Varför?

Varför är även vänstern så ointresserad av att tala om de mekanismer genom vilka den makt man säger sig stå i opposition till förblir makten? Varför fortsätter man tänka enligt modellen ”bara vi når ut med vår politik…” i stället för att reflektera över varför man inte ”når ut” och göra detta varför till en del av politiken? Varför ägnar man sig inte ens åt konventionell ideologikritik? (Se Vad är ideologi? beträffande de distinktioner som detta inlägg bygger på.)

En infallsvinkel på dessa frågor är att den konventionella kritiken genom sin platthet är självförstörande men på ett paradoxalt sätt även självbevarande (som ideologi). När ideologin placeras i individers huvuden och kanske t o m i deras ögon (”åskådning”, ”synsätt” osv), när man m a o delar metaideologi med motståndaren,  resulterar det i bl a följande:

1. Det finns inget att avslöja, ingen tror egentligen att den ekonomiska makten står på spel i riksdagsvalen, att privatisering av vård och skola görs med ”kundernas” bästa för ögonen osv. 

2. När inte heller ideologi och politik åtskiljs uppfattas den egna politiken som i sig utgörande både kritik av motståndarens ideologi (konventionellt föreställd) och den egna ideologins framträdelseform. I den mån man överhuvudtaget äger ett hegemonibegrepp säger detta inte mer än att ”just nu är vår motståndare starkare”.

3. Att röra sig i riktning mot erkännande av hegemonins verkliga styrka kan framstå som att erkänna egen svaghet, fast det är oförmågan att se realiteterna som är svagheten. Utöver exploateringen bevittnas ”alieneringen” och eventuellt ”det falska medvetandet” vilka fenomen emellertid skall övervinnas när klasskampen leder fram till avgörande samhällsförändringar.

4. Så länge (motståndar)ideologi får vara ”falskt medvetande” råkar man i konflikt med vad ”Höj rösten” sjöng på 70-talet: ”Folket är inte dumt”. Här finns en risk att man inskriver sig i en ”elit” som står över ”folket”. Att var och en som behärskar ett verktyg tillhör en ”elit” i just det avseendet anses vara en annan sak. Genom att man i själva verket inte äger något ideologikritiskt verktyg kan man bara tala om den borgerliga ideologin som borgarnas ideologi och får av ännu en anledning svårt att erkänna dess realitet som en väsentlig del i samhällets reproduktion.

5. Vad gäller t ex konsumismen blir kritiken dessutom lätt moraliserande, den kommer att gälla människors beteenden i stället för konsumtionsapparatens omslutning och interpellationer.

6. Det är plågsamt att pröva egen ideologi. Kritiken syftar förstås till att angripa maktens reproduktionsmekanismer men riskerar att orsaka ”collateral damage”, riva ner mer än som var avsett. T ex den sköra sammanhållning som byggts upp under de svåra förhållanden som oppositionen mot makten lever under.

Och med den konventionella kritikens självutplånande som aktiv kritik utplånas (eller blockeras) själva tanken på kritik i betydelsen analys av det existerande som går utöver att påvisa de orättvisor som skall övervinnas. Kritiken dör utan att uttrycka någon brist. Det finns inget sug efter ”en annan typ”. Detta sammanhänger med det stora avståndet mellan Althussers teori och de positioner han överskred; teorin medger inga kompromisser och förblir osynlig från dessa positioner. Samtidigt som identifieringen med den givna uppgiften ”vi måste öka ansträngningarna att nå ut med vår politik” utgör en internt levande och stark ideologisk praktik, där det inte finns utrymme för att syssla med obskyr teori.

Jag brukar återkomma till skillnaden mellan en ideologis tal till och en kunskaps tal om.  Att i givna fall söka avgöra vad som är det ena och vad som är det andra är en av ideologikritikens uppgifter. Alltså att undersöka om någon talar till någon annan för att förmedla en kunskap eller ett projekt eller om talet till befäster den tilltalades underordning (om det nu är sådan ideologi vi talar om) genom att placera denne i en symbolisk position som därigenom, genom talakten som ritualiserad praktik inrättad på en maktbas, konstitueras (eller reproduceras). Det är i de ideologiska apparaternas massiva omslutning (reklamen, de påtvingade valen av vård och elektricitet, den politiska apparaten vid riksdagsvalen osv) och de därmed sammanhängande interpellationerna av konsumenter, kunder och fria väljare i vår fina Demokrati som ideologins verkan ligger, inte i de samtidigt förmedlade myterna som kämpande idéer. Därför är det helt riktigt meningslöst att rikta in sig mot de sistnämnda – som ideologikritik. 

Men att pragmatiskt dra denna slutsats och låta kritiken sluta där, att inte erkänna att det är i distinktionen som kritiken börjar, är att lämna den ideologins självmaskering som Althusser kallar empirism orörd, att det ändå är det omtalade falska som uppfattas som ideologins innehåll. Genom att hålla fast vid de ideologiska myterna men betrakta dem som oväsentliga, ser man inte hur de är väsentliga, men inte i sig själva utan som beståndsdelar i det ideologiska tilltalet.
 
Att hela samhället bygger på kapitalistisk produktion av mer eller mindre behövliga varor – för den enskildes försörjning och konsumtion samt för allt som är skattefinansierat – och att ideologin, exempelvis i form av något så till synes ytligt som reklamen (dess massiva närvaro), arbetar in denna produktionssättets ställning i individens medvetande och omedvetna, inte som hennes samhällsbild så mycket som hennes självbild (eller som stympning och förvridning av hennes självbild), det är denna kombination vi kallar hegemoni. Alltså hur den ekonomiska strukturen kompletteras på en annan (subjektiv) nivå, inte som enkel ”avspegling” utan, ursäkta upprepningen, genom de ideologiska apparaternas aktiva och fysiska omslutning som hos flertalet människor på tusen sätt blockerar tankarna om en ”annan värld” (snarare än att innefatta någon stark tro på vad som är det goda samhället). Ideologin är här en egen uppsättning materiella processer i samverkan med de ekonomiska processerna – även om det inte alltid är enkelt att i praktiken åtskilja det ena från det andra.

I ett tidigare inlägg (Vänsterpartiet och Marx) använde jag vänsterpartiets partiprogram som utgångspunkt för en del reflexioner kring förhållandena teori – politik – ideologi. Det finns fler att göra. I programmet används termen kapitalism flitigt och det är inget fel på analysen, kapitalismen handlar entydigt om exploatering och klasskamp. Ändå är begreppet blekt i sin användning, det är en sammanfattande benämning av de orättvisor och missförhållanden som den socialistiska politiken skall upphäva mer än ett starkt begrepp som självt genererar något. Frågan är om där inte kvarstår något av den religiösa marxismen, inte determinismen men själva tankemodellen, eller kanske vi skall nöja oss med att säga tendensen, att tänka i motsatser, där den ena sidan är omedelbart iakttagbara missförhållanden och den andra är negationer placerade i framtiden och förenade med de stora och lysande begreppen. Orättvisa – rättvisa, storfinansens makt – folkmakt, patriarkat – feminism och så kapitalism – socialism.

Att fästa de skenbart starka begreppen vid en tänkt framtid och sedan låta andra begrepp spegla sig i den glansen är förstås ideologi. Inte ”socialistisk” ideologi utan intern ideologi för socialisterna, deras sätt att leva med predikamentet att vilja men inte kunna, deras inbördes uppvisande av igenkänningstecken. Listan på programmatiska ”måsten” (83 stycken) övergår i programmet omärkligt i ”folkets kamp”. Så skapas ideologiska berättelser av just sådant slag.

Jag påstår inte att vänsterpartister går omkring uppfyllda av dessa berättelser; det är tvärtom vardagsslitet med jordnära frågor de har för ögonen. Men när den egna ideologin är svag med avseende på vardagen tenderar den att söka sig andra och ogynnsamma vägar.

Visst behövs visioner, tankar om hur det goda samhället kan vara beskaffat, en energi i det politiska engagemanget. Men utåt är visionen i sig varken mobiliserande eller riktningsgivande. Den är varken politik eller ideologi, bara ord. Om den inte är inskriven i en objektivt radikal förening av kritik, politik och ideologi faller den platt gentemot de givna reproduktionsmekanismerna, samtidigt som den blir till intern kompensatorisk ideologi, som är kontraproduktiv i det att den blockerar den radikala föreningen. Vad som har en mobiliserande potential och vad som är dömt att förbli internt kan aldrig avgöras säkert. Men ett tecken på kontraproduktivitet är när den egna ideologiska praktiken utesluter denna fråga.

Alternativet, det alternativ som är en omedelbar möjlighet, är att ”höja sig till reproduktionens perspektiv” (Althusser). Att införa starka begrepp för det rådande tillståndet, t ex genom att vidga kapitalismbegreppet till hegemonibegreppet och låta frågorna om ”folkets kamp” ta sin början i denna kamps frånvaro. Att angripa makten genom att erkänna dess realitet, förmågan att prägla alla relationer. Med andra ord att göra just vad hegemonin också blockerar. Att som komplement till politiken och för att befordra politik till Politik (där de stora konflikterna hålls levande) angripa de ideologiska apparaterna, att som något likaledes jordnära söka intervenera i de ideologiska flödena, bokstavligen avbryta talet till arbetstagare, konsumenter, kunder och väljare för att säga: så talar hegemonin, så interpellerar makten subjekten, som eftersom makten verkligen är makten inte kan undgå dessa interpellationer. Att peka inte bara på olika nackdelar med ”kundval” utan på en samhällsordning som inte är grundad på val men har medel att interpellera väljande subjekt, en samhällsordning där ledet ”samhälle” står för något som faller sönder genom att ”ordningen” är kapitalets makt, där medborgarna degraderas till kunder och tvingas dansa kring en guldkalv som inte är deras. Och i allt detta och som radikal ideologi interpellera den nya sortens Kritiker. Kort sagt sätta fokus på frågan om artikulering av motstånd – för att använda ett annat begrepp som kan ges hur mycket innehåll som helst om man bemödar sig om det. En negation i det närvarande.

Ett exempel på en ovanligt explicit interpellation av berört slag ges i följande annons:

Formellt är det en vanlig annons (profiterande på julhögtiden) som uppmanar hemtjänstbehövande att välja XXX framför andra företag, liksom de bör dricka Coca Cola i stället för andra drycker för att få the real thing. Liksom i annan reklam finns en ideologisk nivå med interpellation av Konsumenten/Kunden. Men när välfärdskunder interpelleras står mer på spel. Om valet av XXX är något öppet är Ditt val det givna, givet av vem? Din kropp är given av naturen, hur uppstod Ditt val, ett val du måste göra? Genom kapitalets expansion som öppnar nya marknader? Genom politik som brutit upp ett föråldrat förmyndarsamhälle och som samlat en majoritet av röster i riksdagsval? I den ideologiska konsolideringen av den nya ordningen avlägsnas sådana frågor och bestäms retroaktivt att du äger och måste använda Ditt val liksom din kropp, ditt språk osv. Men till skillnad från kroppen och språket är Ditt val något som i det givna sammanhanget inte medger reflexion. Ditt val är en ideologisk kategori som saknar substans utanför själva interpellationsakten. Dess funktion förutsätter förvisso att den kan referera till kundvalssystemet (och ytterst till detta systems formellt demokratiska tillkomst) men består endast i att få individen att lystra och bekänna sig som adressat. Funktionen har vidare en märklig sammansättning som inte innefattar nämnd referens. Lystringen framkallas inte genom att någon framför påståenden utan av interpellationshandlingen sådan den vilar på de givna villkoren för i detta fall hemtjänsten. I den följande kommunikationen är det inte desto mindre kategorin som sitter i högsätet och genom självreferens bidrar till konstitueringen av vårdsubjektet – den ideologiska omkastningen. Att individen svarar på interpellationen blir i praktiken ett erkännande av kategorin. Ideologin avlägsnar således genom sina interna mekanismer både de politiska frågorna och den egentliga karaktären hos den egna konstituerande praktiken, det förhållandet att det är någon mer än XXX som talar till ”dig som kund”, på andra grunder och med andra effekter än de föregivna. (Att en ideologi tenderar att göra saker naturliga och eviga är inte primärt föreställningar om evighet utan något som ligger i kategoriernas kategoriska karaktär och uppgiften att hålla fast subjektet i interpellationen.) Exemplet illustrerar hur makten både är närvarande och frånvarande i interpellationsakten. Det är den reella makten (kapitalet) som ger kategorierna deras tyngd, men bara inom akten där det är olika maskerade ombud som står för talet. Så befästs att ett samhälle, förmyndaraktigt eller ej, övergivits utan någon hågkomst.

Mekanismerna jag talar om här kan igenkännas överallt. Som sagt i valrörelsernas interpellationer av Väljarna eller på tidningarnas ekonomisidor, där ”experter” får ”spå” den ekonomiska utvecklingen och alla indirekt befalls att underkasta sig denna obegripliga och okontrollerbara makt. Överallt kan vi se dessa fenomen; hur ideologin inte erbjuder någon stark tro och hur misstro kan tillåtas – så länge ideologins omedelbara omslutning förmår utestänga radikal artikulering och generellt blockera politiska appeller. Att ”vi” här ännu inte innefattar vänstern i dess politiska praktik, att vänstern ännu inte i interventionerna i dessa omslutningar ser en av sina uppgifter och en beståndsdel i artikuleringen, är en bekräftelse på ideologins framgång och hegemonins realitet. Även om jag bara talar om en liten del av en möjlig artikulering, är ointresset för ideologin ett ointresse för eller en oförmåga att ta itu med artikuleringens hela problematik.

Etiketter hegemoni, ideologi, ideologikritik, motstånd, privatisering, Vänsterpartiet