Konkurrensutsatt medmänsklighet

Hela denna bilaga är en annons från Vårdplats Sverige står det på den extra tidningen. På 20 sidor berättar leende människor hur fint det är med privat vård. Offentlig vård har inte monopol på medmänsklighet är rubriken på socialminister Göran Hägglunds bidrag. Det upprepas visserligen gång på gång att det inte spelar någon roll vem som ”ger” vården bara den håller hög kvalitet, ges i tid och efter behov. Men visst vill vi väl kunna välja…

Den omedelbara orsaken till sådana reklamprodukters tillkomst torde vara att flertalet människor faktiskt inte är så intresserade av den sortens valfrihet. De vill hellre vara medborgare i ett samhälle som kollektivt organiserar och garanterar välfärden än – även på detta område – kunder på en marknad. Och för kapitalet spelar distinktionen privat/offentligt roll. Därför måste det till en attitydförändring.

Så ser reklambyråns uppdrag ut. Nu tror väl ingen att de glättade budskapen och de många honnörsorden omedelbart har sådan effekt. Inte ens hos dem som eventuellt läser i tidningen. Å andra sidan är det ett misstag att tro att det enbart är fråga om tålmodig innötning av de explicita budskapen. Denna måste gå hand i hand med en redan-given men osynlig effekt. Ideologikritiken bör uppmärksamma hur förhållandet mellan budskapen och de bakomliggande ekonomiska intressena är verksamt genom spelet mellan olika nivåer inom det ideologiska talet självt. Vi kan t ex urskilja nivåerna:

- Sunt förnuft-argumentering: ”Det är bättre att kunna välja än att inte kunna välja.”
- Saklig argumentering: ”Genom fri konkurrens uppnås effektivitet och kvalitet.”
- Politisk retorik: ”Den förra regeringen stod för inskränkningar, begränsningar, detaljreglering, stopp- och beläggpolitik, föråldrad och traditionell organisationssyn; vi vill ge vården bättre villkor att möta framtidens utmaningar.”
- Idealistisk/empiristisk metaideologi: Konflikten står mellan ”organisationssyner”, vad ”förnuftiga” respektive ”ideologiskt blockerade” människor ser.
- Interpellation: ”Du Kund på Marknaden, gör dina Val.”
- Tvång: Nu är det faktiskt så att din vårdcentral blivit privatiserad och att du på bifogad blankett skall ange om du vill bli listad där eller på annan central och hos vilken läkare.
- Effekter i det omedvetna: Vad löjligt att tro att något kan stå emot kapitalets expansion, vad gäller valfriheten finns inget val.

En kritik i sak (en politisk kritik) siktar här in sig på i vilken utsträckning privatiseringens påstådda fördelar verkligen är fördelar och vilka nackdelarna är. Se t ex denna artikel av Göran Rosenberg (som här får lite revansch för den kritik jag tidigare utsatt honom för). Slutklämmen lyder:

Jag är inte emot valfrihet. Jag är bara för klarspråk om valfrihetens villkor. Och om konsekvenserna för den offentligfinansierade sjukvården av en valfrihet som i sin retorik driver upp de individuella förväntningarna och i sin praktik undergräver den offentliga förmågan att finansiera dem. Att det är en retorik och en praktik som tillsammans banar vägen för en ökad privat finansiering av sjukvården i Sverige förefaller uppenbart.

Vad som skall diskuteras här är enbart ideologins roll i sammanhanget, dess mekanismer. En väsentlig punkt dock: Att man helt utelämnar frågorna om verkligen vårdbehov och vårdkapitalets intressen sammanfaller, om ”vårdgivarna” kommer att söka sig dit där behoven är störst och tyngst, om det verkligen är effektivt att ha konkurrens där såväl behov som medel är entydiga (t ex att få bot mot sjukdomar) samtidigt som en del av de knappa resurserna kommer att gå till den vård som vårdgivarna själva helst vill ge, att man så skamlöst förenar denna mörkning med väljandets påtvingade praktik är en demonstration av maktens arrogans i form av dess frånvaro (självförnekelse). Camillas hemtjänst, ”med hjärtat på rätt ställe” (till höger?), verkar inte så farlig. Det förespeglade är absurt men refererar samtidigt till en genomförd ordning och outsagt till samhällets erodering som samhälle. En absurditet liknande den jag pekat på i valrörelsernas praktiker och som framkallar misstro men mest cynism och uppgivenhet inför Utvecklingen.

Det egentliga bedrägeriet är att vad som framträder som argumentering och uppmaning till val av valfrihet (att välkomna kapitalet på en utökad Marknad) redan före prövningen av argumenten är skenets motsats, inte presentationen av och reflexionen över politiska alternativ utan ideologi i ideologikritisk mening. Talet om privatiseringens fördelar är tal till individer i ett redan privatiserat samhälle – från en avsändare som gör sig osynlig i detta tal men som finns i talflödets själva permanens. Att mottagarna förstår att talet om har som uppgift att försköna kapitalets expansion gör dem inte immuna mot det inbäddade talet till, interpellationerna av de Kunder som de redan är, speciellt som Utvecklingen tycks obeveklig. Och mer konkret: När någon behöver vård, och den erbjudna vården är privat, är tituleringen Kund adekvat, samtidigt som den kastar av sig all särprägel. Att vara människa är att vara kund; det finns inget att reflektera över. Vad borgerligheten gjort är bara att släppa fri den mänskliga naturen. Här formas en myt, som emellertid är verksam endast genom interpellationen som sådan, ideologins tryck mot individen att erkänna sig som t ex Kund.

Interpellation, anrop: den märkliga retroaktiva effekten när ideologin anropar individen, ”Du som är Kund och kan Välja”, alltså med de namn och de attribut som den själv utdelat, fast inte som en utnämningsakt (”härmed förklarar jag dig Kund, Fri” osv) utan som referens till vad hon redan i sig själv är och bekänner i mötet.

Att allt handlar om mötet mellan Camilla som vill ge vård och dem som behöver Camillas vård är den vanliga ideologin om hela samhället som marknad och som vi betecknar ideologi, inte bara för att den ljuger om makten utan för att den interpellerar Marknadens subjekt och låter dem spegla sig som sådana. Det är också fråga om det vanliga ideologiska greppet att framställa det partikulära som något universellt. Detta grepp är nu inte bara en fint; i viss mening skapas vad ideologin outtalat talar om, en social ordning utan utsida, en hegemoni.

Det ideologiska ligger alltså inte i det förföriska, det argumenterande eller i förvrängningen av de verkliga förhållandena, inte heller i innötning i mekanisk mening, utan i det som jag i Utanför hegemonin kallar kniptångsmekanismen, belägenheten mellan en brutal men svårgripbar makt, närvarande i det omedvetna som Makten, och ett aldrig sinande flöde av symboliskt tal. ”Vi vill ge vården bättre villkor” säger politikerna. Det är kapitalet som ”vill” något, eller rättare sagt, det är kapitalets redan-givna makt som är verksam i det fördolda när individerna interpelleras som Marknadens subjekt, ”Du som får välja”. Det är Politikens och det Socialas redan-givna erodering som manifesteras i den politiska retoriken och det är inom det antydda spelet mellan Makten och dess yttringar som intrummandet av begrepp som ”kundval” och tillvänjningen vid tilldelade (knappast valda) roller kan fungera.

Ideologin är inte redskap som makten investerar i för att stärka sig, om man därmed avser ett enskilt skeende över tid. Maktens styrka ligger i hur väl dess ideologi, dess interpellationer av subjekten fungerar, och denna funktion är funktion av maktens redan-givna realitet. Denna självförstärkande karaktär, denna interioritet vi kallar hegemoni, genererar pessimism, men kritiken ger oss också möjligheter att verkligen se makten i retoriken och att skapa en Kritikens självförstärkande position som är något annat än ”ideologisk kamp” utifrån metaideologin om konflikten mellan liberal och socialistisk ”åskådning” (Se Vad är ideologi?). En rörelse som flyttar tyngdpunkt från upphöjda visioner till ideologikritisk praktik (som ständigt påminnande om vad makten gör för att blockera reflexionen över en bättre värld) har bättre förutsättningar att vara del i Politikens återupprättande.

* * *

Nyårsfyrverkerierna är över. De raketer som inte riktades mot himlen avfyrades mot människor, byggnader och fordon. ”Vi hoppas att de snart tar slut”, suckade polisen på en hårt prövad ort, där ett stort antal projektiler gjorts tillängliga vid inbrott. Att de skulle göra sitt jobb och avväpna miniterroristerna var inte på tal. Kanske är det dags att privatisera polisen för att uppnå ”effektivitet och kvalitet”? Det egentliga talet är ändå detsamma, det finns inte längre något samhälle sådant vi ännu tänker oss det, det är lika bra att vi gör oss av med de tankarna. Kommuner, köp tjänster från ordningsgivaren Polisia!

Etiketter ideologi hegemoni Zizek privatisering