Läkaren påpekar att Apoteken verkar ha lite intresse för patienter som inte är ”intresserade av olika plåster, febernedsättande eller apotekens egna produkter”. … Så nu sitter vi här i ett land där kroniskt sjuka inte orkar ränna runt halva stan för att hämta ut sina mediciner till följd av att det inte finns någon samordning mellan Apoteken om var medicinen finns eller kylförvaring för mer krävande medicin. (Från bloggen Alliansfritt Sverige)
Däremot får vi numera glättad reklam från apoteken med ”erbjudanden” och extrapriser.
Politiker och ledarskribenter kan tala om barnsjukdomar och avarter som konkurrensen kommer att avlägsna. Och då är nästa kategori bedragare nämnd.
… att släppa in fler aktörer i viktig verksamhet. Det gör stor skillnad för att utveckla kvalitet, mångfald och frihet. (Göran Hägglund i tal)
Vad kan man annars kalla den borgerliga apologin om ett rakt samband mellan konkurrens och kvalitet. (Den vanliga frågan om vems friheter borgarna talar om lämnar vi för ögonblicket därhän.) Konkurrensen kan avlägsna vissa avarter men inte i samma takt som nya dyker upp. Och den enskilde ”aktören” gör ”precis som våra konkurrenter”. Det kan finnas många skäl till att man ”väljer” en viss ”aktör”, t ex svårigheten att jämföra ”aktörer” eller ren tröghet. När pengarna för aktören enligt kapitalistiska principer är viktigare än levererat bruksvärde, samtidigt som de på samhällsnivån är överordnade politiken, blir det i slutändan aldrig till de många människornas fördel.
Och politiker och ledarskribenter ljuger ikapp när de påstår ”Men det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna av den offentliga sektorn” (DN 8.9). Har vi sett medborgare tåga genom gatorna med plakat “Privatisera apoteken NU!”. Har tidningarna varit fyllda med insändare med sådana krav? Hur kan borgarna skänka bort samhället till kapitalet och samtidigt hävda saker som Schlingmanns ”Moderaterna ska vara ett parti för alla och för hela Sverige och som står för verklig rättvisa”. Jag menar, hur får det passera?
Tjuvars alltmer förslagna sätt att stjäla eller bedra människor på deras pengar har en direkt parallell i företagens motsvarande innovationer. T ex vårdbolagens sätt att tillskansa sig avtal med kommuner och landsting. När avtalen väl är bärgade kan överföringen av skattepengar till skatteparadis ta vid. Cheferna styrs med bonusar att minimera kostnaderna, utnyttjande otydligheter i avtalen i den mån dessa inte helt negligeras. Intäkterna är desamma. Allas jakt på pengar präglar alltmer samhällslivet, dvs livet i det sönderfallande samhället, i stället för att samhället är organiseringen av resurser för det allmänna goda. Vilket förstås återverkar på individerna som fråntas möjligheterna att identifiera sig som ansvarskännande och stolta samhällsvarelser. (Avtalen är således ett kapitel för sig. Det gäller vid infångandet av såväl el- eller bredbandskunder som kommuner. Det befaras nu att det inte är de drabbade utan Carema som kommer att få skadestånd för sina omskrivna dödsfabriker när avtalen sägs upp.)
Bland friskolorna är väl de riskkapitalägda de mest groteska. Man lockar elever med intensiv och lögnaktig reklam, egna datorer mm. Med lögnen att det är pedagogiskt motiverat lämnas eleverna till ”självstudier”, varvid man inte behöver anställa så många lärare. Lärarna åläggs att sätta höga betyg, även till elever som ägnat sina ”självstudier” till att spela dataspel (på de egna datorerna). Detta genererar mångmiljonvinster (från skattepengar). Att ägarna och deras medlöpare inte sitter i fängelse är beviset på statens medbrottslighet, och vi tvingas bevittna hur dess representanter samtidigt som de tvingas uttala fraser mot de värsta avarterna ägnar all verklig energi åt att uppfinna de rationaliseringar som låter dem själva undvika alla grundfrågor och i stället stödja kapitalets fortsatta expansion.
Jag blev klar med detta inlägg samtidigt med presentationen av forskningsrapporten (på uppdrag av SNS!) ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med välfärden?”. En rapport som redan fått sådan uppmärksamhet att DN:s ledarsida befarar att den kommer att användas som ”politiskt slagträ” av dem som nu förhastat ”tycker sig ha fått vatten på sin kvarn”.
När vi är inne på detta med staten och kapitalet kan vi återvända till den ”debatt”-artikel av en SEB-ekonom som jag tidigare refererat till och där det hävdas att en ”fördjupad diskussion” kommer att få ”svenskarna” att önska sig privata välfärdslösningar. Kanske t o m SEB:s lösningar. I anslutning till artikeln framförde Anton Andersson på bloggen Kommunals utredare vad många andra varit inne på:
… ett sänkt förtroende för att det offentliga kan leverera de tjänster som efterfrågas kan få allt fler att efterfråga privata välfärdstjänster vilket urholkar betalningsviljan för de offentliga. …
Förutom det egna intresset av att sälja de vårdförsäkringar som SEB erbjuder och ökat låntagande finns även ett annat intresse. Ägare av SEB är Wallenbergsfären som också äger vårdbolaget Aleris som tjänar pengar på att utföra den privata vården. …
Sverige befinner sig just nu i en rörelse från en punkt med offentlig finansiering mot privat finansiering. Det är på flera sätt tydligt hur krafterna som driver mot privat finansiering är självförstärkande när de väl har kommit i rullning.
Till denna rullning bidrog regeringen med sin falska kampanj mot det påstådda bidragsfusket, även den ägnad att minska förtroendet för det allmänna och bereda vägen för det privata. Vi har här ekonomiska, politiska och ideologiska (i strikt mening) krafter i självförstärkande rullning. Detta är något riktigt giftigt eftersom varje liten rörelse hos hjulet innefattar glömska om hur den drevs fram men får effekter som kräver fortsatt förändring av samma slag, alltså mer privatisering.
Socialdemokraterna har sin hållning i fråga om pengar kontra kvalitet. När S bedömde att en hård hållning gentemot friskolornas vinstuttag inte var röstmaximerande uppfann de linjen att det i stället är kvaliteten som skall övervakas. De halvkriminella sätten att ta ut vinst anfördes som skäl till att acceptera den. Vad som med en annan lagstiftning skulle vara en polisiär fråga blev en uppgift för Skolinspektionen:
Överskott plockas ut ur fristående skolor på en rad andra sätt än genom ren vinstutdelning. Det kan handla om exempelvis höjda styrelsearvoden, högt prissatta köp av tjänster från dotterbolag, höga internräntor och realisationsvinster vid ägarbyten. Det är därför i praktiken mycket svårt att direkt reglera möjligheten att ta ut vinst. Utredningen måste ha ett vidare syfte än så. Det bör prövas hur lagstiftaren generellt kan skärpa kvalitetskrav för att säkerställa att offentliga bidrag stannar i skolverksamheten. Ett alternativ är att Skolinspektionen ges utökade befogenheter att granska skolors ekonomi och rätt att kräva tillbaka offentliga bidrag som används på felaktigt sätt. (DN 29.6)
Här har vi också exempel på självförstärkande rullning. En valtaktisk liten kursändring blir angivelse av fortsatt politik. Socialdemokraterna rullar med borgarna både i att ”man kan inte vrida klockan bakåt” och i ett strutsbeteende vad gäller de konstanta effekterna av penningens primat. Frågan varför skolor överhuvudtaget skall vara vinstmotorer kan glömmas eftersom det viktiga att tala om är kvaliteten! Bara man ställer krav på denna är alla strukturella faktorer besegrade!
När pengarna styr i stället för politiken blir det aldrig i slutändan till de många människornas fördel. Det politiska problemet är att artikulera sådana elementära sanningar på sätt som gör dem effektiva när de skall tränga in i den ordning som är ideologiskt konsoliderad på så många nivåer. S liksom borgarna kan säkert mobilisera olika argument för den ena eller andra hållningen. Och så går vi som vanligt vilse i dessa enskildheter.
Man kan undra vad borgare berättar för sagor för sina barn. ”Det var en gång en aktör som fick en affärsidé.” Störs de aldrig själva av den alienerande abstraktion som de vid sidan av lögnerna (om t ex kvalitet och frihet) breder ut över sin konkurrensutsatta värld? Eller lever de i olika världar där det i en av dem fortfarande finns skräddare och skomakare?
Många har ställt den berättigade frågan varför vänstern inte bättre förmår använda finanskriserna för en radikal kritik. Det är ju tvärtom högern som går framåt när ekonomin krisar. Det är nog mycket vänstern har att förbättra, som att utveckla en kritik också för de sidor av kapitalets vardag som berörs här. Ett starkt språk för det överallt pågående, generella benämningar av enskildheterna som inte heller förlorar sig i frastuggande. Att producenten av en vara eller tjänst inte i första hand är intresserad av dess bruksvärde och dessutom gör vad som helst för att framkalla köp, lägga beslag på skattemedel, själv undgå skatt osv, allt detta som alla vet borde leda till frågor om vad för slags samhälle som producerar sådana producenter. Vad för slags samhälle inte bara accepterar lögn och manipulation som normalitet utan förutsätter bedräglighet? Detta inte avsett som ett utrop utan som en allvarligt menad fråga. Tidningarna kan ha löpsedlar “Så luras du av …” (senast “resejättarna” tandläkarna taxi) för att vi skall köpa ett lösnummer och där lära oss att som individer undvika just de fällorna, att bli “streetsmarta” i betydelsen överlevare. Det är också en form av normalisering, eftersom de mer sällan innehåller diskussion om hur ett samhälle skulle vara inrättat där normerna är annorlunda och handlar om att samverka för det gemensammas bästa och där allt inte utgår från pengar. Hegemonin är definitionsmässigt frånvaro av sådan diskussion i de offentliga samtalen. Så någon måste initiera den och förse den med adekvata begrepp.
Det är frågor om Politik, hur Politik kan aktiveras i betydelsen ett konstant synliggörande av de fundamentala konflikter som yttrar sig i allt vi egentligen avskyr men fås att på en eller annan nivå acceptera. Eller betraktar som avarter oavsett förekomst. När jag hårdrar en del av resonemangen och väljer ut de värsta exemplen är det för att ställa en grundläggande fråga: är detta undantag eller indikationer på tendenserna i en profitdriven ekonomi? Här kommer vi även till metafrågorna om hur man kan tala om det som är utom räckhåll (”en annan värld”) så att det ändå bringas inom räckhåll som föremål för meningsfulla samtal och då inte bara vänstergruppers interna samtal. Det handlar inte om att sväva i visionerna utan om avnaturalisering av det givna, att övervinna cynismen – ”alla vet redan, men …” – genom att ge vetandet adekvata artikuleringar förbundna med Politik. Det handlar också om att individen skall kunna erkänna sig kränkt av varje rånförsök hon utsätts för, kränkt inte i någon speciell egenskap utan i det att hon förvägras leva i ett samhälle präglat av normer som de flesta ändå hyllar, kränkt av den motståndare som kan pekas ut framträdande i så många skepnader. Återigen förutsatt att utpekandet är ett moment i en Politik och en rörelse i ordets alla betydelser.
Tillägg 12.12
Läs Kajsa Ekis Ekmans recension av Mikael Nybergs ”Det stora tågrånet”. Ur boken:
Arbetskamrater som förr löste problem tillsammans sitter nu på var sin sida i gräl om paragrafer i affärskontrakt. Det blir fler och fler administratörer, färre och färre järnvägare ute på spåren. Fuskjobb ersätter yrkeskunnandet i underhåll av spår och vagnar, och tåg blir stående i timtal ute i spåren för att fungerande beslutsgångar brutits sönder. För personalen i vagnarna gäller det att le och se ut att trivas i ett tilltagande kaos.
Modellen med fri konkurrens på spåren övergavs redan i järnvägens barndom. Nya försök i Storbritannien fick katastrofala följder. Men svenska politiker framhärdar.
De politiker (och ledarskribenter) som nu är profitörernas knähundar borde tänka lite på den historiens dom som förr eller senare kommer att drabba dem.
