I serien Nu är det val igen diskuterade jag hur valrörelsens ideologiska karaktär (den performativa konstitueringen av Väljare som sätter likhetstecken mellan politik och de framlagda valfrågorna, dvs rör sig på Demokratins insida utan att fråga efter utsidan) förstärks av en mystifikation, att det är partiernas program som sägs vara ideologierna. ”Man väljer ideologi.” Den ideologiska, materiella förskjutningen från klasskamp till politisk teater (i den mening jag försökte utreda, alltså inte avseende ett tomt spektakel utan en mängd praktiker med givna rollfördelningar) kompletteras av ideologibegreppets förskjutning, dess inskrivning i det område till vilket allt förskjuts. Vad som skulle vara begreppet för förskjutningen som sådan och förhållandet insida/utsida placeras på insidan som konsolidering av densamma, insidan utan utsida. Det är som när skadlig programvara som sin första åtgärd stänger av antivirusprogrammet.
Detta är inte bara en fråga om ord, att ideologibegreppet skulle vara “mångtydigt”, som det heter i t ex Nationalencyklopedin. För samtidigt som det är misskännande i vad det säger, är det ideologiskt; det finns där som (meta)ideologi, som när t ex centerpartister med centerpartistisk ”ideologi” som rekvisita konstitueras som sådana. Dvs som individer som interpelleras av partiapparaten i namn av “centerideologin” och i denna dräkt konkret lever sitt förhållande till de kapitalistiska förhållanden som de bidrar till att upprätthålla, varvid de håller dräkten för att vara det bestämmande. (Centerpartiet karaktäriserades nyligen av Maud Olofsson som “ett av de mest spännande idépartierna”.) Eller, vilket är värre, när även vänstern söker sin ”ideologi” att ställa mot den borgerliga, sitt sätt att som opposition leva inom hegemonin.
Begreppet kan lika gärna förskjutas åt andra håll. Ett i sin koncentrerade form nästan komiskt exempel ges av en signerad DN-ledare 11.1: Vad är borgerligt? Den får här representera all borgerlig ”diskurs” som lyckas vara ideologisk på många plan samtidigt. Håkan Boström inleder:
Ideologi är ute. Pragmatism är inne. Alliansens och Moderaternas framgångar beror till stor del på att man börjat betrakta politiken som en marknad bland andra – och anpassat budskapet till kunden.
Tanken att det är ”politiken som en marknad” som är ideologi par excellence, komplett med interpellationer av Väljaren/Kunden, får aldrig ens tänkas. ”Ideologin”, som nu är ute, består nämligen av något annat: ”utopiska visioner”, ”skrivbordsproducerade riktlinjer” och ”abstrakta teser”. Genom att ställa sådan ”stelbenthet” mot det åt andra hållet överdrivna, ren ”pragmatism” som när M fiskar röster, når Boström fram till det angelägna, en ”fördjupad borgerlig idédebatt”. Som bör ha sin utgångspunkt i
insikten att värderingar har sin grund i den konkreta och samtidigt komplexa vardagsverkligheten.
”En av de bästa ledarartiklar jag har läst på länge!”, skriver en av kommentatorerna. Att ögna igenom kommentarfältet till texter av den här typen ger en bild av hur väl den egentliga ideologin fungerar. För dessa mångordiga Amen tillhör ideologin ifråga – som de bekräftelser vars framkallande var hela syftet. ”Javisst, just så är det, så tänker vi borgerliga.”
Här har vi också det vanliga greppet att en motsättning konstrueras för att konstruktören triumferande skall kunna presentera Lösningen, den ”fördjupade debatten”. Återigen som en förskjuten praktik, vars främsta uppgift är att outtalat men likaledes mångordigt förneka att en förskjutning äger rum – från andra och verkliga motsättningar, de motsättningar som artikulerade är Politiken. Genom att ha en falsk motsättning som bakgrund och, som vi strax skall se, ta sig an vardagens myller av motsättningar ser Boström till att andra motsättningar hålls utanför bilden. De ”alternativ” som förs fram ger sken av att sammantagna vara uttömmande.
Vardagsverkligheten är verkligen komplex. Det är denna vardag som rymmer ideologin, i första hand den ”tunga” ideologin såsom lönearbetets, konsumtionens och demokratins ideologiska praktiker med kanaler in i individernas omedvetna, men även t ex artiklar sådana som Boströms som låter borgare och liberaler humma instämmande vid morgonkaffet. Medan andra, i den mån de läser dem, inte riktigt vet vad de skall säga. Det är denna vardag som är bestämd av det kapitalistiska produktionssättet, som i sin tur ingalunda är resultatet av någon ”debatt” men genom ideologi och hegemoni bestämmer ramarna för varje offentlig debatt. T ex att sistnämnda bestämmande inte kan debatteras. Det är denna vardag som sägs vara grund för den ”fördjupade borgerliga debatten”, det liberala förnuftet fritt från Politik och förment fritt från ideologi.
Vilka värden vill vi främja, och hur når vi dit? En fundamental utgångspunkt för en sådan diskussion är att olika borgerliga värden kan komma i strid med varandra.
Personlig integritet mot säkerhet. Njutning mot framförhållning. Reklam och underhållning mot det gamla bildningsidealet. Ansvarstagande, flit och utveckling mot girighet, ögontjäneri och hänsynslöshet. Kvantitet mot kvalitet. Små självägande enheter mot större koncerner. Effektivitet mot personliga förhållanden till kunderna. Produktion mot konsumtion. Ja, det finns mycket att fördjupa sig i när det gäller ”de borgerliga dygderna”.
Visst är det stiligt.
Det är stiligt – och funktionellt. Oavsett om det uppfattas som det bästa man läst på länge eller framkallar fnysningar fungerar det som obstruktion. Där begreppet ”ideologi” kan betyda vad som helst kan det inte kan användas strikt, vilket är en förutsättning för och en del i de olika faktiska ideologiernas opererande. Artikeln må vara intern för ett borgerligt samtal men ansluter till den allmänna hegemoniska mystifikationen. Inte bara som dimridåer utan som tal till människor som inte är värda att veta bättre. Det är den funktionaliteten som vi skall ha ett språk för, ett marxistiskt ABC och ett ideologikritiskt dito. Inte för att argumentera med borgarna, inte för att för en egen publik rycka ut med bemötanden så snart en borgare öppnar truten, utan som ett motstånd, förmågan att kunna tala om det som gjorts icke-existerande: de kapitalistiska förhållandena i själva deras kapitalistiska kärna och de ideologiska mekanismerna. Där de sistnämnda hos folkflertalet består av indirekt acceptans och resignation, inte minst genom avsaknaden av redskap för att se och tala om ideologin som ideologi.
En del tycker att det är för defensivt att tala om motstånd. Det motstånd som avses här är något mer än att rätt och slätt försvara sig, något som genom att bryta upp ”den komplexa vardagsverkligheten” också är på väg, dvs skapar en väg mot något annat, till att börja med Politiken.
