En gammal text (dec 04)
Om debatten kring vänsterpartiets kommunister kan sägas visa hur långt ideologisk “glömska” kan drivas, är det inte som en anklagelse att partiordföranden m fl glömt “vad kommunismen historiskt lett till”. Inte heller att de inte förstår att det är “otaktiskt” att hålla fast vid en benämning som de flesta “definierar” annorlunda än de själva. Vad det heroiska fasthållandet vid kommunismen som “visionen om det klasslösa samhället” visar är den för en ideologi konstitutiva glömska som även kan kallas ideologisk omkastning. Här bollas internt en ideologisk kategori som en rest av en bortopererad historia: den kompensatoriska utvecklingsidealismen (frånvaron av verklig rörelse kompenseras med tron på ett Mål för historien), kommunistiska partiers traditioner och beroendeförhållanden till statsbärande “broderpartier” osv. Det finns naturligtvis också en historia av kamp som man vill knyta an till och föra vidare. Men vad gäller ideologin granskas inte denna ideologikritiskt; man praktiserar den som om man ägde den rena visionen. Inuti denna ideologi får kommunisterna svårt att bemöta anklagelserna om att deras politiska engagemang “har sin utgångspunkt i totalitära idéer” och att de är (eller var) farliga eftersom de sätter dessa idéer över demokratin. När båda sidor låter ideologiska kategorier föra befälet, den kommunistiska Visionen som förebådar den verkliga demokratin kontra Demokratin rätt och slätt, är det inte fråga om en strid om “definitioner” utan om ett icke-kommunikativt möte mellan historiskt framväxta signalsystem med olika ideologiska funktioner. Men demokraterna rätt och slätt uppnår syftet med attackerna, att vänsterengagemanget som svar på en kapitalistisk verklighet, som med sina totalitära drag från och till fött farliga idéer om att ont bara kan fördrivas med ont, kommer i skymundan. Samtidigt försvinner paradoxalt nog även alla verkliga frågor om radikalismens subjektivitetsformer. Hur skapas och upprätthålls engagemanget för en radikal vänsterpolitik?
