Göran Rosenberg och Gud

En kommentar till Göran Rosenbergs DN-kolumn Gud är inte död – om religionskritik utan självinsikt (28 aug 2007), där han skriver om den ”nygamla religionen” ateism. Rosenberg skriver bl a:

De som propagerar för ateism anser sig naturligtvis inte alls propagera för en religion utan för raka motsatsen. De anser att religionen bygger på irrationell tro medan förnekandet av religionen bygger på rationellt vetande. Ateister tror sig veta att de frågor som religionen försöker svara på (om tillvarons ursprung, mål och mening), redan är besvarade eller kommer att besvaras av förnuft och vetenskap.

Rosenberg har fått en hel del mothugg av skribenter som påtalar det orimliga i att kalla ateismen för en religion och att generellt påstå att ateister anser sig sitta inne med svaren på frågorna om tillvarons mål och mening (eller förväntar sig att vetenskapen skall leverera dessa svar). Jag tycker nog att dessa kritiker missar att Rosenbergs poäng bakom de onödiga slängarna bara är att ingen besitter absolut visshet och att alla former av fundamentalism är skadliga. Å andra sidan måste detta sägas vara en mager poäng, som döljer hur Rosenberg glider förbi frågan om förhållandet mellan ideologi och vetenskap.

Så vad menas med religion? I sista hand, tror jag, varje slags trosföreställning om hur verkligheten är beskaffad, om vad det innebär att vara människa, om livets mål och mening. En sådan trosföreställning lever vi alla i, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Ingen människa lever i verkligheten ”som den är”, utan i sina mer eller mindre välgrundade föreställningar om den.

Althusser är här långt borta:

Det är inte sina reella existensvillkor, den reella världen, som ‘människorna’ föreställer för sig i ideologin, utan det är i första hand deras förhållande till dessa existensvillkor, som där avbildas för dem (Ideologi och ideologiska statsapparater).

Religionen bygger varken på irrationell tro eller någon annan slags tro. Den är, liksom annan ideologi, sina praktiker och dessa praktikers effekter och funktioner. Dessa praktiker är i en positiv mening av helt annat slag än t ex vetenskapliga praktiker, som inte heller de producerar något absolut vetande men begrepp och teorier som är människors och ”tankeapparaters” provisoriska grepp om det objektiva som gjorts till teoriernas objekt. Ideologin är inte primärt något kognitivt utan i ideologiska apparater reglerade sätt att leva i och förlika sig med den verklighet vars reproduktion apparaterna tjänar, att spegla sig som subjekt under givna villkor. De bindningar som det här är fråga om kröns ofta av föreställningar (”åskådningar”, ”synsätt”, ”tro”) men består i grunden av vad jag kallat ”fasthållandet i kommunikationsakten” (se Vad är ideologi?). ”Felet” med religionen är att den tillskriver den ideologiska interpelleringen ett externt Subjekt, som under namnet Gud omtalas som om det var fråga om ett verkligt och oberoende av människorna existerande väsen, kort sagt som empiristisk ideologi. (Kategorier som används i interpelleringen jämställs med begrepp för verkliga föremål och förhållanden. Vad som är svar på ideologiska anrop, dvs kittet i och bekräftelsen av sociala relationer, uppfattas som individens egna föreställningar om världen. Det materiella och verkliga, interpellationsakterna, ritualerna, de rituella föremålen osv, det som skulle vara empiri i undersökningar av ideologin, omtalas däremot inte speciellt, eftersom det uppfattas som inte lika väsentligt.) Empirismen är ideologins sätt att maskera i första hand sin egen praktik, i andra hand den yttre verkligheten. Om diskussionen sedan kommer att gälla huruvida väsendet ifråga existerar eller inte är framgången total, ideologin har satt en dagordning för vad man skall tala om – och vad man inte skall tala om. Religionskritik som inte inordnar sig i detta led är inte ”rationellt vetande” om hur det ligger till med det övernaturliga utan om religionen som speciell form av ideologi. Vad som sällan påpekas är att termen ateism inte är kritisk, den är som enkel negation dikterad av det negerade.

Att förbigå distinktionen ideologi-kunskap och i viss mening jämställa alla slags ”föreställningar om hur verkligheten är beskaffad” är nu inte ett misstag utan praktiserande av en empiristisk och idealistisk överideologi med bestämda effekter. Rosenberg reproducerar alltför villigt den vanliga idealismen om subjektet som är subjekt i kraft av de trosföreställningar hon bär, de må vara resultatet av eget ”sökande” eller av yttre påverkan. Denna föreställning om föreställningar underhålls genom den strida strömmen av texter som interpellerar detta subjekt. Bara en vecka tidigare skrev Mats Bergstrand i samma tidning en artikel Att värna sin egen täppa, vars resonemang jag fann något oklara, men som uttryckte samma metaideologi:

Även mellan den troende och ateisten finns en falsk motsättning. Egentligen är det mer som förenar än skiljer. Båda är överens om att det föreligger en relevant fråga att ställa: Finns Gud? Båda är också överens om att frågan bjuder ett bestämt svar, även om slutsatsen förstås divergerar. Också här blir den postulerade mellanpositionen i verkligheten en motpol: agnostikern som säger att det inte finns någon meningsfull fråga att ställa, att det inte finns något svar att söka.

Bergstrand menar alltså att man kan förhålla sig till religionen på tre sätt och i alla fallen handlar det om en och samma fråga, den om högre makters existens. (Man kan svara ja, nej eller förneka frågan utan att därför ställa någon annan fråga i dess ställe.) Detta är återigen ideologins knep att ställa upp ett antal alternativ och låtsas att de är uttömmande. Och det är även fråga om samma idealism som Rosenberg demonstrerar och som, liksom annan ideologi, verkar genom upprepning och genom frånvaron av kritik. Rosenbergs och Bergstrands artiklar är föreskrivna av och uppgår i den apparat som är det ständiga omtuggandet av ”självklarheter” (”Ingen människa…”) och vars effekt är att blockera ideologikritiken, alla frågor om vad som händer i de ideologiska praktikerna, även i den nu aktuella. Jag talar då om kvalificerad ideologikritik som är något mer än att erkänna att ”föreställningar” kan ha t ex politiska effekter och eventuellt vara inplanterade av makten för dessa effekters skull (”falskt medvetande”).

Kritikens främsta mål är inte enskilda människors tro eller den ena eller andra föreställningen utan det ideologiska och naiva sättet att tala om dessa ting, hur tystnaden inför empirismen (oförmågan att peka på och benämna den) bidrar till osynligheten hos all empirism, även till de mekanismer genom vilka samhällslivets mytbildningar får sin styrka, och därmed indirekt till maktens bevarande. Att gå en ideologi till mötes och använda dess kategorier på dess egna villkor (”Finns Gud?”, ”Kan Marknaden verkligen motsvara Människornas Behov?”) är att uppgå i dess praktik, även om den uttryckta positionen är avvikande. Oavsett hur Gud, Marknaden och Behoven ifrågasätts finns ett djupt inlärt tryck att relatera sådana kategorier till den ”verklighet” de utger sig för att tillhöra snarare än till de sammanhang och reproduktionsmekanismer inom vilka de uttalas, alltså ett tryck att delta i den ideologiska omkastningen och omfattas av det ideologiska talets effekter. ”Någon sanning rymmer det nog.” Bergstrand har rätt så långt att den troende och ateisten (den som identifierar sig som sådan) är förenade, men de är inte förenade av en fråga (liknande t ex frågan ”Finns higgspartikeln?”) utan i accepterandet av den ifrågavarande ideologins framställning av en icke-fråga som en fråga och därmed av alla empiristiska ideologiers självmaskeringsform. Man kan invända att det är förmätet att söka avgöra vad som är en ”verklig” fråga. Poängen är ideologikritiken grundar sig på en teori om vad frågor kan ha för grund och att den ställer just de frågor om frågor som de ideologiska frågorna är förnekandet av. Kritiken sitter inte inne med garantier, vad den gör är att bryta en viss tystnad, den tystnad som det gemensamma accepterandet av Gudsfrågan är exempel på.

För kritiken handlar det inte om en sanningsprocent. När Filippa Reinfeldt tindrar med ögonen och extatiskt talar om Människorna som äntligen får Välja är det som rituellt tal till de i produktionssättet inneslutna människorna (inte som tal om något sakförhållande). I den mån det hos dem uppstår trosföreställningar är det som integrering av tro och misstro under förhållanden som inte tycks medge några alternativ. Om en interpelleringskategori som Människan (den Människa som tillåts vara mänsklig, dvs kund på en marknad) i slutändan blir en empiristisk kategori som besvarar frågan ”Vad är en människa?” är det inte i egen kraft av trosföreställning (mer eller mindre sann) utan på grundval av komplexa interpellationer inom borgerlighetens ideologiska apparater och som bekräftelse av hegemonins realitet. Makten att fylla de offentliga rummen med sådant tal och att adressera individerna (”Människorna”) som mottagare för talet är den makt som just därigenom reproduceras. Men här förutsätts bistånd från metaideologier som förhindrar den kvalificerade kritiken, talet om det som inte skall omtalas, hegemonin och dess verkningssätt, genom att sätta de producerade föreställningarna, de må bedömas som sanna eller falska, i centrum. Religionen är modell härvidlag, och det är därför religionskritiken är viktig.

Etiketter empirism, Gud, hegemoni, ideologi, religion, rosenberg