Nu är det val igen 1

Om ett halvår är det val. Då avgörs det om vi skall fortsätta leva under kapitalismen eller om en öppning skapas för en bättre framtid. Allvarligt talat, Ideologikritik kommer att följa valrörelsen ur sitt speciella perspektiv och göra små nedslag där de ideologiska mekanismerna framträder extra tydligt. Det kommer att handla om politik kontra Politik (artikulering av fundamentala motsättningar) som i följande Zizek-citat men med tyngdpunkt i nämnda mekanismer.

What if democracy, in the second sense (the regulated procedure of registering the “people’s voice”) is ultimately a defense against itself, against democracy in the sense of the violent intrusion of the egalitarian logic that disturbs the hierarchical functioning of the social system, an attempt to re-functionalize this excess, to make it part of the normal running of things?

Först ut får bli en debattartikel i DN 26.3: Rörligare väljare kräver nya sätt att mäta opinionen som handlar om för- och nackdelar med olika “väljarbarometrar” och intervjumetoder. Artikeln illustreras (ej i webbupplagan) med en sådan där bild där alla riksdagspartiernas ledare står uppradade från vänster till höger och ler in i kameran (ja, ordningen är lite omkastad och de borgerliga ler mest). Jag skall försöka se lite annorlunda på det ”seende” som bilden är avsedd att framkalla.

Bilden visar naturligtvis vad vi skall se. Dess innehåll är betraktarpositionen som den skapar/bekräftar: ”här står jag framför politikens skyltfönster och ser vad det finns att välja bland”. Redan här kan vi urskilja två beståndsdelar, där den ena är myten om demokratins fullständighet, att valet gäller allt som kan och skall kunna väljas – och där sådant som produktionssätt och kapitalets makt inte existerar som relevanta begrepp. I bilden är hela politiken koncentrerad: i huvudet på personerna finns respektive partis politik, väntande på att i debatterna få komma ut genom deras munnar så att vi väljare sedan kan välja. Har någonting utelämnats är det SD. Men den kan inte reduceras till denna myt, som verkar indirekt genom den huvudsakliga funktionen, att bidra till den symboliska positionen och den performativt skapade subjektiviteten som Väljare, att interpellera Väljare som kan identifiera sig med sitt väljarbeteende och av egen kraft agera som om myten var deras sanning. Väljare som ”ser” (av politiken) vad Väljare kan se, dvs tillåts se av den konstituerande apparaten.

Myten skulle naturligtvis inte fungera om den uttalades, och den fungerar inte i den meningen att den är bokstavligt trodd, inte ens med tysta bokstäver. Den är tvärtom förenad med misstro (”vi vet att makten ligger någon annanstans”) och cynism (”vi vet, men det kan inte vara annorlunda”). Men som Zizek brukar påpeka är den egentliga tron en kortslutning mellan vad individen gör och hennes omedvetna, där öppningar skapas för omgivningens alla bekräftelser av detta görande, bekräftelser utan vilka hon som ”ideologiskt djur” inte kan leva.

Myten vinner i sin materialitet, i apparatens massiva omslutning och positivitet, hela skådespelet där alla har sina roller och på så många sätt får dem bekräftade. Det är Väljarna alla svansar för, politikerna de skall välja såväl som media. (Som i artikeln om teknikaliteterna i registreringen av ”väljarnas rörlighet”.) Allt för att hålla fast dem i Väljarpositionen: ”Vi är Väljarna, vi skall lyssna på deras käbbel och “utspel”, läsa deras program, åhöra debatterna och debatterna om debatterna, i ”barometrar” avläsa våra beteenden, t ex vår ”rörlighet”, och slutligen gå till valbåset i enlighet med den medborgerliga plikten.”

Kritiken avser inte parlamentarismen som sådan. Det förnekas inte att viktiga frågor faktiskt blir avgjorda. Utan den materiella basen skulle naturligtvis inget av det sagda fungera. Det finns fler materiella förutsättningar för de självförslutande mekanismer som kritiken gäller, främst ekonomins karaktär av något ogenomträngligt, där egentligen bara en sak står klar: kastar man grus i dess maskineri blir det på kort sikt sämre för alla. Därför är det ”oansvarigt” att vara radikal i politiken. Den politiska apparaten rymmer regler för vad en politiker kan säga för att fortfarande framstå som ”trovärdig” i väljarnas ögon. Den politiker som inte följer dessa protokoll blir inte heller vald, vilket effektivt reproducerar apparaten. (Till de ekonomiska villkoren kommer frågors inskrivning i hegemonin, dvs deras upphörande som frågor, och politikers kalkyler av vad som är möjligt att driva. Som när socialdemokraterna släpper frågorna om skattepengar skall gå till vinster inom vård och skola med hänvisning till formeln att det viktiga är kvaliteten – och den är det minsann bara de som värnar.) Detta kan också läsas in i bilden, ”här är vi som följer reglerna”. Den osynliga gränsen mellan insidan, procedurerna kring de aktuella frågorna, och de ”verkliga” frågornas tillvaro som icke-frågor upprätthålls oavlåtligt genom insidans karaktär av just insida, sken av fullständighet.

Om ideologikritik alltid innefattar självkritik bör den radikales första fråga vara ”vad är radikalt?”. För radikalismen har också sina sätt att försvara sig mot sig själv. Det sätt som omedelbart ansluter till det sagda (dvs fenomenen som föranleder det sagda) är att uppfatta parlamentarismen som ett spektakel och ett sken: all verklig kamp är utomparlamentarisk. Vad man då bortser från är apparatens positiva materialitet, där ”spektaklet” är en teater med väldefinierade och subjektivitetskonstituerande roller, i vilka utomparlamentariska appeller är ohörbara. ”Spektaklet” är inte heller något störande som placerats mellan individens ögon och klassamhällets realiteter utan något som innesluter henne i praktiker som utplånat sina spår inom dessa realiteter som de inte desto mindre tjänar. Att säga att det skymmer något annat är verkningslöst, eftersom det i kvalificerad mening är utformat som denna förbindelses och därmed det andras utplåning.

Zizek skriver på ett ställe om ”an effect that exists only in order to efface the causes of its existence”. Detta kan tillämpas på valapparaten som reglerar vilka frågor som kan bli valfrågor, samtidigt som Väljarna på så många sätt interpelleras som Väljare rätt och slätt, för vilka valfrågorna är Frågorna rätt och slätt. Det betyder inte att de inte vet vad apparaten utesluter, men att denna är så massiv att den på sin insida ändå lossat sina objektiva förankringar.

Man kan fråga sig om inte radikalism måste innefatta erkännande även av hegemonins realiteter och utifrån det låta diskussioner och uppfinningsrikedom ta vid. T ex beträffande skapandet av utsidans positioner, från vilka betraktaren-Väljaren kan betrakta sitt betraktande, dvs sin inneslutning i den ideologiska apparaten. Frågorna om parlamentarism/utomparlamentarism är nog så viktiga men inte identiska med detta.

Anti-kapitalismen torde vara kärnan, när den återförts från olika avvägar till ett marxistiskt ABC om penningens primat. Den första politiska inriktningen kan vara att återkalla privatiseringarna, sparka ut Boultbee osv. På väg mot mer ”oansvariga” krav skall det på konstruktiva sätt ständigt pekas på de fundamentala konflikterna, att det är systemet som är oansvarigt, inte minst genom att innefatta de ideologiska apparater där det givna uppfattas som det enda möjliga och medborgarens uppgift bara är att välja förvaltare. Att den ”radikale” själv passerat de uppfattningarna är utan betydelse så länge han inte uppfattar egna/andras ideologier och det egna förhållandet till alla potentiellt radikala som ett för Politiken väsentligt problem.