Vad det talas om och vad det inte talas om

Exemplet som inleder detta inlägg var ursprungligen ett tillägg till Vänsterpartiet och Marx. Jag använder det nu som utgångspunkt för en fortsatt diskussion om hegemonibegrepp och ideologikritik i anslutning till marxistisk teori.
 
Pratprogram i TV, en liberal, en etikdocent och en filmskapare samtalar på temat ”gör konsumtionen oss lyckligare?”. Här är några brottstycken av vad som sades:

– Konsumtionen är inte ett problem som skall lösas, konsumtionen är själva lösningen.
– Vi har accepterat ett paradigm där det handlar om att skaffa oss en massa prylar. Vi fostras till konsumenter. Samhällsmedborgarens främsta plikt är att konsumera. Vi manifesterar oss genom våra saker. Risken är att de värdena slår ut andra värden. Livsstilsinflation, begär föder nya begär (mycket vill ha mer).
– Profithungrigt system, girighet, marknaden har ingen moral.

Jag försöker få grepp om vad som egentligen sägs (liberalen borträknad). Att individen ”fostras” till att av eget inre tvång göra vad som förväntas av henne och att andra värden och livsformer därmed osynliggörs kan tyckas vara en beskrivning av det ”imaginära förhållande till existensvillkoren” (sättet att materiellt leva sin underkastelse) som det för ideologikritiken är fråga om. Om än inte så marxistisk i det att kapitalets expansion sätts i samband med kapitalisternas girighet snarare än med den kapitalistiska logiken. Ändå måste man fråga sig om det är någon mer än detta fostrade subjekt som talar. Att säga “vi manifesterar oss genom våra saker” är en kritisk variant av att rätt och slätt göra detta och går inte utanför förhållandet ifråga. Allt har verkligen flyttat in i individen. Även om det finns en ”fostrare” någonstans är denna lik den skapande guden som sedan dragit sig tillbaka; relationerna till såväl kapitalet som dess ideologiska apparater är även de osynliggjorda, bara effekterna talar. Uppmärksamheten är också fortfarande flyttad från produktionen till konsumtionen. De enda alternativen är enkla negationer, att köpbojkotta och söka ”andra värden”, inte att se ideologin som en materiell relation mellan anropare och anropad och därmed träda ut ur den. Att sålunda vara ”kritisk” är att vara kritisk på insidan. Man kan vidare fråga om inte själva samtalet och dess blockering av andra samtal är ett imaginärt förhållande av andra ordningen. Om inte program av denna typ utgör en ideologisk apparat för misskännande igenkännanden – ”javisst, så är det, så manifesterar vi oss och så betraktar vi självkritiskt vår konsumtion och de andra t ex andliga värden som hamnar på undantag”. Apparatbegreppet fokuserar hur tankefigurernas stelnande sammanhänger med de kommunikationsformer där de ingår och de förutsebara svar som de framkallar. Vidare hur dessa former adderar sig till de andra ideologiska former som de formellt utgör opposition till, allt inom en samhällsstruktur som på så många vägar blockerar strukturtänkande.

En annan kritik ser alltså individer som är fångade av konsumismens interpellationer, men inte mer än att de med kritiska ögon betraktar deras effekter, dock utan teoretiska verktyg för att uppfatta vad effekterna är effekter av, individer som i TV:s soffor och i vänners lag engagerat ska kunna framföra en kritik som inte är medveten om sina begränsningar. Dessa individer behöver en uppsättning formler som löser de problem som ligger i denna belägenhet (att vara kritisk på insidan av det kritiserade) och där det vanliga ”vi” är kollektivt subjekt. Vi (jag som skriver och du som läser) vänder så på framställningsordningen så att de sålunda utkristalliserade uttryckssätten och ”institutionella” formerna är en ideologisk apparat, en ideologi underifrån i mycket bestämd av ideologin uppifrån, som interpellerar kritiska konsumenter men samtidigt står i vägen för mer kvalificerad kritik i det att det sagda förefaller vara vad som kan sägas och det varmed den talande fullgjort sin kritiska plikt.

Denna vår kritik kan därför inte bestå i att förebrå de inblandade för att de inte talar om politik. När det nu är fråga om imaginära förhållanden till och inom politikens faktiska frånvaro, hegemonin. Kritiken handlar om att bidra till utvecklandet av politik som söker förvandla frånvaro till närvaro, inte genom att ignorera svårigheterna utan tvärtom genom att göra dem till huvudsakligt objekt.

I Vänsterpartiet och Marx talade jag om en ”marxistisk kärna”: att försörjningen (lönen) och så mycket av människors livsinnehåll är moment av privatkapitals förmeringscykler (pengar – varor – mer pengar) med alla däri nerlagda villkor, att detta enkla förhållande styr och präglar samhällslivet, kanske inte så att allt i samhället är uttryck för ekonomiska förhållanden enligt vulgära uttolkningar av den klassiska metaforen bas-överbyggnad, men i det att kapitalets villkor är existensbetingelser för individer och för samhällets olika inrättningar. I en artikel i Socialistisk Debatt (2/07) påtalar Daniel Ankarloo hur vi när vi talar om den offentliga (ännu ej privatiserade) sektorn som något nästan socialistiskt gärna glömmer att den finansieras genom beskattning av lönearbete. Ju mer välfärd, desto snabbare måste hjulen snurra på det kapitalistiska sättet. Också här är det alltså så att det förhållande som präglar samhället mest, som är överallt närvarande och styrande, även lyckas avstyra att vara föremål för levande tal. Och det förhållandet talas det ännu mindre om, det talas inte om det ens i de kretsar där man faktiskt söker radikala förhållningssätt till kapitalismens realiteter. Utom möjligen i ett mycket abstrakt hegemonibegrepp. Desto mer bullrar dessa tiganden i utövandet av de tusen imaginära livsformer där det aktivt och engagerat talas om andra saker.

Det är detta jag avser med frånvaron av Politik. Politik står här inte för trosvisshet beträffande möjligheten av ett samhälle utan kapitalism och marknad och för vägen att nå detta samhälle. Sådan trosvisshet är även den intern, kontraproduktiv ideologi. Politik, radikal politik, är i sammanhanget utåtvänd reflexion och rörelse som håller samhällets ekonomiska grundvalar framlyfta och ställer frågor om det önskvärda och möjliga i att gripa in i dem. Vidare ett språk som utan att förfalla till testuggande håller sambanden levande.

Jag menar nu inte att Marx är bortglömd, snarare att begreppet kapitalismen som finns i medvetandet hos envar dränkts i cynisk ideologi (”alla vet redan hur kapitalismen är och det finns inga alternativ”) alternativt privat sökande efter ”andra värden”. Helt frånvarande i den stora offentligheten är däremot Althusser och andra ideologiteoretiker. Därför fortsatte jag i Vänsterpartiet och Marx med att till den marxistiska kärnan foga en althussersk kärna, teoretiska verktyg för att göra hegemonin gripbar. Med punkter som att människan är ett ”ideologiskt djur” som inte kan leva utan ”ideologi”, sociala riktningsgivande motsvarigheter till djurens instinkter, och att dessa riktningsgivare snarare än att vara idémässiga är effekter av något mer handgripligt, ”interpellationspraktiker” inom ”ideologiska apparater” (se Vad är ideologi?). Här återfinns stora ideologier som religionerna, liberalismen (föreningen av marknadspraktiker, den ”demokratiska processen” och ett oavbrutet flöde av tal om Friheten), ”konsumismen” osv men även ett fält av ideologiska småpraktiker av exemplifierat slag. Gemensamt har de egenskapen att vara självförslutande; var och en på sitt sätt ”konstituerar” de subjekt som samtidigt (ifråga om eget perspektiv) avskiljs från de sammanhang där ideologin utkristalliserats för sina reproduktiva funktioners skull.

”Vi manifesterar oss genom våra saker.” Här skapas en berättelse som tycks äga substans (hur vi manifesterar oss), som inåt t o m framstår som fullständig, men som är tom utanför de ”kritiska konsumenternas” inbördes berättande, eftersom alla ”reella existensbetingelser” bortopererats. Det är genom den tematiska begränsningen till ett universum som inte består av mer än människor, deras saker och deras sökande efter ”andra värden”, som ideologin binder de individer som kan identifiera sig med berättelsen, och det är genom samma begränsning som dessa individer samtidigt skiljs från Politiken. (Det handlar naturligtvis inte om att andra sammanhangs existens inte kan erkännas, men att ens eget ”universum” är så konstruerat att det saknas tryck att befatta sig med andra sammanhang.)

Här finns samma mekanismer som i interpellationerna uppifrån, där ideologiska kategorier som Gud, Friheten och Demokratin har mening endast inom själva interpellationsakten. Det är ritualerna och den makt de representerar som håller fast individen i mottagarpositionen, men inne i den ideologiska praktiken tycks kategorierna tala i egen rätt och utplånar därigenom sina spår.

Renodlat på detta sätt framträder kanske en bild av hur människorna motståndslöst sprattlar i strukturernas trådar, bara den althusserska eliten har med sin rena vetenskap koll på det hela. Men anspråken är inte sådana och varje tanke på ”ren vetenskap” i betydelsen ”skådande av tingens väsen” påkallar naturligtvis ideologikritiska ingripanden. Frågan är en annan, i vilken mån teoretiska praktiker kan producera något som är kvalitativt skilt från och kan intervenera i de ideologiska praktikerna, vilken intervention i sin tur kan vara något som en ny ideologisk praktik refererar till.

Dessutom använder jag termen ”kärna” i en bestämd betydelse. Liksom med den marxistiska kärnan har dessa punkter en begränsad uppgift, inte att uttömma ett objekt men att urskilja det och fixera dess existens som kunskapsobjekt och problem där denna existens är hotad av ideologin, att låta oss tala om ideologin som fenomen utan att det är ideologin själv som för ordet. Vidare att ålägga oss sådant tal, ideologikritiken. Jag vill pröva tanken att Althusser upptäckt ideologin på samma sätt som Newton upptäckte tyngdkraften, urskilde ett fenomen vars effekter alla kan iaktta men som inte kunnat hanteras på ett strikt eller kontrollerat sätt. (Med den väsentliga skillnaden och försvårande omständigheten att om även Newton – och i högre grad Galilei och Darwin – mötte ideologiskt motstånd var deras objekt naturens fakta som kunde ställas gentemot ideologin, medan Althussers objekt är ideologin själv och dess maskering av sin egen praktik – detta fortfarande levande förhållande.) Genom att analytiskt skilja ideologin både från kunskapen och från politiken (och sådant som visdom, reflexioner över de goda sätten att leva) – ideologi är spegling, bekräftelse av själva interpellationen – öppnas möjligheten att undersöka ideologiska praktikers effekter på t ex kunskapsproduktion och politisk verksamhet. Det finns förstås andra, t ex Foucault, som bidragit till teori om maktutövning på mikronivå, men jag menar att det urskiljande jag talar om fått sin mest pregnanta framställning hos Althusser.

Vad exemplet kan illustrera är att när samtal tillgodoser olika subjektiva behov samtidigt som det utkristalliserade temat verkar bestickande (”ja, just så är det; när vi lever alltför materialistiskt glömmer vi våra andliga behov”), då förstärks de hegemoniska linjerna i alla riktningar. Om ett visst tema har förmågan att göra sig självt nog och att binda subjektet vid själva omtuggandet av det befästs det tillsammans med alla liknande sidoteman, eventuellt med cynisk bakgrundsideologi, och med den makt som indirekt talar genom dem och besparas från politik. Talar jag inte om sprattlande individer? Snarare om en struktur som är på en och samma gång lös och hård, som rymmer brokighet och mångfald, där även exemplet naturligtvis handlar om ett visst motstånd, speciellt i de fall konsumismen tar sig uttryck liknande drogberoenden, men där allt sammantaget innebär strukturens förmåga att göra sig själv osynlig som sådan.

Gångna tiders exploatering behövde religiös legitimering, alltså ideologi som bistod från sidan. Varuproduktionen som källa till profit och klassmakt har på ett annat sätt reproduktiv ideologi inbyggd i sig. ”Materialismen” är här mer sofistikerad än vad man kan tro med sin förmåga att generera avledande självkritik.

Ideologikritiken tillhandahåller ett antal frågor att ställa i konkreta situationer: Vilken ideologi verkar här? Vilka förhållanden talar genom denna ideologi för att därigenom befästa sig själva? Vad i de iakttagbara skeendena är ideologi och vad är politik, tillämpning av kunskap osv? I vilken mån är praktiker som förefaller ”produktiva” i själva verket ideologiska (det enda som produceras är subjektivitet inom något givet)? Vilka utvecklingspotentialer befrämjas och vilka blockeras av praktiserad ideologi? Sådana frågor har sällan entydiga svar, men redan genom att ställa dem har man gjort just det som ideologin själv söker förekomma, man har åtminstone punktvis brutit med den tysta överenskommelsen om att ”utplåna spåren” av dess tillblivelse och leva i dess effekter.

Om marxistiska grundfakta kan återinföras i dessa sammanhang, som ett av svaren på frågan ”vilka förhållanden”, alltså i sammanhang där kritiken faktiskt intervenerar, och därmed lösgjorda från cynismen som speglar kapitalets övermakt där denna ej kan mötas, är möjligen också ett politiskt tal återupplivat. Framför allt är de i samband med sådana interventioner i vardagslivet lösgjorda från vänstergruppers interna ideologibildningar, alla de olika sätten att som radikal leva inom det bestående. I stället kan de verka tillsammans med bekräftelseformer i bättre överensstämmelse med dessa gruppers ambitioner.

Etiketter hegemoni, ideologi, ideologikritik, marxism