Jag sitter med en hög utrivna sidor ur vår största morgontidning. Det tycks mig pågå en ideologisk offensiv från tidningens ledarskribenter i förening med de politiker och näringslivsföreträdare som bidrar med ”debatt”-artiklar. Ett motsatspar som ekar hela tiden är framåt eller bakåt, att bejaka realiteterna eller titta i backspegeln på saker som det inte ens då var något bevänt med, socialdemokraternas grå betongsamhälle. För att anknyta till föregående inlägg är det som upplagt för lite CDA (kritisk diskursanalys), men jag håller mig till min ideologikritik. Vad är det t ex egentligen för ”fel” med Erik Helmersons artikel Den blodiga ideologin – Massmord: Varför så svårt att erkänna kommunismens brott? En artikel som utmynnar i:
Det viktiga med att tala om nazismens och kommunismens brott är inte att en gång för alla slå fast vilka som var värst. Det är att vända ryggen åt alla totalitära tendenser och se till att de aldrig får tolkningsföreträde igen.
Hur kan det ideologiska i artikeln mötas, det som inte ges vid en ytlig läsning och inte heller av påtalanden av vad den ”glömmer” att säga? Det man missar vare sig man suckar något om idétorka på den borgerliga ledarredaktionen (att behöva plocka fram Stalin för ideologiska ändamål) eller mumlar instämmande om de där kommunisterna som aldrig lär sig. Det som faktiskt har effekter. Medan jag försöker formulera detta för mig själv ser jag att det får räcka för detta inlägg.
Att omnämna saker i bestämd form, speciellt saker som slutar på ism, utan närmare utredning är i sig ett moment i ideologisk praktik. Dock får Helmerssons version av ”kommunismen” möta andra så att vi har att göra med:
1. Den blodiga ideologin, massmordens ideologi.
2. ”En i botten sympatisk ideologi om jämlikhet som bara vantolkades en tid” (en röst i Valter Lundells avhandling ”Den goda tanken och den onda erfarenheten”).
3. ”Tron på kommunismen har för många skänkt mening åt deras liv och en övertygelse om att sitta inne med kunskapen om det jordiska paradiset” (från samma avhandling).
Stalinregimens brott, för att använda en annan och rimligare term från artikeln, var högst verkliga liksom idag skillnaden mellan regimer som mördar verkliga eller inbillade motståndare och de som inte gör det. Vem säger något annat? Det är en verklig fråga hur vissa inom vänstern haft svårt att förhålla sig till brotten, och punkt 3 pekar på den enda verkliga ideologin i listan. Det är inte ideologier som mördar och de förebådar inte heller jämlikhet eller frihet. Ideologi är alltid bekräftande och vad de bekräftar är subjektivitet under givna livsvillkor och förhållanden och inom ideologiska apparater. I punkt 3 handlar det inte om ”kommunismen” som något väldefinierat utan om ”tron på kommunismen” som internt bollande av meningsskapande igenkänningstecken. Liksom andra ideologiska kategorier (Gud, Folket osv) har ”kommunismen” som ideologi ingen mening utanför interpellationsakterna vars språk ordet tillhör. En ideologi kan vara totalitär i den meningen att den bär fram svart-vita berättelser och sådan ideologi kan ha samband med totalitär politik, men detta får utredas i varje enskilt fall och tillsammans med alla relevanta omständigheter.
Därför är motsatsställningen mellan ”kommunismen” som ”totalitär ideologi” och ”liberalismen” fiktiv. Dess funktion är däremot verklig och då inte bara som enkel distraktion från förhållandet att liberalismen som ideologiskt konsoliderad politik på sitt sätt är mer totalitär än andra totalitära formationer. Det handlar om en fiktion som är insatt i en bestämd strukturering av en insidas förhållande till en förnekad utsida.
Märker jag inte ord? Avser inte Helmerson bara att ställa våldsregimer mot demokrati och varna för det totalitäras eventuella lockelser? Att inte låta sig förföras och förblindas. Dessutom använder han för egen del ordet ideologi bara en gång och det är i rubriken. (Det kanske inte ens är han som är ansvarig för den; DNs rubriksättning är ett kapitel för sig, en av mina favoriter är ”Därför hatar frihetens fiender liberalismen”.) Men oavsett egna intentioner praktiserar han sådan (meta)ideologi som kan benämnas idealism om vi samtidigt klargör det begreppet. ”Ideologier” som ”kommunismen” eller ”liberalismen” framställs som olika givna och beständiga ”åskådningar” som grundar handlingsinriktningar och hela samhällen. Men idealismen är inte primärt tro på idéernas primat utan ideologisk praktik där idéer lösgörs från sin rituella användning och tillskrivs självständig existens, varvid både den yttre verkligheten och den ideologiska praktiken själv misskänns. När vi hör ordet kommunism skall vi aktivera ekvivalenskedjor som Marx – Stalin – Gulag – Ohly eftersom vi annars utdefinierar oss ur samtalet. Vem vill vara totalitär? Det genom kedjan löpande och förenande är vissa ”totalitära idéer”, som när reaktionsmönstret väl etablerats blir till de inblandades sanning.
Att säga att liberalismen (politiken och ideologin) på sitt sätt är mer totalitär är inte menat som en provokation. De i konventionell mening totalitära regimerna är/var totalitära i hur utpekade motståndare skall nedgöras. Liberalismen erkänner överhuvudtaget inga motsättningar (bara demokratisk tävling mellan ansvariga politiska krafter med olika tekniska förslag för samhällsproblemen, samt avvikelser i form av de oansvariga, för att inte tala om de totalitära); vi sitter alla i samma båt och det finns bara en riktning. Utöver hur kapitalismen på traditionella sätt framställer sig som naturlig och det enda möjliga pågår nu en offensiv där man genom alla tillgängliga kanaler vänder sig direkt till den enskilde medborgaren och meddelar henne att om hon inte till hundra procent ställer upp på marknadens frihet är hon dum i huvudet (bakåtsträvande, tittande i backspegeln osv). Höger-vänster har bytts mot framåt-bakåt. Detta är i strikt mening ideologiska kampanjer, ett massivt interpellerande tryck föranlett av det förnekade, hur kapitalismens konflikter, exploatering och sociala/kulturella nedbrytning accelererar. Bara om individen svarar på interpellationerna och bejakar (inte nödvändigtvis jublande) sin exploatering, att vara kund hos skolan eller vårdföretaget, sitt elavtal osv är hon med på tåget (för att byta metafor – har inte liberalerna övertagit Historiens Lokomotiv från kommunisterna?). Man kan tycka att det bara är managementretoriken som ekar, att man kan välja mellan att vara med i laget eller en bromskloss, men det är så här verkligheten ser ut. ”Allt som inte är myndighetsutövning ska privatiseras”. Till exempel. Det är maktspråk.
Sådana interpellationer kompletteras av ideologisk praktik där man för ögonblicket inte talar om utvecklingen utan bara samlas i ett ”här är vi som vänder alla totalitära tendenser ryggen” men genom ett ideologibegrepp som blockerar möjligheterna till seriösa samtal. Helmersons artikel tillhör den sortens konstruktioner där vissa frågor görs icke-existerande så snart man träder in på det anvisade området, bokstavligen när man går in i artikeln genom att börja läsa den. Och träda in måste man eftersom det är det enda givna sättet att visa att man inte är totalitär.
Vi skall inte gå i fällan att hävda att Helmerson söker vända uppmärksamheten från en totalitarism till en annan som en enkel vridning på huvudet. (Lika lite som vi gör det åt andra hållet.) Det handlar inte om vad som når individens ögon i olika ”perspektiv” utan om inneslutningen i ideologiska praktiker, där det ständigt repeterade talet om den totalitära kommunismen mot liberal frihet – tillsammans med andra motsatsställningar som bakåt och framåt – sluter sig i sig självt, både tematiskt och som inkapsling av subjekten som den vägen måste bevisa att de inte är totalitära. Denna den ideologiska praktikens tillslutning bidrar till den totalitarism som är omöjlig att uppfatta från insidan. Om vi nödvändigtvis skall hålla oss till seendemetaforer kan vi tänka oss en geometri där rummet är krökt i sig självt så att även ljuset följer insidan – snarare än att utsidan är ”skymd”.
En variant av fällan är att engagera sig i sandlådegräl av den typ Helmerson tycker att vi skall undvika ifråga om vilka som var värst av nazisterna och kommunisterna (”det viktiga är att tydligt positionera sig på den goda sidan”): vem är mest totalitär när alla får nomineras? Eller: ”Ni är minsann också totalitära!”. Personligen föredrar jag naturligtvis vårt samhälle framför många andra, men saken gäller här inte att jämföra samhällen utan att granska borgarnas hegemoniska strategier, speciellt avpolitiseringen av ekonomin. Det är också lätt att säga att Helmerson och hans kolleger på sin kant gör samma sak som de troende kommunisterna (”tron på liberalismen har för många skänkt mening åt deras liv”), men hans ideologiska praktik tillhör inte en avgränsad grupps interna och kompensatoriska ideologi. Den är just hegemonisk och strukturellt av ett annat slag, eftersom den inte explicit predikar utan håller fast alla tilltalade i de fiktiva konflikter som blivit allmänt accepterade. Den vars drömsamhälle är det givna samhället (med vissa mindre justeringar) agerar utifrån en annan position och praktiserar en annan sorts ideologi.
Att sidoställa och jämföra ”ideologier”, först ”nazismen” och ”kommunismen” på den totalitära sidan som sedan sätts i motsatsställning till ”liberalismen” (som blockering av historiska / ekonomiska / politiska / ideologikritiska analyser) är i sak fiktivt (även när referenser görs till realiteter) men som handling ideologisk praktik på en annan nivå. Vad Helmerson gör är som sagt inte bara att blanda bort korten för att dölja vissa obekväma sanningar. Att avlägsna alla distinktioner (ekonomi – politik – teori – ideologi – i den grövsta versionen är också marxistisk teori ”kommunistisk ideologi”) för att skapa fiktiva motsatsställningar mellan onda och goda ”ideologier” i ett idealistiskt konstruerat universum är en generell förstörelse av språket på just den punkt där det skulle behövas som bäst. Vad som speciellt förstörs är möjligheten att tala om förstörelseprocessen. Det är på så sätt insidor utan utsidor skapas. Det är samma förhållande som jag diskuterade i samband med valrörelsen: förskjutningen från de verkliga motsättningarna till spelet på den politiska apparatens insida fullbordas när ideologibegreppet (som skulle vara begreppet för denna förskjutning) även det förskjuts till insidan: skall vi välja Centerideologin eller någon annan ideologi? I dessa ledband går även den vänster för vilken ”högern” är en väldefinierad motståndare vars förehavanden utöver det rent exploaterande man inte behöver intressera sig för.
Sammanförandet av olika kvaliteter (ekonomi, politik osv) i falska abstraktioner och dessa abstraktioners inskrivning i en hegemonisk ordning är språkets kompletterande motsvarighet till penningens primat. Om vi beträffande sistnämnda primat ser kapitalismen som en speciellt giftig förening mellan å ena sidan individuell girighet och strävan efter makt och å andra sidan ett ekonomiskt maskineri med sina egna villkor, vad skall vi då säga om tillståndet där även orden tömts på annat bruksvärde än det som tjänar till att berika de rika?
Framställer man saken så ges emellertid genast uppgifter: inte bara att återställa samtalen (våra samtal) till att gälla kapitalismens motsättningar utan även att utveckla språket vidare till att benämna den förstörelse som det utsatts för. Att visa hur det symboliska våldet är ett våld just när det inte erfars som sådant. Att visa vilka som är ansvariga för allt detta. Inte minst behövs ett strikt ideologibegrepp. Det är uppgifter som vänstern försummat.
