Det bjuds alltid på högtidsstund när Nina Björk skriver söndagskolumn i Dagens Nyheter, nu senast 7.10. Outtröttligt säger hon det som är allra viktigast att säga men sällan blir sagt. Liksom förra gången (Liberalismer?) vill jag kommentera från ideologikritiska utgångspunkter.
Björk skriver om hur svårt det är att hävda möjligheterna av ”en annan värld”, ett annat ekonomiskt system, när varje tanke på ett alternativ redan från början är stämplad som farlig. Som potentiellt ledande till diktatur. Hon hänvisar till samma text av Göran Rosenberg (DN 28.8 ) som jag kritiskt kommenterade i mitt föregående inlägg Göran Rosenberg och Gud, där Rosenberg gentemot Richard Dawkins hävdande av religionernas skadlighet ställde de ”anti-religiösa världsåskådningarna” kommunism och nazism och deras katastrofala verkningar. Det farliga är enligt Rosenberg att göra ”förnuft” och ”vetenskap” av trosföreställningar och övertygelser, oavsett vilka de är.
Björk invänder att medan nazismen ville utplåna raser ville kommunismen utplåna klasser – som produkter av det ekonomiska systemet, inte individerna. Att jämställa kommunism och nazism är att angripa ”själva tanken på en annan värld”. Här måste man väl erkänna att inte så få kommunister har, när de haft möjlighet, utplånat även individer och att det var det förhållandet Rosenberg hade i åtanke. Förbrytelserna har vidare i båda fallen legitimerats i ideologier (sekulära religioner med Rosenbergs uttryck) om historisk nödvändighet. Mer om detta längre fram.
Men Björks huvudpoäng är att om det är något som upphöjts till odiskutabelt förnuft så är det det liberala marknadssamhället. Observera, det är inte en ”övertygelse” som ligger i botten utan det faktiskt givna systemet som sedan producerar övertygelser och förnuft i sina ideologiska apparater: Men eftersom det liberala marknadssamhället är det som är, det som pågår omkring oss så länge vi inte vill någonting annat, behöver övertygelsen inte vara så högljudd, behöver den nästan inte kläs i ord.
Så snabbt mentaliteter kan förändras under ideologisk hegemoni. Föreställ er att någon på folkhemmets och televerkets tid skulle målat upp bilden av dagens Sverige, att vården, skolan, järnvägarna och elektriciteten inte längre skulle garanteras medborgarna genom det allmännas försorg utan omväg över kapitalistisk kapitalförmering. Att pensionerna skulle vara beroende av ett börslotteri. Det som var otänkbart igår är det enda tänkbara idag utom inom begränsade kretsar av vad Althusser kallade ”dåliga subjekt”. Eller tänk på den indignation som mötte det första Robinsonprogrammet i TV. Vem kommenterar dagens programtablåer? (Kerstin Vinterhed gjorde det faktiskt i DN samma dag.)
TV visar reportage om privatiserad militär. Privata fängelser är som bekant stor industri i USA. Hur länge dröjer det innan även de repressiva statsapparaterna är privatiserade också hos oss och detta dessutom betraktas som något självklart?
Liberalerna talar om valfrihet, de kan t o m hävda att vi fritt valt deras typ av valfrihet eftersom vi avstått från möjligheterna att demokratiskt välja en socialistisk ordning. (För liberalen ett bevis på människornas förnuft.) Vad liberalerna inte talar om är fenomenet hegemoni, hur det ekonomiska systemet ingår i en sådan förening med ideologiska och politiska apparater att även demokratin är inordnad i reproduktionen. Hur ”det som är” i sina apparater oavbrutet interpellerar subjekten, ibland högljutt, oftast inte. Där ”varje tanke på ett alternativ redan från början är stämplad som farlig” och den politiker som vågar framföra något radikalt genast mister sin trovärdighet och blir bortpetad. Vad är det nämnda pensionssystemet om inte en ordlös interpellering av den egna lyckans smeder som skilts från varje tanke på det solidariska samhället men som genom fondvalen ”kan påverka sin egen situation”.
Althusser skrev om hur vi alltid-redan är det givna samhällets subjekt, till och med innan vi föds. Björk har tidigare (29.3.04) beskrivit hur Disney ockuperade hennes tvååriga dotters medvetande (till en kostnad av 3,5 miljarder kronor, priset på Nalle Puh).
Men åter till frågan om de försök som ändå görs att tänka en annan värld, exemplifierat av begreppet kommunism. Som jag diskuterat i Ohly och kommunismen kan denna detta begrepp, eller rättare sagt denna kategori, göra ideologisk tjänst i olika sammanhang. Vi har den grövre versionen av vad Björk påvisade hos Rosenberg, hur borgerligheten inom sin ideologiska praktik kan reducera komplexa historiska skeenden till yttringar av vissa som totalitära betecknade idéer. Genom guilt by association och metaideologin om åskådningar (att en politik likaväl som subjektet kan reduceras till en “åskådning”) går det att sätta likhetstecken mellan Marx teori om det kapitalistiska produktionssättet, politisk kamp mot kapitalistisk exploatering, stalinistiska folkmord och överhettade radikala idéer. Allt reduceras till “kommunistisk ideologi” rätt och slätt och därmed vänds uppmärksamheten bort från den verklighet som hos Marx fick en teoretisk analys och hos de exploaterade frambringat olika politiska och ideologiska reaktioner. Genom att placera motsättningen mellan denna ”totalitära ideologi” och liberalismen döljs vidare de totalitära dragen hos liberalismen själv (politiken och ideologin). Vi har å andra sidan kommunisters interna ideologi för den egna sammanhållningen gentemot övermakten, fortfarande innesluten i ”det som är”, eftersom det mer är fråga om ideologisk kompensation än om att bekräfta en verklig rörelse relativt hegemonin. Slutligen har vi härskarideologin under ”realsocialismen” i ett komplicerat förhållande till den ifrågavarande totalitära maktutövningen.
Delar av Rosenbergs resonemang kan med lite god vilja översättas till ideologikritikens språk (beträffande detta, se Vad är ideologi? ). Empiristisk ideologi kring starka ideologiska kategorier (Gud, Kommunismen, Rasen, Friheten, Marknaden) är skadlig eftersom den låter dessa fixerade tecken inom ideologisk interpellering bli jämställda med eller rättare sagt överordnade analytiska begrepp. Tänkandet låses vid dessa kategorier och blir lika slutet som den ideologiska praktik det är fråga om. Sådan ideologi har ett totalitärt drag som ligger i själva den ideologiska strukturen och som kan vara i tjänst hos totalitär politik men också fungera modgivande för dem som ställt sig i opposition till mer eller mindre totalitära samhällsförhållanden. Som när unga radikala kallar sig kommunister och låter sina röda fanor prydas av hammaren och skäran. Samtidigt är det just sådan analys som Rosenberg blockerar eftersom det för honom, efter vad man kan utläsa ur hans text, inte finns något annat än trosföreställningar, som dessutom inte behandlas ideologikritiskt, dvs med åtskillnad mellan teori, politik och ideologi. Den enda slutsatsen är att man inte skall tro för mycket. Därigenom misstänkliggörs “tanken på en annan värld”, inte som intention men som effekt, som Björk framhåller i ett följande meningsutbyte (9.10). Det är ett verkligt problem som är upphovet till Rosenbergs reflexioner, men han bidrar till det genom oförmågan att gå utanför det.
Björk citerar Lars Forsell ”I drömmen börjar allt vårt ansvar”. Inom en hegemoni kan det vara en motståndshandling redan att drömma. Och frågan är inte i första hand om en dröm är “realistisk” eller ej. Men när det talas om den, när dess kategorier bollas mellan de radikala, är det då fråga om en energi som söker politiska och ideologiska uttryck eller är det drömmandet som är ideologin, dvs en form av fortsatt inneslutning? Ideologin är inte förebådande utan bekräftande, och frågan för ideologikritiken är vad som bekräftas i en viss ideologi.
Vi skall drömma men inte leva i drömmarna, inte bara i den triviala och trista bemärkelsen att behålla fötterna på jorden utan som undvikande av en förväxling. Ideologin skall inte bestå av drömmar, radikal ideologi är inte att drömma sig bortom hegemonin där denna upplösts i intet, utan (bl a) att se sig i motståndet som ligger i att se hegemonin i all dess brutalitet, att som Björk outtröttligt peka på den, just det som hegemonins apparater är satta att förhindra (hegemonin är sin egen osynlighet). Kort sagt att se sig i ideologikritikens position. Denna är i sig själv ett positivt svar på frågan om en annan värld är möjlig. De som samlas i ett sådant motstånd, som har kontakt med realiteterna, behöver inte drömma på det kompensatoriska sättet, de behöver inte ”tro för mycket”, de kan genast börja söka sätten att intervenera i det existerande.
Etiketter empirism, hegemoni, ideologi, ideologikritik, kommunism, liberalism, nina björk, rosenberg
