Det bjuds alltid på högtidsstund när Nina Björk skriver söndagskolumn i Dagens Nyheter, nu senast 7.10. Outtröttligt säger hon det som är allra viktigast att säga men sällan blir sagt. Liksom förra gången (Liberalismer?) vill jag kommentera från ideologikritiska utgångspunkter.
Björk skriver om hur svårt det är att hävda möjligheterna av “en annan värld”, ett annat ekonomiskt system, när varje tanke på ett alternativ redan från början är stämplad som farlig. Som potentiellt ledande till diktatur. Hon hänvisar till samma text av Göran Rosenberg (DN 28.8 ) som jag kritiskt kommenterade i mitt föregående inlägg Göran Rosenberg och Gud, där Rosenberg gentemot Richard Dawkins hävdande av religionernas skadlighet ställde de “anti-religiösa världsåskådningarna” kommunism och nazism och deras katastrofala verkningar. Det farliga är enligt Rosenberg att göra “förnuft” och “vetenskap” av trosföreställningar och övertygelser, oavsett vilka de är.
Björk invänder att medan nazismen ville utplåna raser ville kommunismen utplåna klasser – som produkter av det ekonomiska systemet – inte individerna. Att jämställa kommunism och nazism är att angripa “själva tanken på en annan värld”. Här måste man väl erkänna att inte så få kommunister har, när de haft möjlighet, utplånat även individer och att det var det förhållandet som Rosenberg hade i åtanke. Förbrytelserna har vidare i båda fallen legitimerats i ideologier (sekulära religioner med Rosenbergs uttryck) om historisk nödvändighet. Men Rosenberg säger något mer om ideologins roll, kursiveringarna är mina:
Vad vi möjligen kan jämföra med är de samhällen som det senaste århundradet styrts utifrån uttalat ateistiska eller anti-religiösa världsåskådningar, exempelvis kommunismen och nazismen. Kommunismen ville ersätta religionen med en ”vetenskaplig” historieuppfattning, nazismen med en ”vetenskaplig” rasbiologi. Båda lärorna gav upphov till de två mest destruktiva samhällssystem som mänskligheten hittills skådat. Skiljelinjen mellan gott och ont gick i alla händelser inte mellan religion och ateism.
Jag kommer inte att gå in på Rosenbergs poäng och inriktar mig bara på vad som kan urskiljas som klassisk idealism om idéernas primat, om samhällen grundade i “läror” och ”världsåskådningar” och styrda utifrån dessa. Närmare bestämt vill jag diskutera denna idealisms aktuella funktioner. Här måste först påpekas att idealism inte primärt är tro på idéernas primat (vilket åter vore idealism att säga) utan rituellt uttalande av idéer som lösgjorts från och inte kan erkänna ritualernas sammanhang. Idealism kan praktiseras av dem som vill rationalisera sina handlingar eller som i detta fall av en betraktare som vill nå sinnesfrid genom att reducera den betraktade verkligheten till något hanterligt, olika väldefinierade “läror”.
Men Rosenbergs sinnesfrid har ett högt pris. Hans idealism är en kapitulation för liberal ideologi, inte som något som grundat det liberala samhället utan som en av det väl etablerade liberala/kapitalistiska samhällets ideologiska försvarslinjer, producerandet av subjektivitet kring förskjutna och missriktade frågor. Det ideologiska ligger i utbytet av verkliga och politiska frågor om alternativ till kapitalismen med fiktiva frågor om vådan av att låta ”läror” och ”världsåskådningar”, dvs andra läror än den liberala, ge upphov till och styra samhällen. Som om något sådant någonsin var möjligt. Ideologin ifråga är bindningen till fiktiva debatter sådana som den Rosenberg engagerat sig i, och vad som demonstreras är hur en sympatisk person som Rosenberg kommit att associera även med ståndpunkter som egentligen inte är hans. Kritik av de mekanismerna kan å andra sidan leda till en produktiv hållning till frågorna om ”en annan värld”.
Här måste vi alltså notera att idealismen idag lite ambivalent är liberalismens metaideologi som arbetar på flera plan och fronter. Den handlar om mer än att befordra vissa ”vackra lögner”, de ”liberala idéerna”, den är dessa idéers fortlöpande produktion, de materiella förhållandenas sätt att med materiella medel men ideella produkter glömma sitt allt annat än vackra ursprung (den ursprungliga kapitalackumulationen) och den fortgående exploateringen. När de fria marknadsatomerna interpelleras på marknaderna som faktiskt erbjuder dem försörjning, boende, förnödenheter osv är det inte i första hand genom jämförelser med “andra världar” eller ens andra “åskådningar”. Det handlar om identifikation med ett system som egentligen bara speglar sig i sig självt, som bara ser framåtskridande, förnuft och frigörelse av den mänskliga naturen. Genom att ideologin fungerar så väl inom de kapitalistiska förhållandena (den är intern för kapitalismen i just den mening som den inte kan erkänna) kan den också utsträcka sig bakåt och t o m bortom dessa förhållanden, som sägs vara idéernas framåtskridande manifestationer. Ambivalensen ligger i att man beroende på sammanhang kan lägga tyngdpunkten i samhällsutvecklingens och den mänskliga naturens immanenta förnuft eller i lärofäders uttolkningar av detta förnuft som kraft i utvecklingen. Samtidigt är det farligt att tänka ”en annan värld”, eftersom denna skulle vara grundad i andra idéer än de liberala, alltså totalitära idéer.
Vad som är synligt är hur olika idéer (”åskådningar”) ställs mot varandra (med gjorda reservationer), vilket visar metaideologins framgång, den dubbla glömskan: av kapitalismens tillkomst och av den glömskans mekanismer. Genom apparaternas subjektskonstitueringar vänds blicken bort från det verkligt grundläggande, de konflikter och den klasskamp som reser frågorna om en annan värld. För den som återfår minnet aktualiseras “en annan värld” inte genom att andra läror gör entré utan genom denna världens misär. Rosenberg är egentligen inte sådan liberal och håller antagligen med om det sist sagda, men eftersom han underkastat sig metaideologin sitter han i praktiken i samma båt och kommer till samma resultat. Liberalismen är ju med sina goda sidor inte lika farlig som andra ”åskådningar”.
Liberalismen förskjuter alltså såväl de tillfälligheter som kondenserat i vissa historiska realiteter som den fortgående brutaliteten genom retroaktiv användning av en viss idealism. Precis som om kapitalet lät sig vägledas av något utanför sig själv. Men samtidigt som olika samhällen antas vara grundade i eller förenade med olika tankesystem är det dit vi kommit bara en uppsättning tankar som är tänkbara, de liberala! Andra är inte mer än varnande exempel.
Sådan kritik tillämpar Björk på de förhållanden som knappast har någon ”övertygelse” i botten men producerar desto mer av övertygelser och förnuft i sin ideologiska överbyggnad:
Men eftersom det liberala marknadssamhället är det som är, det som pågår omkring oss så länge vi inte vill någonting annat, behöver övertygelsen inte vara så högljudd, behöver den nästan inte kläs i ord.
Så snabbt mentaliteter kan förändras under ideologisk hegemoni. Föreställ er att någon på folkhemmets och televerkets tid skulle målat upp bilden av dagens Sverige, att vården, skolan, järnvägarna och elektriciteten inte längre skulle garanteras medborgarna genom det allmännas försorg utan omväg över kapitalistisk kapitalförmering. Att pensionerna skulle vara beroende av ett börslotteri. Det som var otänkbart igår är det enda tänkbara idag utom inom begränsade kretsar av vad Althusser kallade “dåliga subjekt”. Eller tänk på den indignation som mötte det första Robinsonprogrammet i TV. Vem kommenterar dagens programtablåer? (Kerstin Vinterhed gjorde det faktiskt i DN samma dag.)
TV visar reportage om privatiserad militär. Privata fängelser är som bekant stor industri i USA. Hur länge dröjer det innan även de repressiva statsapparaterna är privatiserade också hos oss och detta dessutom betraktas som något självklart?
Liberalerna talar om valfrihet, de kan t o m hävda att vi fritt valt deras typ av valfrihet eftersom vi avstått från möjligheterna att demokratiskt välja en socialistisk ordning. (För liberalen ett bevis på människornas förnuft.) Vad liberalerna inte talar om är fenomenet hegemoni, hur det ekonomiska systemet ingår i en sådan förening med ideologiska och politiska apparater att även demokratin är inordnad i reproduktionen. Hur “det som är“ i sina apparater oavbrutet interpellerar subjekten, ibland högljutt, oftast inte. Där “varje tanke på ett alternativ redan från början är stämplad som farlig” och den politiker som vågar framföra något radikalt genast mister sin trovärdighet och blir bortpetad. Vad är det nämnda pensionssystemet om inte en ordlös interpellering av den egna lyckans smeder som skilts från varje tanke på det solidariska samhället men som genom fondvalen “kan påverka sin egen situation”.
Althusser skrev om hur vi alltid-redan är det givna samhällets subjekt, till och med innan vi föds. Björk har tidigare (29.3.04) beskrivit hur Disney ockuperade hennes tvååriga dotters medvetande (till en kostnad av 3,5 miljarder kronor, priset på Nalle Puh).
Men åter till frågan om de försök som ändå görs att tänka en annan värld, exemplifierat av begreppet kommunism. Som jag diskuterat i Ohly och kommunismen kan denna detta begrepp, eller rättare sagt denna kategori, göra ideologisk tjänst i olika sammanhang. Vi har den grövre versionen av vad Björk påvisade hos Rosenberg, hur borgerligheten genom metaideologin om åskådningarna kan reducera komplexa historiska skeenden till yttringar av vissa som totalitära betecknade idéer. Marx teori om det kapitalistiska produktionssättet, politisk kamp mot kapitalistisk exploatering, stalinistiska folkmord och överhettade radikala idéer, allt reduceras till ”kommunistisk ideologi” rätt och slätt och därmed vänds uppmärksamheten bort från den verklighet som hos Marx fick en teoretisk analys och hos de exploaterade frambringat olika politiska och ideologiska reaktioner. Genom att placera motsättningen mellan denna ”totalitära ideologi” och liberalismen döljs vidare det totalitära hos liberalismen själv (politiken och ideologin). Vi har kommunisters interna ideologi för den egna sammanhållningen gentemot övermakten, fortfarande innesluten i ”det som är”, eftersom det mer är fråga om ideologisk kompensation än om att bekräfta en verklig rörelse relativt hegemonin. Det är när hegemonin med alla sina reproduktionsmekanismer inte erkänns och görs till speciellt angreppsmål som den visar sin verkliga styrka och tänkandet måste flyttas över till en väntande Framtid. Varvid hegemonin ignoreras – i en ideologisk cirkelgång. Vi har härskarideologin under ”realsocialismen” i ett komplicerat förhållande till den ifrågavarande totalitära maktutövningen. Slutligen kan nämnas Zizeks tankar om kommunismen som en evig idé om jämlikhet som emellertid måste återuppfinnas i varje ny historisk situation.
Delar av Rosenbergs resonemang kan med lite god vilja översättas till ideologikritikens språk (beträffande detta, se Vad är ideologi? ). Empiristisk ideologi kring starka ideologiska kategorier (Gud, Kommunismen, Rasen, Friheten, Marknaden) är skadlig eftersom den låter dessa fixerade tecken inom ideologisk interpellering bli jämställda med eller rättare sagt överordnade analytiska begrepp. Tänkandet låses vid dessa kategorier och blir lika slutet som den ideologiska praktik det är fråga om. Sådan ideologi har ett totalitärt drag som ligger i själva den ideologiska strukturen och som kan vara i tjänst hos totalitär politik men också fungera modgivande för dem som ställt sig i opposition till mer eller mindre totalitära samhällsförhållanden. Som när unga radikala kallar sig kommunister och låter sina röda fanor prydas av hammaren och skäran. Lokalt eller i speciella situationer kan ideologin verkligen få en bestämmande roll. Samtidigt är det just sådan analys som Rosenberg blockerar med sin idealism. För honom finns det, efter vad man kan utläsa ur hans text, inte något annat än trosföreställningar, som dessutom inte behandlas ideologikritiskt, dvs med åtskillnad mellan teori, politik och olika sorters ideologi och med intresse för dessa storheters inbördes dynamik. Den enda slutsatsen är att det är farligt att tro för mycket. Därigenom misstänkliggörs ”tanken på en annan värld”, inte som intention men som effekt, som Björk framhåller i ett följande meningsutbyte (9.10). Det är ett verkligt problem som är upphovet till Rosenbergs reflexioner, men han bidrar till det genom oförmågan att gå utanför det.
En parentes eller ett nödvändigt förtydligande, jag vet inte, men Rosenberg återkommer i sina texter gärna till utsagan: “Ingen människa lever i verkligheten ‘som den är’, utan i sina mer eller mindre välgrundade föreställningar om den.” Denna banalitet är inte så oskyldig som den kan verka, speciellt inte om den riktas mot ”tron” på den ”rena” vetenskapen som ger oss ”den sanna bilden” av verkligheten. Hela renhets- och avbildningsproblematiken är (i strikt mening) ideologisk, oavsett vilken position man intar inom den. Genom att jämställa alla slags föreställningar (låt vara att de kan vara mer eller mindre välgrundade – oklart hur) misskänner Rosenberg både vetenskapen och ideologin. För vetenskapens del (motsvarande gäller politisk analys) förnekar han en legitim renhetssträvan, försvaret av den teoretiska praktiken (som naturligtvis inte producerar något ”rent seende” av verkligheten utan begrepp och teorier som är ifrågavarande tankeapparats provisoriska grepp om de egna kunskapsobjekten) mot ideologisk infiltration, dvs av sådant som inte alls är av teoretisk art (utan identitetsgivande interpellationer osv). Vilken infiltration han själv bidrar till när berörd metaideologi får fördunkla detta att samhällen eller politik aldrig utgår från ”läror” utan från materiella omständigheter, men att ”läror” kan ha reproduktiva funktioner. Jag antar att Rosenberg skulle ha invändningar mot mitt sätt att återge vad han skriver. Varken Rosenberg eller andra avstår från allt uppmärksammande av “materiella omständigheter”, men ideologin erbjuder möjligheter att när som helst överge sådana projekt och slira tillbaka in i idealismen. Genom bristen på stringens och genom denna brists utfyllnad landar han i en position som dessutom är kontraproduktiv gentemot hans egna strävanden. Som när han i andra sammanhang ihärdigt och sympatiskt försvarar samhället gentemot den ohämmade liberalismen.
Björk citerar Lars Forsell “I drömmen börjar allt vårt ansvar”. Inom en hegemoni kan det vara en motståndshandling redan att drömma. Och frågan är inte i första hand om en dröm är “realistisk” eller ej. Men när det talas om den, när dess kategorier bollas mellan de radikala, är det då fråga om en energi som söker politiska och ideologiska uttryck eller är det drömmandet som är ideologin, dvs en form av fortsatt inneslutning? Ideologin är aldrig förebådande utan bekräftande, och frågan för ideologikritiken är vad som bekräftas i en viss ideologi.
Vi skall drömma men inte leva i drömmarna, inte bara i den triviala och trista bemärkelsen att behålla fötterna på jorden utan som undvikande av en förväxling. Ideologin skall inte bestå av drömmar, radikal ideologi är inte att drömma sig bortom rådande förhållanden där dessa upplösts i intet, utan (bl a) att se sig i motståndet som ligger i att se hegemonin i all dess brutalitet, att som Björk outtröttligt peka på den, just det som hegemonins apparater är satta att förhindra (hegemonin är sin egen osynlighet). Kort sagt att se sig i ideologikritikens position. Denna är i sig själv ett positivt svar på frågan om en annan värld är möjlig. De som samlas i ett sådant motstånd, som har kontakt med realiteterna, med såväl de grundläggande konflikterna som maktens reproduktion, behöver inte drömma på det kompensatoriska sättet, de behöver inte ”tro för mycket”, de kan genast börja söka sätten att intervenera i det existerande.
