Friska fläktar i hyresbranschen

Jag skulle vilja ta diskussionerna kring förslaget om marknadshyror som utgångspunkt för fler generella reflexioner över kapitalistisk/ marknadsekonomisk hegemoni. Först en bakgrund i form av ett antal citat, de första ur  DNs ledare 9.9 med rubriken Värna hyresrätten.

Få lär kunna blunda för de problem som kännetecknar dagens hyresmarknad: långa bostadsköer, svarthandel med hyreskontrakt, låg rörlighet och för svagt intresse att bygga och hyra ut bostäder. Problemen är särskilt kännbara i storstadsområdena. I Stockholms innerstad försvinner hyresrätterna i rask takt när de ombildas till bostadsrätter.

Hyresmarknaden lider av planekonomiernas alla klassiska problem. Regleringarna som styr hyresrätten tillhör de få kvarvarande resterna i svensk ekonomi av efterkrigstidens övertro på ransonering och planering – även om flera ändringar till det bättre gjorts på senare år som ökat marknadsinslaget. …

Därför var det uppfriskande när Michaël Kochs statliga utredning ”EU, allmännyttan och hyrorna” presenterades i april i år. Utredningen tillsattes under den socialdemokratiska regeringen med uppgiften att svara på om det svenska hyressystemet är förenligt med EG-rätten.

Dess huvudförslag är att de kommunala bostadsföretagen ska drivas på affärsmässig grund och att deras hyresnormerande roll tas bort. I dag snedvrids konkurrensen genom att kommunerna stöttar de allmännyttiga bolagen som styrs av självkostnadsmodellen, vars hyror sedan blir norm även för de privata fastighetsägarna.

Kochs utredning föreslår inte någon chockartad övergång till marknadshyror. Bruksvärdessystem och ett bra besittningsskydd ska finnas kvar. Men efterfrågan ska få större genomslag. För att anpassa en hög efterfrågan till utbudet ska hyrorna kunna öka med max 5 procent per år, givet en inflation på 2 procent. …

Kochs förslag har mött hård kritik och är på väg att överges även av regeringen för en alternativ modell från Sveriges Kommuner och landsting, SKL, som organiserar ägarna till bostadsbolagen. Allmännyttan ska visserligen drivas affärsmässigt, men undantag kan göras från kravet att vinstmaximera. Helst vill SKL ha kvar allmännyttans hyrestak – om inte så behövs en spärr mot oskäliga hyreshöjningar. Marknadsinslaget blir mindre än i Kochs förslag. Det är illa.

Ändå finns positiva öppningar. SKL lyfter fram Malmömodellen, där hyresgästernas värderingar legat till grund för större hyresskillnader mellan lägenheter i olika områden. Det är en bra början till en sundare hyresmarknad.

Jag kan inte låta bli att bifoga den deklaration Om DN ledare som kan läsas i webb-upplagan:

Dagens Nyheter är oberoende liberal. Det betyder att ledarsidan verkar i en humanistisk upplysningstradition – för tolerans, demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, vetenskapliga framsteg, fri handel och social utveckling. Vårt viktigaste uppdrag är att försvara människovärdet, vare sig det hotas av övergrepp eller fattigdom.

Om någon var osäker på vad liberalism är för något.

Ledaren var ett svar på ett nu flitigt citerat inlägg av Hyresgästsföreningens ordförande Barbro Engman:

Utredningen förslår vad som i praktiken är marknadshyror. Den vill ha ett särskilt efterfrågepåslag som höjer hyrorna hos privatvärdarna till samma nivå som med marknadshyror. Allmännyttan ska sträva efter marknadshyror och drivas enbart i vinstsyfte – dess fastigheter får inte användas för bostadsförsörjning, stadsutveckling och integration om det inte ökar vinsten. Affärsmässigheten är extrem: de allmännyttiga bostadsföretagen är skyldiga att ombilda sina lägenheter till bostadsrätt om det ger högre vinst och de får inte bygga lekplatser, ”om dessa inte bidrar till en bättre lönsamhet”. Det, menar utredningen, är en följd av EU:s regler.

Josefin Brink (Vänsterpartiet) kommenterar:

Utredningen föreslår: ”ett efterfrågespåslag: när hyran prövas ska efterfrågan i det aktuella läget avgöra hyrans storlek. Påslag ska göras till dess efterfrågan planar ut.” I praktiken betyder den här idén att om 100 personer i kö till en ledig bostad ska hyran höjas till dess att 99 tvingas tackar nej av ekonomiska skäl. Efterfrågan på bostaden i fråga har då kommit i balans med utbudet, helt i enlighet med nyliberal teori. De övriga 99? Nej, de har inte någon given plats i teorin. De hamnar utanför kalkylerna så att säga. Men lite får man ju offra för att uppnå den perfekta marknadens nirvana.

Hon avslutar kärnfullt med

Jävla as!

För var och en som inte själv är ”marknadsaktör” eller borgerlig ideolog är det uppenbart att DN:s ledare uttrycker ideologi i konventionellt kritisk mening:

1. Försvaret av fastighetsägarnas profiter och den klassmässiga rensningen framställs förskönande – som att ”värna hyresrätten”.
2. Man underlåter att ställa grundfrågorna om det verkligen är ”sunt” att fundamentala behov skall vara avhängiga privata intressen. Eller för vem det sunda är sunt.
3. I stället hyllas de fria marknadskrafterna. Med engagemanget mot ”osunda” (ej tillräckligt lönsamma) lekplatser ”försvaras människovärdet”.
4. Eller rättare sagt, om vi tar fasta på den första meningen med nyckelorden problem och marknad, representerar ordet problem det som kan förändras, medan marknad är det absolut givna inom vilket problemen skall lösas. Liberalismen är i denna mening totalitär.

Men ideologikritiken kan inte stanna där om den skall vara ett led i mobiliseringen mot den ekonomiska/politiska praktik där pengar är alltings mått. Eftersom ideologin ifråga är blockeringen av sådan mobilisering och det därvid inte bara handlar om naturaliseringen av det givna. Att enbart svara ”nej, detta är naturligt bara för profitörerna” är som ideologikritik att slå i luften. Som felriktad uppmärksamhet gör den konventionella kritiken själv just vad den kritiserar och med sammanfallande effekter. (Kritiken i sak å sin sida tillhör politiken.)

Här möter vi en av ideologins paradoxer: ju mer man gräver i den, desto mindre tycks bli kvar, samtidigt som det är just i det förhållandet vi skall gräva. För om man konstaterar att det argumenterande, övertalande eller befallande aldrig enkelt framkallar acceptans på budskapets nivå och att det är på andra vägar som ideologiska talet tjänar den reella underkastelsen, då är det inte längre lätt att säga varför individen svarar på anrop som går emot hennes ”intressen”.

DN:s ledarsida, en stämma i en stor kör. (Dess redaktion: en liten armé som jobbar i skift med att skandera ett och samma budskap Marknad, marknad, marknad! med en taktfasthet och konsekvens som får anses beundransvärd, speciellt mot bakgrund av att det inte harmonierar med vad som framförs i tidningen i övrigt. Det som i ledaren är uppfriskande är på nyhetsplats chock. För att inte tala om kultur- och debattdelen med en tyngdpunkt betydligt längre vänsterut. En märklig ”pluralism”.) Vad som där explicit framförs är argument. Genast måste sägas att dessa inte i sig själva är ideologi, för en ideologi verkar inte med argument. Däremot är de bärare av ideologi och detta just i och med att de inte heller är argument mot ”en annan värld”; de är systemets interna argument gentemot osunda störningar, det är de systemspecifika villkoren själva som oförmedlat talar utan att behöva deklarera vilket system det tillhör. (Man kan säga att man konfronterar ”socialismen”, men denna är då makroversionen av de osunda regleringarna och i övrigt ett spöke, liksom inom den religiösa marxismen en ideologisk kategori, fast med omvända förtecken.)  Alltså: för att människor skall ha någonstans att bo måste det finnas några som ”har intresse av att bygga och hyra ut bostäder”. Liksom försörjningen förutsätter att det finns arbetsgivare intresserade av att ”ge arbete”. För att ”värna hyresrätten” (gentemot ombildningen till bostadsrätt) måste hyresvärdarna ges bättre villkor. Att säga sådant är inom systemet sant och fullständigt rationellt, inte bara med avseende på profiterna.

Det samhälle där kapitalism/marknad utgör våra ”reella existensbetingelser” är faktiskt vårt samhälle och ett fungerande samhälle. Det fungerar inte med avseende på rättvisa eller planetens långsiktiga överlevnad, men sådant är inte dess uppgift. Det rymmer en mängd institutioner och ett ekonomiskt maskineri som sammantagna utgör en självreproducerande helhet. Inte ett samhälle där medborgarna känner sig som sådana, alltså som samhällsmedlemmar (de är marknadens atomer), men objektivt sett ett samhälle. Få människor svälter (i vårt land) och de flesta har någonstans att bo. Därför att det finns privata arbets- och bostadsgivare. Ingen hamnar utan den liberala kalkylen som ju förutsätter ”rörlighet”. Och nästa år kvarstår samma institutioner och mekanismer. Och nästa.

Därför kan ideologin utan ord säga: Underkasta dig Marknaden! Underkasta dig det liberala sättet att tala om Marknaden! Kom ihåg, du är vad dina pengar säger att du är! Eller framföra det uppdaterade kategoriska imperativet: Act so that your activity in no way impedes the free circulation and reproduction of capital! (Zizek – For They Know Not What They Do). Det ideologiska ligger för maktens del i hur det otvungna sätt på vilket man rör sig inom en viss horisont och förklarar hur saker och ting måste vara bestämmer och befäster denna horisont, politiskt och ideologiskt i en cirkelrörelse. Populärt är att tala om det goda som 90-talskrisen förde med sig, hur den öppnade ögonen även på socialdemokrater och fick dem att förstå villkoren för en ”dynamisk ekonomi”.

Så långt är allt fortfarande banalt eller demagogiskt, beroende på var man befinner sig. Ingen framför explicit just dessa budskap och ingen underkastar sig dem oreserverat. Ändå, eller just därigenom, är ideologin ifråga en realitet i reproduktionen av samhällsförhållandena.

Hegemonin kan uppfattas som en samverkan mellan två förhållanden:
1. Att livet under kapitalismen formas som om vi är vad våra pengar säger att vi är. (Den som inte har tillräckligt med pengar får vara inställd på ”rörlighet”.)
2. Att de ideologiska apparaterna från alla håll (med eller utan ord) talar till individer som (för ideologin) är vad deras pengar säger att de är.

Att individen svarar på anropen (”ja, det är jag”) är här inte detsamma som att hon oförbehållsamt erkänner ”javisst är jag vad mina pengar säger att jag är”. ”Svaret” ligger i hur hon känner sig träffad av anropen, att hon förstår att avsändaren är en Makt som hon inte kan bortse från och som hon på något sätt måste stå till svars inför, en makt som är dunkel men drabbande (vem förstår egentligen Ekonomin, t ex hur det samlade börsvärdet på kort tid kan halveras), inte övertalande men bokstavligen övertalande, makten som Makt, lagen som Lag. Detta utspelar sig till stor del i det omedvetna. Eller rättare sagt, i det omedvetna skapas en öppning och ett stöd för interpellationerna så att individen får svårt att värja sig mot dem. Det är Zizek som (inte sällan refererande till Kafka) är mest utförlig vad gäller förhållandet mellan apparat och genomförd interpellation. Zizek talar också om hur:

- En ”tro” (den kan gälla högre makter eller pengarnas fetischkaraktär) tvärtemot den vanliga uppfattningen är radikalt extern, den bygger på en kortslutning mellan å ena sidan ideologiska ritualer och de yttre beteendena i stort och å andra sidan individens omedvetna.
- Ideologin på ett paradoxalt sätt verkar retroaktivt. Medan den gör anspråk på att representera ett yttre förnuft refererar den egentligen bara till sin egen rituella praktik och dess igenkänning – av sig själv. Den interpellerar med de benämningar (arbetsgivare, arbetstagare, kund, konsument etc) som den själv bestämt men för att mottagaren skall känna igen sig som den som alltid-redan motsvarat dem – i ovan antydd mening. (Se t ex diskussionen i Konkurrensutsatt medmänsklighet.)
- Individen kan upprätthålla en viss distans till ett ideologiskt dekret i det att hon låter andra tro i sitt ställe. Hon deltar i de ideologiska praktikerna och uppfylls av dem, samtidigt som hon själv – till skillnad från dem med vilka hon utbyter igenkänningstecken – inte betraktar sig som genuint troende. På så sätt kan var och en bevara sin mentala hälsa, de vilar i ideologin (som låter dem fungera i det samhälle de tillhör) samtidigt som de inte helt slukas av den.

Dessa punkter är mest anförda som exempel på att man inte kan behandla ideologiska mekanismer med det vanliga linjära tänkande som söker urskilja enskilda orsaker och verkningar. Om ideologin är ett spel mellan olika nivåer inom psyket och inom förhållandena individ-samhälle är den undflyende när man försöker fixera dess enskildheter, medan de samlade reproduktiva effekterna är desto starkare. Från positivistiska utgångspunkter framstår naturligtvis ett sådant ideologibegrepp som ”ovetenskapligt”. Det som inte kan förklaras bättre placeras bekvämt i det omedvetna osv. Men om syftet med ideologikritiken inte är att tillämpa ”lagar” utan att inför ”verkligheten” ställa de frågor som denna verklighet är konstruerad att utesluta, då besitter teorin och kritiken positivitet i en ny mening. Zizek skriver om hur en samhällsordning mer än att producera myter om sitt våldsamma ursprung (t ex genom att förlänga idéerna om jämlika utbyten, sociala kontrakt osv bakåt och bortom den ursprungliga kapitalackumulationens faktiska förlopp eller genom att tala om de första kapitalisterna som de arbetare som var extra sparsamma och förutseende vad gällde att investera det sparade) i en mer kvalificerad mening är den tillslutning gentemot de egna bloddrypande och kontingenta grundvalarna (förvandlingen av kontingens till nödvändighet) som gör explicita myter överflödiga. Varje del pressar varje annan del i denna riktning. Att kasta grus i maskineriet kan dessutom på kort sikt bli sämre för alla, och därför är det ”oansvarigt” och ”ej förtroendeingivande” att vara radikal i den faktiska politiken. Myterna döljer verkligheten och verkligheten döljer myterna. Att söka möjliga störningar av en sådan ordning, att inledningsvis söka sätt att tänka vad som skall störas, är att röra sig inom både det vetenskapliga och det politiska området.

Vad gäller liberalismen är den som sagt totalitär, men inte på det fundamentalistiska sättet (utom möjligen för de liberala ideologerna själva). Dess effekter är inte homogena, de ligger i en förlamad sammansättning, t ex av tro på mer ellr mindre explicita myter, misstro dränkt i cynism (”det kan inte vara annorlunda”) och maktlösa visioner om något annat (t ex om ett samhälle som ser till att det finns bostäder åt alla därför att detta är ett mänskligt behov, och där vinsten är att detta behov blir tillgodosett). Fördelningen inom denna sammansättning kan variera, tron kan vara mer eller mindre stark osv; effekten, tillslutningen, är konstant eller vi kanske skall säga tillräcklig. I praktiken sammanfaller liberalens förnuft och den underordnades cynism. (Modern ideologi bjuder således underkastelse utan att erbjuda någon stark tro, hänförelse eller hopp om ett bättre liv efter detta som kompensation. Bara konsumtion.) De ”dåliga subjekten” (Althussers uttryck) står vid sidan av, dessvärre i alla avseenden, upptagna av att odla former för den egna sammanhållningen.

Vad kan då sägas om det frånvarande radikala? En tanke är att ”radikal” inte skall stå för hur långt man går i sina kravlistor utan för hur man löser problemet att existera inom och gentemot hegemonin, möta dess ideologier i deras faktiska opererande, förena kort- och långsiktiga perspektiv osv. Med andra ord hur man söker en sammansättning motsatt den nämnda förlamningen, en sammansättning av kritik, politiska mål, politisk praktik och ideologisk bekräftelse, där det är positionen utanför hegemonin, explicit uttryckt och gestaltad, som bekräftas. Det första radikala är i så fall att tala om den radikala politikens problem i sådana termer. Att utveckla ett språk för att tala om hegemonin som sådan och om den subjektiva position som följer med ägandet av ett sådant språk. I en cirkelrörelse.

Zizeks slutord i For They Know Not What They Do:

This then, is the point where the Left must not ”give way”: it must preserve the traces of all historical traumas, dreams and catastrophes which the ruling ideology of the “End of History” would prefer to obliterate – it must become itself their living monument, so that as long as the Left is here, these traumas will remain marked. Such an attitude, far from confining the Left within a nostalgic infatuation with the past, is the only possibility for attaining a distance on the present, a distance which will enable us to discern signs of the New.

Levande monument: att rekonstruera en politisk kultur som representerar det förträngda på ett handgripligt sätt, en artikulering riktad mot själva konstitueringen av en insida utan utsida, och därmed i sig själv en punkt av Utsida, en växandets punkt.

Ett inslag framstår som en omedelbar möjlighet: att en rörelse ständigt bär med sig en verktygslåda med självkritiska frågor till sin praktik. Bedrivs ideologikritik skild från (men i förening med) den politiska analysen och kravmaskineriet? Är kritiken reaktiv, dvs rör den sig på kritiserade utsagors nivå, eller riktar den sig mot bindningsprocessernas helhet? Har speciellt metaideologin om ”ideologisk kamp”, en dragkamp mellan sidoställda ”åskådningar”, övervunnits? Vari består m a o de egna ideologiska bindningarna? Och vad är de bindningar inom, rörelsen som artikulering av antydda uppgifter eller som försöken att hålla samman en redan förlorad kamp?

Etiketter hegemoni, ideologikritik, liberalism, radikal